Ekholm, Nils Gustaf, meteorolog, fysiker föddes 1848, student i Norrköping 1868,
och studerade därefter i Uppsala där han blev fil. dr. 1889. Redan 1876 anställdes han som amanuens vid meteorologiska observatoriet i Uppsala och 1890 vid Meteorologiska centralanstalten i Stockholm.
Han var 1882–83 chef för den svenska fysisk-meteorologiska expedition,
som övervintrade vid Kap Thordsen på Spetsbergen och han var en av deltagarna i S. A. Andrées första nordpolsexpedition i ballong 1896, som på grund av ogynnsamma vindförhållanden inte kunde lämna Spetsbergen. Ekholm hoppade av efter meningsskiljaktigheter med Andrée, som året därpå 1897 försvann under sin expedition tillsammans med Knut Fraenkel och Nils Strindberg.
Ekholm har författat flera rapporter bland annat om expeditionen till Kap Thordsen. I "Mesures des hauteurs et des mouvements des nuages" tillsammans med K. L. Hagström (1885) studerades molnens höjd och rörelser. Ytterligare skrifter behandlade molnens höjd i Uppsala under sommaren (också med Hagström) och metodik och instrument för studier av moln i "Some methods for cloud measurements" (1888) och "A new instrument for cloud measurements" (1893).
Det vi numera ofta benämner corioliskraften avhandlades i "Über die einwirkung der ablenkenden kraft der erdrotation auf die luftbewegung". Ekholm samarbetade också med Svante Arrhenius, som numera mest är känd för att ha påtalat att en förändrad halt av koldioxid har betydelse för växthuseffekten.
Stort internationellt genomslag fick hans studier av lufttryckstendenser (isallobarer). I artikeln "Wetterkarten der Luftdrucksschwankungen" (1904) visade han på användbarheten av att rita kartor över lufttrycksförändringar (isallobarer) för att göra prognoser. En metodik som länge levde kvar.
Han ägnade sig med stor iver åt vindstudier och var mycket pådrivande gällande inrättande av stormvarningsstationer utefter de svenska kusterna.