Alger

Alger är organismer som kan utföra fotosyntes men ej tillhör mossor eller högre växter. Även cyanobakterier brukar räknas till gruppen. Vid SMHI pågår sedan många år övervakning av algsituationen i haven runt Sverige. De alger som studeras är växtplankton, mikroskopiska alger som svävar fritt i vattenmassan.

Kiselalg växtplankton, vårblomning
Skeletonema marinoi, Rhizosolenia setigera och Thalassiosira nordenskioeldii är alla kiselalger (mikroalger) som är typiska under vårblomningen. Mikroskopbilden är från ett levandeprov taget i februari 2011 vid Nidingen i Hallands kustvatten. Foto Ann-Turi Skjevik, SMHI

Växtplankton utgör grunden i havets näringskedja och förändringar i biomassa och artsammansättning påverkar hela det marina ekosystemet. Övergödningen av haven har resulterat i ökad algtillväxt vilket medfört t.ex. reducerat siktdjup, ökad utbredning av syrefria bottnar och en förhöjd frekvens av skadliga algblomningar.

SMHI utför både algprovtagningar från fartyg med efterföljande mikroskopanalyser och mätningar med automatiska mätinstrument. Dessutom används satellitbilder för att uppskatta utbredningen av algblomningar. Mängden klorofyll används ofta som ett mått på mängden alger - växtplanktons biomassa.

Algblomningar är normalt förekommande och de flesta är helt ofarliga. Ett exempel är blomningen av kalkflagellaten Emiliania huxelyi i Skagerrak i juni 2004. Den kunde ses med blotta ögat som en turkos färgning av vattnet och även från satellit. Algen är ca 1/100 mm i diameter.

Många olika arter

Algerna var bland de första arterna som bildades på jorden, och de uppvisar en enorm artrikedom. Det finns många tusen arter, som indelas i ett stort antal grupper.

Kiselalg vårblomning
Kiselalgerna (mikroalger) Skeletonema marinoi, Rhizosolenia setigera, Odontella aurita och Coscinodiscus sp. Foto Ann-Turi Skjevik, SMHI Förstora Bild
cyanobakterierna Aphanizomenon sp. och Nodularia spumigena
Cyanobakterierna Aphanizomenon sp. och Nodularia spumigena. Foto Ann-Turi Skjevik, SMHI Förstora Bild

Diatoméer (kiselalger) har en cellvägg av kisel, och är ofta sammanlänkade till kedjor. Tillväxtperioden är framförallt tidigt på våren och sent på hösten.

Dinoflagellater har två flagellater som gör att de kan röra sig. Simförmågan utnyttjas ofta så att cellerna samlas nära ytan på dagen och på större djup under natten. Ungefär 25 av de kring tusen arterna kan bilda gifter.

Cyanobakterier (blågrönalger) är egentligen inga alger utan bakterier, och har sin huvudsakliga utbredning i sötvatten och tropiska hav. De är dessutom mycket vanliga i Östersjön, där flera arter blommar regelbundet. Flera av dessa har förmågan att bilda gifter.

Algblomningar i Östersjön och Västerhavet

I Östersjöns brackvatten trivs cyanobakterier som blommar under sommaren. Några av cyanobakterierna producerar gifter som bl.a. kan vara skadliga för husdjur och människor.

Algblomning i Östersjön
Cyanobakterieblomning i Östersjön år 2006.

I Västerhavet har en del algblomningar varit skadliga för fisk, framförallt odlad lax, och andra har påverkat hela ekosystemet. År 1988 blev den lilla algen Chrysochromulina polylepis känd som "mördaralgen".

Andra alger producerar gifter som koncentreras av musslor vars föda huvudsakligen består av plankton. Musslor som ätit dessa kan vara livsfarliga att äta varför kontrollen av de giftproducerande växtplanktonarterna är extra viktig.
 

Det dyker också upp nya arter som tros ha introducerats via barlastvatten från fartyg som kommit från andra världsdelar. En långsiktig algövervakning och forskning gällande algblomningars uppkomst pågår på SMHI i ett internationellt samarbete. Dessutom utvecklas modeller för att kunna förutspå algblomningar och öka förståelsen för kopplingen mellan fysik, kemi och biologi i havet.