Varning klass 2, SverigeEtt gammalt missförstånd var att vindhastigheten påverkas av coriolis-kraften på något sätt, dvs. att vindenergi hämtas ur jordrotationen. Därför förbryllades meteorologerna länge av att de kraftigaste stormarna (över 30 m/s) uppträdde på ganska låga latituder där corioliskraften är svag.
Det gällde både de tropiska cyklonerna och den subtropiska jetströmmen. På mellanbredderna, där corioliskraften är starkare, är vindarna svagare både i stormarna och i jetströmmarna.
Vi förstår denna skenbara paradox om vi drar oss till minnes att coriolis-kraftens strävan ju är att driva tillbaka luften varifrån den kom i en så kallad "tröghetscirkel", vars radie är proportionell mot hastigheten och omvänt proportionell mot corioliskraften. Med svagare corioliseffekt blir denna tillbakadrivande mekanism svagare.
Luften kan av horisontella tryckskillnader därför accelereras långa sträckor och komma upp i höga hastigheter innan den svaga corioliskraften får en chans att börja vrida den tillbaka. Dock får inte corioliskraften vara hur svag som helst: i ett band på 600 km närmast ekvatorn är den alltför svag för att medge några virvelbildningar.
En tropisk cyklon bildas
För att tropiska cykloner skall bildas krävs det, förutom en viss coriolis-kraft, ett varmt fuktigt underlag med liten friktion. Det är därför alla tropiska cykloner bildas ute på de oceaniska vidderna. Ytvattentempe-raturen får dessutom inte vara under 28°C, i alla fall för att riktigt kraftiga tropiska cykloner ska kunna bildas.
Det förklarar varför det sällan eller aldrig bildas några tropiska cykloner runt Sydamerika; flödet av kallt vatten från Antarktis håller ner tempera-turerna. I mars 2004 väckte det därför litet av en sensation när en tropisk cyklon bildades i tropiska Sydatlanten. Kanske var det ett tecken på klimatförändring?
Vad som får ovädret att starta är inte riktigt klargjort. Men det börjar på höga höjder. Av någon anledning transporteras i ett visst område mer luft bort än vad som förs in. Detta märks i de lägre nivåerna som ett tryckfall, vilket leder till att mer luft från omgivningen börjar strömma in.
När luften strömmar in (konvergerar) stiger den uppåt och avkyls så att vattenångan i luften kondenserar och frigör latent värme. Den uppvärmda luften expanderar och förstärker den uppstigande luftströmmen. På hög höjd utbildas ett högtryck varifrån luften accelererar ut.
Denna "export" av luft underhåller och förstärker tryckfallet i lägre nivåer. Mer luft accelereras där in från omgivningen och styrs in i en virvel. Eftersom avböjningen är svag kan stora områden bidra med luft.
Luften når snart så höga hastigheter att centrifugaleffekten slungar den utåt. Luft från högre höjder sugs därvid neråt i virveln. Neråtriktade vindar är molnupplösande och resultatet blir molnfritt väder i cyklonens mitt, i dess "öga".
Liknande oväder på nordliga breddgrader
Oväder som i mycket påminner om tropiska cykloner, har observerats på höga latituder när kall luft från en kall landmassa strömmar ut över ett relativt varmt hav, till exempel mellersta och östra Medelhavet.
De är dock mindre i omfånget än de tropiska cyklonerna på grund av en starkare corioliskraft. Det gäller än mer de små "polarlågtryck" vid Norges kuster, som vintertid kan ställa till stora skador, dock inte lika svåra som deras större syskon gör i tropikerna.
De tropiska cyklonerna börjar försvagas när de kommer in över land eller kallare vatten. Ibland kan de dock omformas till kraftfulla mellanbredds-cykloner.
Denna artikel är en del i serien Atmosfärens allmäna cirkulation
