Årets ozonhål över Antarktis – en summering

Årets ozonhål är snart historia. Det utmärkte sig inte speciellt varken sett till mängden nedbrutet ozon, minsta mängd ozon eller till den tid som hålet existerade.

Varje vår, på den södra hemisfären, uppträder sedan många år över Antarktis en snabb och kraftig förtunning av ozonskiktet. Fenomenet kallas för det antarktiska ozonhålet.

Efter upptäckten av hålet i mitten av 1980-talet pågick till en början en tidvis animerad diskussion om dess orsak. Flera hypoteser ställdes upp, men efter intensiv forskning och detaljerade mätningar kunde man fastslå att den avgörande faktorn bakom uppkomsten av hålet var människans utsläpp av vissa klorerade ämnen främst CFC (klor-fluor-karboner).

Snart därefter togs de första stegen och politiska beslut mot en avveckling av de ozonnedbrytande ämnena. Först ut var Wienkonventionen för skydd av ozonskiktet 1985. Den följdes några år senare av Montrealprotokollet som undertecknades i september 1987. Det syftar till att avveckla och fasa ut användningen av de konstgjorda ämnen som skadar det skyddande ozonskiktet.

Därefter har flera revisioner gjorts eftersom det första avtalet inte hade varit tillräckligt. Montrealprotokollet har varit mycket framgångsrikt. De för ozonskiktet mest skadliga ämnena har sedan sekelskiftet sakta börjat minska i atmosfären.

Tyvärr ökar fortfarande några av de mindre aggressiva ämnena då de får användas under en övergångstid. Men om avvecklingsplanen följs kommer även dessa att fasas ut efter hand.

Det finns tecken på återhämtning …

Årets ozonhål har varit nära genomsnittet vad gäller mängden nedbrutet ozon, minsta mängd ozon och den tid som hålet existerade.

Storleken av det antarktiska ozonhålet definierat som de områden där totalozonet är mindre än 220 DU (uppdaterad 28 november 2014).
Storleken av det antarktiska ozonhålet definierat som de områden där totalozonet är mindre än 220 DU (uppdaterad 28 november 2014).
Illustration www.temis.nl Förstora Bild

Arean av ozonhålet dag för dag under 2014 visas med svarta prickar, tidigare år med färgade linjer. Som jämförelse kan nämnas att ytan av den Antarktiska kontinenten är cirka 18 och Europa cirka 10 miljoner km2

Ozonhålets storlek är inte bara beroende av mängden av de ozonnedbrytande ämnena. Det finns andra faktorer som skapar variationer såsom atmosfärens cirkulation och temperatur. Om mängden nedbrutet ozon beräknas sedan 1980-talet visar det sig att det först skedde en ökning av mängden nedbrutet ozon till åren kring år 2000. Därefter har en minskning noterats (mer information finns via WMO-länken).

Det globala ozonskiktet visar också tecken på att en återhämtning är på gång. Sedan några år har den globala minskningen av ozonskiktet avstannat och en svag ökning kan skönjas. Beroende på att även det globala ozonskiktet påverkas i betydande grad av andra faktorer än bara mängden av de nedbrytande ämnena, kan den observerade ökningen inte med någon högre statistisk säkerhet kopplas till minskningen av de ozonnedbrytande ämnena. Något förenklat kan vi säga att den naturliga variationen är så stor att vi ännu inte är helt säkra att det skett en återhämtning.

... men än kan överraskningar ske

Eftersom det finns flera faktorer med i spelet kan det mycket väl förekomma tillfällen med kraftigt förtunnat ozonskikt över exempelvis Arktis under de kommande decennierna, men på längre sikt (kring år 2050) förväntas en återhämtning.

Det är alltså inte bara Antarktis som drabbas av förtunningar i ozonskiktet. Dessutom finns det kopplingar mellan ozonskiktsproblematiken och den globala uppvärmningen. Dels är de ozonnedbrytande processerna temperaturberoende och dels beror mängden ozon på en viss plats till stor del på hur atmosfären rör sig.

Ozonet är en viktig växthusgas och påverkar därför i sin tur den globala uppvärmingen. De mest aggressiva ozonnedbrytande ämnena (CFC) är också potenta växthusgaser.

Modellberäkningar har visat att den pågående globala uppvärmningen kommer att förskjuta ozonskiktets återhämtning med några år. Dessutom är inte den framtida atmosfären densamma som den som fanns före ozonnedbrytningen, vilket medför att det framtida ozonskiktet kommer att vara lite annorlunda än det som förekommit historiskt.