När slutade lilla istiden?

Krönika av Sverker Hellström, klimatolog.

Lilla istiden brukar man kalla en period i mitten av förra årtusendet med ovanligt kallt väder. Start- och slutpunkt för perioden varierar mellan olika källor, men ofta lägger man slutpunkten ungefär år 1850.

Men är 1850 ett rimligt val? Nej, knappast för Sveriges del åtminstone. 1860-, 1870- och 1880-talen uppvisade en del minst lika kalla perioder som decennierna dessförinnan. Till exempel nödåret 1867 med sin exceptionellt kalla vår, den exempellösa kylan den 24 januari 1875 då flera stationer i Svealand hade cirka fem grader kallare än man haft någon gång därefter och den rekordkalla marsmånaden 1888 då till och med småfåglar sökte sig in i boningshusen för att undvika kylan.

Men så hände något...

Året därefter, 1889, var det helt annorlunda. Då var både maj och juni rekordvarma. I synnerhet maj, som på västkusten var drygt en grad varmare än någon majmånad sedan dess, den globala uppvärmningen till trots. Därefter följde ett 1890-tal som var varmare än 1880-talet, och som bekant har temperaturkurvan sedan fortsatt vidare uppåt.

Kanske ska vi söka lilla istidens slut någon gång mellan 1888 och 1889. Kan vi till och med precisera tidpunkten närmare? 1888 fortsatte med en vår, sommar och höst som inte var mycket att hurra över temperaturmässigt.

Men i mitten av november hände något. Ett högtryck förstärktes över kontinenten och lågtryck tog nordliga banor med milda västvindar över Sverige. Så följde en vinter beskedligare än året innan och den redan nämnda rekordvarma senvåren och försommaren 1889. Och på den vägen är det…

En dåtida kollega skrev så här i månadsöversikten för november 1888 ”Månaden ingick med jemförelsevis låg temperatur. […] Under den senare delen var väderleken i det hela temligen blid.” Men att historiens gång var på väg att ändras kunde han knappast vetat då.