Kallfronter av olika slag

Om man följer vädrets utveckling från dag till dag och lyssnar på väderrapporterna i radio och TV, får man under loppet av ett år uppleva många kallfrontspassager, kanske i medeltal ungefär två i veckan. Snart får man då klart för sig, att den ena kallfronten inte är den andra lik.

De flesta kallfronter är rätt beskedliga, de ger sig exempelvis till känna genom en kortvarig regnskur eller snöby följd av en uppklarning, som medför lägre nattemperatur, men under sommarhalvåret ibland något högre dagstemperatur.

Om kallfronten kommer västerifrån, och det gör den oftast, i varje fall i södra Sverige, vrider vinden från en sydlig till en västlig riktning i och med att fronten passerar.

Själva ordet kallfront har ibland gett upphov till missförstånd. I tidningarna har man kunnat läsa om ”varma och kalla fronter”, men det är givetvis inte fronten som sådan som är varm eller kall – det är luften bakom fronten.

Två olika varianter

Ju kallare den bakomliggande luften är i förhållande den framför fronten, desto större är sannolikheten för väderdramatik i anslutning till frontpassagen. Det gäller speciellt i två rätt vanligt förekommande fall.

I fall 1 håller varmluften emot, när kalluften tränger på i skiktet närmast marken, pressas den varma luften uppåt. Om då varmluften redan från början är instabil, eller om den blir instabil i och med att den rör sig uppåt och avkyls, kan det ge upphov till kraftiga omlagringar och därmed till molnbildning, regn- och åskskurar.

I fall 2 rör kalluften sig snabbast en bra bit över markytan, kanske på 2-6 km höjd, och när den kommer in över ett område, där varmluften ännu är kvar i det marknära skiktet, sätter omlagringen igång ungefär samtidigt i ett stråk parallellt med fronten. Man får i det fallet ofta kraftiga åskskurar och ibland riklig nederbörd , som inte alltid har den för fall 1 typiska skurkaraktären.