SMHI inspekterar
Efter utförd inspektion av klimatstationen Kräckelbäcken i nordligaste delen av Mora kommun den 28 augusti 1968 skriver meteorologen Haldo Vedin följande:
”Kräckelbäcken är en av de ensligt belägna gårdarna i de höglänta gränstrakterna mellan Härjedalen och Dalarna. Gården ligger i en nordsluttning ganska högt över de troligtvis mycket frostlänta omgivningarna. Kräckelbäcken är i hög grad en mans verk och det kan inte hjälpas att bonden Paavo förbleknar något när man står i det gytter av byggnader som Kräckelbäcken består av och tittar ut över det ganska stora området odlad jord. Kräckelbäckens kolonisatör Per Jonasson kom 1841 hit från Lillhärdal.”
Vidare angående observatörens fru: ”Att tårarna trängde fram i fru Jonassons ögon, när hon konstaterade att det i höst var första gången man inte slagit och bärgat höet på hemmanet, är inte underligt.”
Prästslåttsåsen/Kräckelbäcken
Kräckelbäcken återfinns närmare fyra mil fågelvägen norr om Älvdalen och lika långt söder om Lillhärdal. Onekligen en utmanande plats att bygga upp ett hemman på.
Om man önskar ta reda på Kräckelbäckens nybyggarhistoria ur kyrkoböckerna är det dock namnet Prästslåttåsen som är ingången. Detta är också namnet på det närliggande berget.
Och det är heller inte i Mora församlings kyrkböcker som man ska söka, vilket man kan tro då området administrativt tillhörde Mora socken och Kopparbergs län.
I kyrkliga sammanhang hörde nämligen gården till Lillhärdal församling. Förmodligen orsakat av praktiska skäl. Skogen där nybygget Prästslåttåsen/Kräckelbäcken upptogs hörde till byn Ulvsjön vid Härjedalsgränsen. Ulvsjöborna hade betydligt närmare till Lillhärdal än till Mora.
Nybyggare
Så, vad står det då om nybyggartorpet i Lillhärdals kyrkoböcker? I husförhörslängden omfattande åren 1839-1847 omnämns under Östansjö bonden Jonas Pehrsson född den 6 september 1801 med familj som ”flyttade till Ulfsjön såsom inhyses år 1839.”
Under Ulvsjön återfinns mycket riktigt Jonas Pehrsson som inhyses men är antecknad som ”Nybyggaren i Prestslott Åhsen”. När sistnämnda anteckning gjorts framgår inte, men man får anta att uppodlingar och byggnationen påbörjats just 1839, men att definitiv flyttning kan ha skett 1841.
Den Per Jonasson (född 3/10 1831, död 12/3 1923) som omtalas i Haldo Vedins inspektionsberättelse är son till Jonas Pehrsson. När fader Jonas dör 1856 har Per tagit över gården.
Det är under 1870-talet som alternativnamnet Kräckelbäcken första gången dyker upp i kyrklängderna. Men i samband med lantmäteriförrättning 1854 och den därvid upprättade kartan, benämns lägenheten enbart Kräckelbäcken. Troligen har namnet givits i samband med avstyckning från moderhemmanet Ulfsjön nr 4.
Nederbördsstation upprättas
Klimatstationen Kräckelbäcken upprättades 1911. Detta var en följd av det nära samarbete Meteorologiska Centralanstalten (MCA) hade med Hydrografiska Byrån (HB) allt från HB:s bildande 1908.
Det var nämligen ingenjör Erik Engström, anställd av HB, som vid resa i Dalarna i syfte att anställa vattenståndsobservatörer och utföra vattenmängdsmätningar även på MCA:s uppdrag upprättade vissa nederbördsstationer.
En av dessa var Kräckelbäcken. Vägen dit var dock inte lika given som vid Haldo Vedins besök 1968, då gården låg mitt i ett vägkors Älvdalen-Lillhärdal-Orsa. 1911 däremot fanns endast en illa markerad gångstig som passerade Kräckelbäcken.
Källor
Förutom en karta över området hade Engström med sig en kopia av geografen John Frödins artikel i Svenska Turistföreningens Årsskrift 1911: ”Från Älfdalen öfver Lilhärrdal till Sveg”. En resa som troligen ägde rum sommaren 1910.
Inspirerad av Frödin författade Engström senare en egen artikel som publicerades i turistföreningens årsskrift 1914 med titeln ”En vandring från Älfdalen till Kräckelbäcken”.
Grunden till sistnämnda artikel återfinns i den av Erik Engström utkvitterade HB:s fältbok nr 38. Engström hade som mål att följa Frödins vägsträckning, men fick som nedan ska illustreras uppenbara problem med väderstrecken.
Fäbodväsendets tillbakagång
Geograf John Frödin var en av sin tids experter på svenskt fäbodväsen. Detta avspeglar sig givetvis i hans artikel.
