Årets ozonhål över Antarktis – en summering

Årets ozonhål var det minsta på tjugo år – både sett till mängden nedbruten ozon, minsta mängd ozon och tid som hålet existerade. Denna positiva utveckling kan vara ett tecken på en återhämtning av ozonskiktet, men andra faktorer som är verksamma gör att det ännu inte är helt säkert att utvecklingen är på rätt väg.

Varje vår, på den södra hemisfären, uppträder sedan många år över Antarktis en snabb och kraftig förtunning av ozonskiktet. Fenomenet kallas för det antarktiska ozonhålet.

Efter upptäckten av hålet i mitten av 1980-talet pågick till en början en tidvis animerad diskussion om dess orsak. Flera hypoteser ställdes upp, men efter intensiv forskning och detaljerade mätningar kunde man fastslå att den viktigaste faktorn bakom uppkomsten av hålet var människans utsläpp av vissa klorerade ämnen främst CFC (klor-fluor-karboner).

Snart därefter togs de första stegen och politiska besluten mot en avveckling av de ozonnedbrytande ämnena. Först ut var Wienkonventionen för skydd av ozonskiktet 1985. Den följdes några år senare av Montrealprotokollet som undertecknades i september 1987. Det syftar till att avveckla och fasa ut användningen av de konstgjorda ämnen som skadar det skyddande ozonskiktet.

Därefter har flera revisioner gjorts eftersom det första avtalet inte hade varit tillräckligt. Montrealprotokollet har varit mycket framgångsrikt. De för ozonskiktet mest skadliga ämnena har sedan sekelskiftet sakta börjat minska i atmosfären.

Tyvärr ökar fortfarande några av de mindre aggressiva ämnena emedan de får användas under en övergångstid. Men om avvecklingsplanen följs kommer även dessa att fasas ut efter hand.

Finns tecken på återhämtning

Årets ozonhål har varit det minsta på tjugo år vad gäller mängden nedbrutet ozon, minsta mängd ozon och den tid som hålet existerade. Det skulle kunna vara ett tecken på återhämtning. Men holländska forskare har visat att hålet varierar mycket beroende av andra faktorer. Storleken och varaktigheten av årets hål har kraftigt begränsats av något som forskarna kallar ”Sudden Stratospheric Warming” (SSW). Vi får därför ge oss till tåls innan vi kan blåsa faran över.

Ozonhålet 2012
Arean av ozonhålet dag för dag under 2012 visas med svarta prickar, tidigare år med färgade linjer. Som jämförelse kan nämnas att ytan av den Antarktiska kontinenten är cirka 18 och Europa cirka 10 miljoner km2.
Förstora Bild

Trots att det finns andra faktorer som skapar variationer i ozonhålets omfattning finns ändå vissa tecken på att en återhämtning kan vara på gång. Exempelvis har den globala minskningen av ozonskiktet avstannat. Även globalt påverkas mängden ozon i atmosfären i betydande grad av andra faktorer än bara mängden av de nedbrytande ämnena. Det uttrycks som att den naturliga variationen är stor.

Vid ett forskarmöte i Toronto i slutet av augusti 2012 presenterades flera resultat där forskare försökt att filtrera bort effekterna av de andra faktorerna för att i slutresultatet kunna se kopplingen mellan mängden ozonnedbrytande ämnen i atmosfären och mängden ozon. Även om resultaten är förknippade med viss osäkerhet och syns en liten ökning under de senaste åren. Den är emellertid inte statistiskt signifikant men kan ändå ses som inledningen på den återhämtning som förväntas.