Söndagen den 14 mars 2010
På Stora Horredssjön i norra Halland på gränsen mot Västergötland fick Birgitta Eriksson, hennes man och svärson en skräckfylld upplevelse.
Till en början var det en härlig vinterdag med mycket sol. De hade varit ute på isen och fiskat några timmar i solskenet då några moln drog upp. Det började falla lite snöhagel och det bildades ett dis med ett obehagligt askgrått ljus. Det blev svårt att se land.
Birgitta såg att svärsonens metrev välvde sig i en lustig båge upp från hålet i isen och frågade vad han gjorde. Hennes man som höll isborren hoppade till och betedde sig underligt.
Själv kände hon att håret reste sig och att det kändes märkligt i hårbottnen. Hennes man sa att det kom puffar av rök ur hennes hår. Hela situationen blev ytterst obehaglig, så de samlade ihop sin utrustning och begav sig mot land. De befann sig minst 1 km från stranden vilket gjorde att det tog en stund.
Under tiden fortsatte håret att stå upp och både Birgitta och hennes svärson fick upprepade stötar, minst 50 stycken. Det kändes som det brändes både i håret och i fingrarna, medan hennes man slapp detta. En observation som gjordes i efterhand var att han hade gummistövlar medan de andra inte hade detta.
En annan observation var att snöhaglet studsade bort en bit från kroppen och alltså inte träffade. Först när de kom cirka 50-100 m från stranden upphörde fenomenet.
Söndagen den 25 april 2010
Mikael Kalla var ute och fiskade utanför Trosa när det hände något väldigt otäckt. Från att ha varit ett underbart väder, så tornade det upp ett stort svart moln och det började hagla.
I samband med att molnet kom ovanför honom började han få enorma stötar genom sitt kastspö (kolfiber) när han kastade och vevade in. Dessa stötar gick genom hela kroppen från händer till fötter.
Stötarna var så kraftiga att händerna krampade ihop och benen vek sig. När han kastade spöet ifrån sig och det kom i kontakt med båten med aluminiumskrov låg det och fräste "elektriskt". En till i båten kände samma sak och alla kunde höra spöets fräsningar.
Det var ingen åska eller blixtar i luften. I en annan båt med aluminiumskrov hade man känt samma sak men i en plastbåt i närheten kände man ingenting.
Carla Eggertsson Karlström ger en bakgrund till fenomenet
I atmosfären finns alltid ett elektriskt fält som under dagar med mulen himmel, nederbörd och åska kan vara flera storleksordningar större än under dagar med vackert väder.
Över ett plant område av jordytan är ytorna med lika elektrisk potential i luften parallella med jordytan. I ett område med hus, träd etc kommer däremot de lägsta potentialytorna att följa den "topografi" som dessa bildar. Fältet i det fall vi hört beskrivet såg troligen ut som på bilden uppe till höger. Kring de "spetsiga" föremålen på den istäckta sjön packas ytorna och den elektriska fältstyrkan kan där ha nått mycket höga värden.
Det kan då ha inträffat så kallad stötjonisation närmast spetsen, vilket bland annat kan yttra sig som en kontinuerlig urladdning utgående från ett uppstickande föremål, i de här fallen personernas huvuden och metspö.
Det man då kan se, främst vid mörker, är en svag, oftast blåaktig, uppåtriktad ljuskvast på dessa föremål. Detta kallas Sankt Elmseld av italienska Elmo, sjöfolkets skyddshelgon, vilket väl tyder på att de först och främst iakttagits på sjön. Där finns ju förutsättningarna för detta fenomen: spetsiga föremål (master) på en annars plan yta (havet).
Sankt Elmseld förekommer endast om molnen ligger mycket nära marken. Det inträffar oftast på vintern gärna i samband med hagelbyar.
Källa: Väder och Vatten april 2010.