Han noterar att fäbodväsendet i Dalarna börjat upphöra. Tre orsaker anges, dels ett rationellare åkerbruk på bekostnad av boskapsskötseln, dels laga skiftet som gjort att gårdarnas ägor hölls mer samman och slutligen det faktum att yngre kvinnor i mindre utsträckning attraheras av att en hel sommar gå i skogen och vakta kor, istället för att stanna kvar i byarna och roa sig med övrig ungdom:
”De unga kullorna låta ej gärna förmå sig af sina föräldrar att draga upp till vallarna om sommaren. Att vakta korna däruppe anses nu för en alltför simpel sysselsättning. Alla vilja stanna kvar i byarna, där nöjeslifvet nu är mycket mera utveckladt än förr, särskildt i de trakter, där turisttrafiken vunnit någon utveckling” (sid 176-177).
Oromantiskt fäbodliv
Även Engström kommenterar i sin artikel fäbodlivets tillbakagång, men tycks ha en något annan infallsvinkel än Frödin. Efter att ha irrat omkring på ensliga stigar i sitt sökande efter Kräckelbäcken kom han till en bebodd fäbod; Rymnäsvallen (se nedan). Vallen beboddes av två hustrur från Rotbyn med en piga och två barn på 7 á 8 år. Då Engström anlände var den ena av fruarna och pigan ute med korna.
Engström fortsätter: ”För vallinnevånarna själfva förkväfves nog helt det romantiska, som man anser förbundet med en fäbodvall, af det ihärdiga slit och släp, som är förenadt med vistelsen vid boden. Det är arbete från före soluppgången till en god stund efter det solen redan dalat i väster, och man förvånas ej öfver, att nutidens mer praktiska människor koncentrera sig nedåt bygderna.”
Engström beskriver sedan morgonsysslorna, den milsvida omkrets som det under dagen gäller att finna bete åt djuren, aftonmjölkningen och de hemmavarandes sysslor med separering, ystning, kokning av sörpa och andra arbeten som inte kan uppskjutas.
Engström är dock självisk i sin slutkommentar: ”De, som rosa fäbodslivet, äro därför ingalunda de, som af omständigheterna tvingas att lefva detsamma; men icke endast för bevarandet af en gammal, stämningsfull kulturbild, utan ock för att ej bli beröfvad dessa gästfria och välkomna hviloställen, som fäbodarna alltid erbjuda vandraren däruppe i vildmarken, må vi hoppas, att länge än människor skola finnas, som trots de bekvämligheter, lifvet nere i bygden bjuder, när sommaren kommer ändock skola följa kritterna upp mot den aflägsna vallen” (sid 306-307).
Vilse bland fäbodar
Engström startade sin vandring mot Kräckelbäcken den 27 augusti 1911, vilket var en söndag, från Rot vid Älvdalen, där han dagen innan gjort vattenmängdsmätningar och upprättat en hydrologisk station. Avfärden påbörjades klockan 7 på morgonen.
Engström skulle således ut på en drygt fyra mil lång vandring för att installera en station åt MCA. Trots Frödins uppsats och Widmarks karta samt lokalbefolkningens upplysningar i Klitten, tog han fel gångstig och därför även feltolkade vilka fäbodar han passerade. Dagen gick och på en höjd kunde han äntligen se en öppning i skogslandskapet som möjligen skulle kunna vara Kräckelbäcken:
”Följde nu gångstig fram till Löfdalens fäbod, öde, men insåg där att vägen borde gå mer åt öster. Drog därför mer i nordostlig riktning utan väg och kom så småningom upp på obebodd vall. Trodde att detta möjligen var Oratjärnsvallen, men insåg att det icke kunde vara denna. Senare förstå att det måste vara en vall Kumbelnäs, ej utsatt å kartan.
Ansåg mig fortfarande böra dra nordost, och blef vissare därom när en ´triangelpkt´ varsnades å ljunghedshöjd. Kommen upp på denna befanns denna pkt vara en vårdkase (trasig tjärtunna å trebent ställning). Var nu fullständigt villrådig hvar jag befann mig.”
Smörgåsar och kakao
Engström skriver vidare i sin medhavda fältbok: ”Sedan bäck passerats och denna befunnits rinna söderut började jag mer och mer inse att det var Vakerbodarna. Efter en ganska bra omväg på grund af myrsjöar uppnåddes 7 e.m. dessa bodar och befanns tomma. Då enligt kartan Fjeskroks bod låg nära och enligt Frödin vid hans besök var bebodd, gjordes försök att komma till denna. Tre olika gångvägar undersöktes, men tappades alla i stor myr. Intet annat att göra än återvända till bodarna, åter där 8,30 e.m. Som mycket litet proviant medförts, några smörgåsar och litet kakao, var situationen rätt bekymmersam i all synnerhet, som jag ej med visshet visste hvar jag var.”
