Lågtrycken på våra breddgrader är som vi tidigare nämnt av två slag, varma och kalla. De kalla sträcker sig genom hela troposfären och en bit upp i stratosfären. Detta beror på att lufttrycket avtar fortare med höjden i kall luft än i varm (se Varför driver molnen åt olika håll?).
Kontrasterna mellan det låga lufttrycket i de kalla centrala delarna och den varmare omgivningen ökar därför uppåt. Lågtrycket blir intensivare med höjden. Med de varma lågtrycken förhåller det sig tvärtom. De är ofta grunda och sträcker sig bara några kilometer upp i atmosfären.
Detta beror på att kontrasterna mellan det låga lufttrycket i de varma centrala delarna och de svalare omgivningarna minskar uppåt, varvid lågtryckets intensitet försvagas med höjden. Vandrande lågtryck är varma i början på sin utveckling för att senare omvandlas till kalla lågtryck (se Svårförståeliga lågtryck).
Likadant för högtryck
Samma resonemang kan tillämpas på högtrycken. De kalla utbredda köldhögtrycken vintertid med torr och klar luft verkar lätta att förstå. När luften kyls av ökar luftens densitet och därmed dess tyngd.
Men bara i de lägsta luftskikten råder högtryck. Eftersom lufttrycket avtar fortare med höjden i kall luft än i varm, övergår på några kilometers höjd högtrycket i ett lågtryck. Mest utpräglat är det vid polerna med dess kraftiga lågtrycksvirvel ovanför det polära köldhögtrycket (fig. 1a).
Inte nog med detta, Den kalla luften sjunker och strömmar vid marken på grund av friktionen utåt (jmf Friktionen påverkar vädret). Detta ger möjlighet för luft från sidorna att dras in i lågtrycket högre upp (fig. 1b).
Den inströmmande luften avlänkas på grund av corioliseffekten åt höger, dvs. i samma riktning som strömningen runt lågtrycket. Den utströmmande luften vid marken hjälper således till att vidmakthålla cirkulationen högre upp.
På mellanbredderna är det lite mer komplicerat men också där kan man se hur delar av ett köldhögtryck vid marken ofta är kopplade till ett kallt lågtryck i höjden (fig. 2a och b).
Detta är ett exempel på hur högtryck och lågtryck kan samspela och understödja varandra i en ömsesidig symbios. Det är inte så, som man ofta hör, att lågtryck alltid "söker bryta ner” högtryck, eller att högtryck ”lyckas hålla stånd” emot lågtryck (se också Atmosfären rör sig "av bara farten").
Vänstra kartan:
Lufttrycket vid havsytans nivå (hPa) den 6 februari 1991. Ett omfattande högtryck täcker Nord- och Centraleuropa med en ganska rak ostlig vind över kontinenten.
Högra kartan:
Den del av köldhögtrycket i vänstra kartan som täcker Centraleuropa är kopplad till ett jättelikt köldlågtryck som från någon kilometers höjd sträcker sig upp till 10-12 km höjd (kartan visar läget på 5-6 km höjd).
Denna artikel är en del i serien Atmosfärens allmänna cirkulation