Lågtryck och högtryck samverkar

Väderutvecklingen beskrivs ofta som en kamp mellan lågtryck och högtryck: Lågtryck sägs ”bryta ner” högtryck, som ibland lyckas ”hålla emot”. Detta är inte alltid korrekt.

Ovanstående påstående kan möjligen vara sant för kalla högtryck där kraftiga lågtryck kan svepa bort den marknära kalluft som utgör grunden för högtryckets existens (se Vinterhögtryck och kalla lågtryck). Men det gäller inte för varma högtryck, dvs. de som utgör majoriteten av högtryck, vilka snarare är beroende av lågtrycken både för sin uppkomst och för sin fortsatta existens.

Högtryck är inte bara områden mellan lågtrycken utan har sin egen uppbyggnad och dynamik. På 1930-talet var det speciellt brittiska meteorologer som funderade över hur högtrycken kunde växa i mäktighet och omfattning.

Sir Napier Shaw, den legendariske chefen för brittiska vädertjänsten, påminde om att ”bildandet av ett vanligt lågtryck innebär en ivägschaktning av sådär fem hundra miljoner ton luft från ett lågtrycksområde för att sedan dumpa det någonstans utanför detta område”.

Men hur kunde detta gå till? Hans yngre kollega, Reginald Sutcliffe, menade att vinden nog kunde föra med sig miljarder ton av luft. Nej, problemet gällde snarare att förstå hur luften kunde tvingas röra sig ”i uppförsbacke”, från ett område med lågt lufttryck för att lagras i ett område med högt lufttryck.

Diskussionen hämmades av att man inte hade någon klar intuitiv bild av hur jordrotationen påverkar luftströmmarna.

Snurrande luftberg

Ett högtryck är ett slags ”luftberg” där luften snurrar medurs. Både tryckgradientkraften och centrifugalkraften pekar utåt och skulle snart ha fått luften i detta ”berg” att flyta ut åt alla sidor.

Men corioliseffekten fungerar återigen som en sammanhållande kraft, framförallt i fria atmosfären. Dess avlänkning åt höger driver alltid vinden mot högre lufttryck, vilket är in mot cirkulationscentrum (fig. 1).

För att lyckas hålla samman ”luftberget” måste dock vinden vara kraftigt ”övergeostrofisk” dvs. betydligt starkare än dess geostrofiska värde då vinden blåser parallellt med isobarerna (se Från "Buys Ballots regel" till den geostrofiska vindlagen och Krafter i motverkan och samverkan).

Jetströmmar som bildas ur lågtryck som fördjupas är ofta ”övergeostrofiska”. När dessa rör sig runt ett högtryck, avlänkas de in emot högtryckscentrum (fig. 2a), varvid rörelseenergin omvandlas tillbaka till lägesenergi och högtrycket förstärks.

Genom ständigt nya lågtrycksutvecklingar i högtryckets utkanter kan jetströmmarna förse högtrycken med ny energi.

Man kan ibland se jetströmmar nästan helt omslingra ett varmt högtryck i höjden (fig. 2b). Detta är ofta ett tecken på att cirkulationen består och ger fortsatt ”högtrycksväder” vid marken.

När ett högtryck så småningom försvagas kan det lika gärna bero på brist på lågtryck som på ”attackerande” sådana. För att avgöra om ett annalkande lågtryck ska bryta ner eller förstärka ett rådande varmt högtryck krävs dock avancerade datorprognoser.


Denna artikel är en del i serien Atmosfärens allmänna cirkulation