Årets ozonhål över Antarktis – redan över?

Årets ozonhål försvinner förmodligen tidigt. Förra årets var ett av de mindre på tjugo år och då även detta års ozonhål är ett av de minsta undrar man om det är ett tecken på återhämtning. Emellertid är flera faktorer verksamma vilket gör att det ännu inte är helt säkert att utvecklingen är på rätt väg.

Varje vår, på den södra hemisfären, uppträder sedan många år över Antarktis en snabb och kraftig förtunning av ozonskiktet. Fenomenet kallas för det antarktiska ozonhålet.

Årets ozonhål började växa till ungefär som ett måttligt stort hål. Men i mitten av september skedde en avmattning och tillväxten övergick i en minskning under oktober.

Finns tecken på återhämtning

Förra årets hål (2012) blev ett av de minsta på tjugo år vad gäller mängden nedbrutet ozon, minsta mängd ozon och den tid som hålet existerade. Årets ozonhål följer nu en liknande utveckling som förra året som upphörde väldigt tidigt på säsongen. Prognoserna antyder att även årets hål kommer att fyllas ut i början av november.

Två år i rad med små ozonhål skulle kunna vara ett tecken på återhämtning. Men holländska forskare har visat att hålet varierar mycket beroende av andra faktorer. Storleken och varaktigheten dessa två ozonhål har kraftigt begränsats av något som forskarna kallar ”Sudden Stratospheric Warming” (SSW).

ozon1 - 2013
Mängden nedbrutet ozon dag för dag (2013 svarta punkter) för olika år. En prognos visas med öppna cirklar. Mängden är beräknat utifrån den mängd ozon som skulle krävas för att uppnå nivån 220 DU.
Förstora Bild
ozon2 - 2013
Arean av ozonhålet dag för dag under 2013 visas med svarta prickar, tidigare år med färgade linjer. Som jämförelse kan nämnas att ytan av den Antarktiska kontinenten är cirka 18 och Europa cirka 10 miljoner km2.
Förstora Bild

Trots att det finns andra faktorer som skapar variationer i ozonhålets omfattning finns ändå tecken på att en återhämtning kan vara på gång. Exempelvis har den globala minskningen av ozonskiktet avstannat. Även globalt påverkas mängden ozon i atmosfären i betydande grad av andra faktorer än bara mängden av de nedbrytande ämnena. Det uttrycks som att den naturliga variationen är stor.

Vid ett forskarmöte i Toronto i slutet av augusti 2012 presenterades flera resultat där forskare försökt att filtrera bort effekterna av de andra faktorerna för att i slutresultatet kunna se kopplingen mellan mängden ozonnedbrytande ämnen i atmosfären och mängden ozon. Även om resultaten är förknippade med viss osäkerhet och syns en liten ökning under de senaste åren. Den var emellertid inte statistiskt signifikant men kan ändå ses som inledningen på den återhämtning som förväntas.

Avveckling av ämnen som skadar ozonskiktet

Efter upptäckten av hålet i mitten av 1980-talet pågick till en början en tidvis animerad diskussion om dess orsak. Flera hypoteser ställdes upp, men efter intensiv forskning och detaljerade mätningar kunde man fastslå att den viktigaste faktorn bakom uppkomsten av hålet var människans utsläpp av vissa klorerade ämnen främst CFC (klor-fluor-karboner).

Snart därefter togs de första stegen och politiska besluten mot en avveckling av de ozonnedbrytande ämnena. Först ut var Wienkonventionen för skydd av ozonskiktet 1985. Den följdes några år senare av Montrealprotokollet som undertecknades i september 1987. Det syftar till att avveckla och fasa ut användningen av de konstgjorda ämnen som skadar det skyddande ozonskiktet.

Därefter har flera revisioner gjorts eftersom det första avtalet inte hade varit tillräckligt. Montrealprotokollet har varit mycket framgångsrikt. De för ozonskiktet mest skadliga ämnena har sedan sekelskiftet sakta men säkert börjat minska i atmosfären.

Tyvärr ökar fortfarande några av de mindre aggressiva ämnena emedan de får användas under en övergångstid. Men om avvecklingsplanen följs kommer även koncentrationen av dessa att minska efter hand.