Närsalterna kommer från nedbrytning av organiskt material som producerats i vattnet men tillförs även från land via vattenavrinning. Källor för närsalter är flera: jordbruket, fabriker, avloppshantering, förbränning av fossila bränslen (t.ex. från fartyg och bilar). Största andelen av kväveämnen faller till jorden med regnet i närheten av deras källor, en betydande andel sprids även över långa avstånd med vindarna.
Koncentrationen av närsalter är som störst vintertid och visar hur mycket näring som är tillgänglig för den kommande växtsäsongen. Genom att titta på koncentrationen av närsalter vintertid kan man alltså få en uppfattning om hur stor planktonproduktionen kan bli den kommande växtsäsongen.
Vinter representeras här av månaderna december (föregående år) och januari. Mätvärden från ytlagret (0-10 m) av DIN (summan av nitrat, nitrit och ammonium), DIP (fosfat) och Si (kisel) presenteras för havsområdena Bottniska viken (Bottenviken och Bottenhavet), Egentliga Östersjön och Västerhavet (Kattegatt och Skagerrak). All tillgänglig data (från SHARK – Svenskt HavsARKiv) i respektive havsområde, under perioden 1980-2012, har använts och figuren innehåller därför data från både kust och utsjö. För ett stort havsområde kan det ofta vara mer representativt att titta på medianvärdet eftersom enstaka extremvärden bidrar till höga medelvärden. Om inget annat anges är det medianvärdet som avses här.
Havsområdena kring Sverige begränsas under växtsäsongen antingen av DIN eller av DIP. Eftersom det finns tillräckligt mycket kisel blir detta aldrig den begränsande faktorn i svenska hav.
Bottniska Viken
I Bottniska viken var vintermedelmedianen för DIN 4.4 µmol/l, DIP 0.2 µmol/l och för Si 19.7 µmol/l för perioden 1980-2012. Mätningarna från vintern 2012 (december 2011 och januari 2012) visade på lägre koncentrationer av både DIN (3.53 µmol/l), DIP (0.23 µmol/l) och Si (19.8 µmol/l) än föregående år. Bottniska viken har naturligt låga halter av DIP eftersom det finns en god tillgång på järn som binder fosforn till sedimentet.
Egentliga Östersjön
För perioden 1980-2012 i Egentliga Östersjön var vintermedelmedianen för DIN på ungefär samma nivå (3.9 µmol/l) som för hela Bottniska viken. Eftersom järntillgången är mindre i vatten med högre salthalt så är halten av DIP högre i Egentliga Östersjön jämfört med Bottniska viken (som är sötare). Medel för hela perioden var 0.62 µmol DIP/l. Halten av kisel var lägre i Egentliga Östersjön (13.2 µmol Si/l) än i de norra delarna. Mätningarna av närsalter från vintern 2012 visade betydligt lägre halter av DIN (2.9 µmol/l) och något högre halter av DIP (0.64 µmol/l)) än föregående vinter, vilket också innebär en lägre N/P kvot.
Eftersom vårblomningen i Egentliga Östersjön är kvävebegränsad kan vårblomningen 2012 potentiellt bli något mindre. Däremot kan det finnas mer DIP kvar som blir tillgängligt för cyanobakterier. Om sommaren bjuder på lugnt och varmt väder är det dessutom högre sannolikhet för att blomningarna av cyanobakterier blir problematiska. Koncentrationen av Si var i stort sett oförändrad från föregående år.
Västerhavet
Medelmedianerna för perioden 1980-2012 i Västerhavet var 7.7 µmol DIN/l, 0.58 µmol DIP/l och 8.5 µmol Si/l. Resultatet av närsaltsmätningarna från vintern 2012 är högre halter av både DIN (7.89 µmol/l), DIP (0.53 µmol/l) och Si (13.2 µmol/l) än föregående år.