Årliga blomningar

Nästan varje år, efter vinterns uppbuffring av närsalter som fosfor och kväve m.fl., så händer det fantastiska att när ljuset återkommer i februari – mars (ibland så tidigt som januari) och gör dagarna längre uppstår en kiselalgsblomning i Västerhavet.

Vårblomningen av växtplankton i havet är ett återkommande fenomen. Den bidrar med föda till många djur i havet. Växtplanktonproduktionen utgör basen för den marina näringsväven.

Vårblomningen i Östersjön startar ofta i april-maj, dvs betydligt senare än i Västerhavet. Det kommer sig av att i Östersjön finns inte den kraftiga salthaltsskiktning som det finns i Västerhavet. Blomningen i Östersjön brukar därför inte komma igång förrän en temperaturskiktning har bildats. Skiktningarna i havet gör så att växtplankton lättare håller sig i den så kallade fotiska zonen så att de får tillgång till ljuset som tillsammans med närsalterna är avgörande för deras tillväxt.

Växtplankton är inte begränsade av låg temperatur för att föröka sig. Bara tillgången till närsalter och ljus finns så kan blomning även ske under is i Västerhavet.

Ibland är det så att en art dominerar, men artdiversiteten brukar vara stor. Det vill säga många arter i stora mängder. Observera att detta inte är en skadlig blomning utan denna primärproduktion måste finnas för att övriga steg i näringskedjan ska kunna bestå.

Vår- och höstblomning ofarliga

Det förekommer i regel en höstblomning också. Under sommaren tar närsalterna slut ovanför temperatur- och saltsprångskikten. Höststormar rör om vattnet så att näringsämnen i djupskikten blir tillgängliga för algerna. Ibland förekommer även ofarliga blomningar av samma arter som i vår- och höstblomningen vintertid.

Kiselalger är encelliga växtplankton. Namnet kiselalg kommer av att arterna har kisel i sina cellväggar. Vissa bildar långa kedjor, andra är solitära.

Kiselalger
Kiselalgerna: Skeletonema marinoi, Rhizosolenia setigera, Thalassiosira nordenskioeldii och Thalassiosira anguste-lineata.
Foto Ann-Turi Skjevik