Vilar ut på Rymnäsvallen
Nästföljande dag fortsätter sökandet bland myrar, skogsarbetare och fäbodar. Ibland gavs goda råd om rätt färdväg, ibland var vägen till Kräckelbäcken okänd. Tiden gick. Efter upplysningar att Rymnäsvallen var bebodd ställde Engström kosan dit:
”Anländer dit 1 e.m. Här upplyses att bästa väg hit är från Jöllestugan vid körvägen. Vägen till Kräckelbäcken däremot fullständigt obekant, men förmodas dra sig uppåt Skalåsbäcken, den bäck som från vester infaller ofvan Rymnässtugan. Beslutas hvila här till morgondagen då nu alldeles uttröttad, dels osäkert ge sig ut på obekant väg, då ingen vall ens passeras. Har nämligen beslutat försöka följa den väg som å kartan drar sig från Skalåsbäcken väster om Oratjärnsbergs fäbod.”
Ett förlorat dygn
Med gott mod fortsatte nu Engström sin vandring mot Kräckelbäcken med avfärd från Rymnäsvallen klockan sju på tisdagsmorgonen. Han satte kurs på ett skogvaktarboställe som låg efter Skalåsbäcken, men den var tom på folk. Han fortsatte nu i nordlig riktning men blev stoppad efter några kilometer av en myr. Kom så fram till en damm som antogs vara Skalåsdammen.
Här i närheten påträffade Engström en karl med klövjehäst som gav riktning mot Oratjärnsbergsvallen:
”Framkommen till vallen befanns detta vara samma i hvilken hade öfvernattats på söndag. Jag hade alltså hållit mig alltför mycket i söder på måndagen och hvad som är skrifvet om Vakerbodarna är alltså utan värde, då jag aldrig varit å dessa.”
Äntligen Kräckelbäcken
Klockan ett på tisdagseftermiddagen lyckades så Engström nå fram till Kräckelbäcken. Beskrivningen i fältboken är kortfattad. Engström uppehåller sig här endast en timme (dock antyds annan tidsskala i negativ-registret). Plats för mätare utses norr om gården ”då ägaren Johannes Jonasson, som förklarat sig villig bli observatör, påstod att snön här lade sig jämnast.”
Mätningarna började 1 oktober 1911 efter att Jonasson i Lillhärdal kvitterat ut mätare och administrativt material. Kostnaden för transport och ”bordets uppsättning” uppgick till 20 kronor vilket debiterades MCA.
Klockan två på eftermiddagen (enligt fältbok) följer Jonasson Engström en bit på väg tills han är säker på att hitta tillbaka. En viss irritation kan avläsas mellan raderna då Engström i fältboken meddelar att han vid vägskäl norr om Oratjärnsbergsvallen uppsatte en ”afvisare för att utvisa den rätta vägen till Kräckelbäcken” och förklarar samtidigt att den karta han haft med sig varit missvisande.
Tillbaka i bygden
Engström övernattar åter i Rymnäsvallen men denna gång fick han endast mjölk till livs då ingen annan föda fanns att tillgå. På onsdagsmorgonen den 30 augusti ger sig Engström ned mot Rymåsdalen och kommer fram till Jöllestugan vid tio-tiden (”där ändtligen något lite mat”) och därifrån vidare mot Älvdalen, dit han ankommer klockan halv fyra.
Det tog således Engström fyra dagar och tre nätter att uppsöka Kräckelbäcken och ta sig tillbaka till utgångspunkten. Själva arbetet med upprättande av station och anställande av observatör tog däremot möjligen endast en timme i anspråk. Undrar ifall de SMHIs tjänstemän som inspekterat Kräckelbäcken haft en tanke på Engströms heroiska insats i meteorologins tjänst? Och hur hade Engström beskrivit ankomsten till Kräckelbäcken om ingen i gården hade varit anträffbar?
Källor
Arkiv SMHA: Hydrografiska Byråns fotografier, volym K I a:2.
Arkiv SMHA: Hydrografiska byråns negativ (med register), serie K I b.
Arkiv SMHI 1945-1982: Inspektionsprotokoll Kräckelbäcken 1968-1976 (Vedin 28/8 1968; Sundström 11/10 1968; Dagsten 31/8 1976), volym F 12 A:20.
Arkiv SMHI 1982-2011: Hydrologiska fältdagböcker, bok nr 38, volym D 5 AB:5.
Lillhärdals kyrkoarkiv: Husförhörslängder Ulvsjön.
Lantmäterimyndigheternas i Kopparbergs län arkiv, Kräckelbäcken.
Litteratur
Engström, Erik. 1914. En vandring från Älfdalen till Kräckelbäcken. I: Svenska Turistföreningens Årsskrift 1914, sid 301-311.
Frödin, John. 1911. Från Älfdalen öfver Lillhärdal till Sveg. I: Svenska Turistföreningens Årsskrift 1911, sid 171-190.
KAK bilatlas 1981.