El Niño och andra märkvärdigheter vid ekvatorn

Jordens rotation styr den förhärskande vindriktningen i tropikerna från öster mot väster, vilket i sin tur leder de tropiska havsströmmarna västerut. Men här och där, då och då, slår de gåtfullt in på en motsatt kurs - rakt österut.

De ihållande passadvindarna, som blåser mot ekvatorn från en ostlig riktning tvingar havsströmmarna att röra sig i ungefär samma riktning. När handelsfartygen på 1500-talet började korsa Atlanten lärde sig kaptenerna att utnyttja detta.

Men portugisiska sjöfarare upptäckte snart att i denna allmänna drift av vatten västerut fanns insprängt ett långsmalt stråk där vattnet rörde sig österut. Denna ekvatoriella motström, som ligger på 5-10º nordlig latitud, gjorde det lättare för fartyg som levererat slavar till Amerika att ta sig tillbaka till Afrika för nya transporter.

I de tropiska delarna av Stilla havet upptäcktes på 1820-talet en liknande ekvatoriell motström, som sträckte sig över hela oceanen från Filippinerna till Colombia.

Det varma vattenberget

Förklaringen till detta oväntade fenomen står att finna i att motströmmarna är relativt varma. När de ostliga passadvindarna driver det varma ytvattnet västerut bildas där en slags flack "kulle" av varmt vatten.

De ihållande passadvindarna håller emot så att varmvattnet i allmänhet inte kan glida i "nerförsbacke" tillbaka. Men det finns en smal lucka i den förhärskande ostvinden, där passaderna från de båda halvkloten möts i den intertropiska konvergenszonen. Där är vindarna svaga och växlande och här kan vattnet fritt strömma österut i "nerförsbacke".

Det hade kunnat stanna vid detta, om det inte hade varit så att, av inte helt klarlagda skäl, delar av det varma vattenberget över västra Stilla havet med 4-8 års mellanrum "lossnar" och kommer på glid österut.

Corioliseffekten gör nu att vattenströmmen strax norr om ekvatorn avlänkas åt höger, mot ekvatorn; vattenströmmen söder om ekvatorn avlänkas åt vänster, mot ekvatorn. Samtidigt som ett jättelikt vattenberg sakta skrider österut hålls det alltså ihop av corioliskraften i en så kallad ekvatoriell Kelvinvåg.

Vattnet når ofta motsatta sidan av Stilla havet vid jultid, vilket givit fenomenet dess namn El Niño ("Barnet").

El Niños konsekvenser

Vid normaltillståndet med västgående strömmar vid ekvatorn får corioliskraften ytvattnet vid ekvatorn i östra Stilla havet att dela sig, dvs. motsatsen till sammanhållandet av Kelvinvågen.

Därvid tränger kallt, näringsrikt och fiskrikt vatten upp till ytan. Omläggningen till El Niño med varmt och näringsfattigt vatten får stora konsekvenser. Förutom den kris för människor och fåglar som bristen på fisk skapar, förändras vädret drastiskt.

Medan det normalt är torka vid kusten i norra Chile, Peru och södra Ecuador ger El Niño upphov till häftig konvektion och skyfallsliknande regn med stor skadegörelse som följd.


Denna artikel är en del i serien Atmosfärens allmänna cirkulation