Ölands klimat

Öland är Sveriges minsta landskap, och var man än befinner sig på ön så har man mindre än en mil till havet. När dess högsta punkt dessutom bara ligger lite drygt 50 m ö h, inser man att klimatet måste vara ganska enhetligt. Något som också återspeglas i data från de meteorologiska stationerna.

Medeltemperaturen varierar exempelvis bara mellan -1 och -2° i februari – den kallaste månaden på ön – och mellan 16 och 17° i juli. Öns inre är kallast på vintern och varmast på sommaren. Årsnederbörden uppgår till omkring 500 mm, vilket innebär att landskapet är det torraste i landet.

Högsommarvärme och vargavinter

Att medeltemperaturen inte varierar så mycket på Öland hindrar inte att det i vissa väderlägen kan vara stora temperaturskillnader. När det är riktigt varmt kan exempelvis områdena allra närmast havet inte tävla med öns inre.

Värmerekordet lyder på 34.5°, som uppmättes i Mossen, Böda, den 7 augusti 1975, Ölands norra udde hade då "bara" 31.0°. Även under vindstilla, kalla nätter sommartid kan skillnaderna mellan kustnära lägen och öppna områden på öns inre vara betydande.

När det är extremt kallt är skillnaderna däremot mindre. Det beror på att havet runt Öland i sådana väderlägen brukar vara täckt av is och snö, och då ön inte uppvisar någon tydlig topografi saknas därmed förutsättningar för stora temperaturvariationer.

Den lägsta temperatur som uppmätts på Öland är -29.2° i Ekerum den 27 februari 1942. Ölands norra udde hade samtidigt -28.0°. Minst lika mycket frös ölänningarna den 25 januari samma år trots att det bara var -17° på norra udden, men då blåste det drygt 20 m/s. Det ger t o m en värre kyleffekt än vid rekordtillfället, då det var vindstilla.

Skyfall

Man skulle kanske kunna tro att ett landskap som normalt får minst nederbörd i Sverige också skulle vara förskonat från svåra skyfall, men så är det inte.

Ölands låga genomsittsvärden beror på att de flesta lågtryck kommer in över Sverige från väster, varvid det mesta regnet "fastnar" på västsidan av Sydsvenska höglandet. Lågtryck som kommer in från söder och sydost eller som bildas på södra Östersjön är visserligen ovanligare, men kan ge stora regnmängder på bl a Öland.

Ett sådant gav exempelvis 108 mm vid Ölands södra udde den 8 september 2001. Den allra största dygnsmängden på Öland är dock 122 mm, som kom under ett åskregn i Mörbylånga den 26 juli 1972. Den största månadsmängden noterades i augusti 1912, då Borgholm fick 304 mm.

Fåk

Den mest fruktade väderföreteelsen på Öland är nog fåken, en snöstorm som kan lamslå hela ön om det vill sig illa. Om vad den kan ställa till med kan man läsa i en liten bok av Kurt Lundgren som heter "Fåk – Öländsk ovädersbok".

En av de allra värsta fåkarna under de senaste hundra åren inträffade den 13 februari 1956. Att mäta snödjupet vid sådana tillfällen är knappast meningsfullt. Medan husen i byarna är begravda i snömassorna kan de omkringliggande fälten ligga barblåsta.

Det största uppmätta snödjupet är, med denna reservation i minne, 96 cm i Mossen den 31 januari 1979.

Rekordvind

Den svåraste stormen på Öland inträffade den 17 oktober 1967. Då uppmättes en tiominutersmedelvind på 40 m/s vid kassunfyren Ölands södra grund, och detta värde gäller fortfarande som svenskt rekord utanför fjälltrakterna.

Mätaren var dock placerad ca 40 m över havsytan, varför värdet motsvarar ca 35 m/s på den för vindmätare anbefallda höjden 10 m.