Fler märkvärdigheter kring ekvatorn

Effekten av jordens rotation, corioliseffekten, är svag nära ekvatorn och den dominerande rörelsen är stigande uppvärmd luft, konvektion. Därför skulle man kunna tro att den tropiska cirkulationen är ganska okomplicerad, som en ostadig svensk sommardag fast med större och kraftigare skurar. Men nej, den tropiska atmosfären är full av märkliga fenomen, som ofta blir egendomligare ju närmare ekvatorn vi kommer.

Det finns en fördom att människans förmåga till nytänkande börjar upphöra i 50-årsåldern. Detta gäller definitivt inte meteorologerna Hugo Hildebrandsson (1838- 1925), Gilbert Walker (1868-1958) och Jack Bjerknes (1898-1974) som alla gjorde epokgörande upptäckter när de var väl över 50.

I slutet på 1890-talet upptäckte Hildebrandsson egendomliga, långsamma och storskaliga lufttrycksvariationer, bland annat i Stilla havet. Månader med högt lufttryck över Indonesien/Australien befanns vara kopplade till lågt lufttryck över Sydamerika och tvärtom. Walker fortsatte på Hildebrandssons väg och kartlade i mitten på 1920-talet mer i detalj denna, vad han kallade, Southern Oscillation.

El Niño och Walkercirkulationen

I slutet av 1960-talet kunde den norsk-amerikanske meteorologen Jack Bjerknes koppla samman variationerna i tropiska Stilla Havet med storskaliga rörelser i den tropiska atmosfären och uppkomsten av El Niño.

Under ett normalt år med varmt vatten över den indonesiska arkipelagen och kallare vatten utanför Sydamerika, råder en jättelik sjöbrisaktig cirkulation med stigande luft över västra Stilla havets ekvatoriella delar, sjunkande i de östra.

I samband med att varmvattnet under en El Niñoepisod sprider sig österut, flyttar sig också denna, vad Bjerknes kallade Walkercirkulation, österut. Detta påverkar i sin tur cirkulationen över Afrika och Sydamerika och därmed större delen av tropikerna (se schematiska bilder).

Madden-Julian Oscillation och vulkanutbrott

I början på 1970-talet upptäckte de amerikanska meteorologerna Roland Madden och Paul Julian ett omfattande område med förstärkt molnighet och regn, som tillsammans med förändringar i vind, lufttryck och temperatur ständigt är på rörelse österut runt ekvatorn.

Denna Madden-Julian Oscillation rör sig, liksom El Niño-vattnet, österut med en hastighet av 5-10 m/s som en Kelvinvåg. Det tar 30- 60 dygn för den att fullborda ett varv. Den är mest märkbar i Indiska Oceanen och västra Stilla havet.

Efter explosionen av vulkanön Krakatoa i den indonesiska övärlden 1883 kunde man observera hur stoftet drev västerut runt ekvatorn på 30-50 km höjd. 25 år senare observerade den polsk-tyske meteorologen Arthur Berson i Östafrika att hans ballonger började driva österut när de nått 15 km höjd.

Att dessa ost- och västvindar egentligen var samma vindsystem upptäcktes först 1957-58 under de brittiska atombombsexperimenten på Julön, då omfattande vindmätningar gjordes.

Man upptäckte att vinden kring ekvatorn i skiktet 15 till 50 km växlar mellan ostlig och västlig riktning med en period på 26 månader. Varför den växlar på detta sätt och därtill just var tjugosjätte månad, är det ingen som hittills riktigt har kunnat förklara.


Denna artikel är en del i serien Atmosfärens allmänna cirkulation