Carl-Gustaf Rossby

Carl-Gustaf Rossby (1898-1957) kom att bli ett världsnamn inom den dynamiska meteorologin. Att denne framsynte och banbrytande meteorolog alls valde att bli meteorolog var dock en ren slump, berättar här Anders Persson, svensk meteorolog vid ECMWF.

När den amerikanska tidskriften Look hösten 1955 tog sig för att lista världens 100 mest betydande personer återfanns bland statsmän och politiker också en svensk meteorolog. Carl-Gustaf Rossby hade 1955 markerat en milstolpe genom att framgångsrikt ha förverkligat ett projekt att med matematikmaskiners hjälp beräkna atmosfärens storstilade strömning 2-3 dagar framåt.

Medan hans medarbetare fortsatte att utveckla tekniken hade Rossby själv dragit vidare och tio år före Rachel Carsons ”Tyst Vår” gått i bräschen för en ny syn på föroreningar av atmosfären och oceanerna. När svenska journalister nåddes av nyheten om hans utmärkelse i Look hade Rossby just återvänt från Tyskland, där han diskuterat att upprätta mätstationer för att observera surhet och koldioxidhalter i luften.

Rossby satte färg på Bergenskolan

Våren 1919 kom den norske meteorologiprofessorn Vilhelm Bjerknes till Stockholm. Genom sina kolleger ville han få kontakt med unga studenter till sin Bergenskola, där nya principer för väderprognoser höll på att arbetas fram. Professorn i matematisk fysik Ivar Fredholm rekommenderade Rossby som en av sina bästa elever.

Mest av nyfikenhet lät denne sig enrolleras, men fann sig snart djupt engagerad i samtidens meteorologiska problem. Ett av Rossbys bidrag var att föreslå att kallfronterna skulle målas blåa och varmfronterna röda; tidigare hade det varit tvärtom!

Efter ett och ett halvt år i Bergen, sände Bjerknes honom till Tyskland för att där lära sig aerologins praktik och teori. Sedan följde några år på SMHI, där Rossby var ansvarig för att introducera Bergenskolans metoder, speciellt inom sjöfarten.

Det rådde dock i meteorologiska kretsar en viss skepsis mot de nya idéerna vilka Rossby själv började reagera mot. 1926 beslöt han sig för att söka sig ut i världen för att bredda sina vyer. Han fick stipendium för ett studieår i USA.

Överdirektören Wallén lär vid avskedet ha sagt att han inte var förvånad över att Rossby ville ut i världen, eftersom han hade visat sig ”ha svårt att sitta still”. Där borta i Amerika, förutsade Wallén, skulle Rossby antingen gå en stor framtid till mötes – eller sluta sina dagar i fängelse!

Svår början i USA

Walléns spådom var inte så långt ifrån att besannas. Rossby blev även i USA snart sedd som en orosande, som ville införa nya revolutionerande idéer, bland annat att meteorologer skulle bredda sitt register genom att utfärda flygväderprognoser av moln och sikt, något som den amerikanske vädertjänsten inte ville befatta sig med.

Rossby gjorde sig impopulär inom delar av det meteorologiska etablissemanget, när han försåg flygpionjären Charles Lindbergh (en annan svensk-amerikan) med en egenhändig, icke-auktoriserad väderprognos för en flygning till Mexiko.

Om Rossby var illa sedd av vissa meteorologer var han desto mer uppskattad av mäktiga finanskretsar, som vid den här tiden gjorde stora investeringar syftande till reguljär flygtrafik. Snart var Rossby engagerad i att modernisera och bygga ut en amerikansk flygvädertjänst.

Trots att han bara haft tid att ta en fil.lic-examen var han snart etablerad som professor vid Massachusetts Institute of Technology. Detta var Rossbys första storhetstid. Under 1928-1938 bidrog han med en mängd banbrytande arbeten, främst avseende anpassningen mellan vind och luftrycksgradienter och den storskaliga rörelsen i atmosfären.

1939-41 var Rossby vice chef för US Weather Bureau och 1941-51 professor vid University of Chicago. Samtidigt som Rossby under andra världskriget fungerade som den amerikanska regeringens meteorologiska expert fann han tid att utveckla fundamentala teorier om energiöverföring mellan atmosfäriska system över stora avstånd.

Som ordförande i Amerikanska Meteorologiska sällskapet genomdrev han 1944-45 goda villkor för etablering av privata vädertjänster i USA. Denna policy var i första hand inte, som man skulle kunna tro, ett uttryck för traditionell amerikansk tilltro för fri företagsamhet, utan en åtgärd för att hjälpa tusentals värnpliktiga meteorologer att finna en försörjning inför en fruktad efterkrigsdepression.

Åter till Sverige

Rossbys livsstil utmärktes av en viss rastlöshet: - Man skall inte stanna på en och samma plats mer än tio år. I mitten på 30-talet närde han planer att återvända till Sverige och arbeta på Lunds Universitet, men andra världskriget kom emellan.

När freden kom gjorde han slag i saken och flyttade 1947 med sin amerikanska familj tillbaka till Sverige. Nu inleddes hans andra storhetstid. Han erbjöds en professur vid Stockholms Högskola. Rossby startade 1949 en geofysisk tidskrift, TELLUS, och 1951 det Internationella Meteorologiska Institutet (IMI).

Besökare och vetenskapsmän från hela världen drogs till Stockholm. Rossby hoppades kunna bidra till en fredligare värld genom att föra samman meteorologer från de besegrade och segrande nationerna, från kommunistiska och västallierade stater.

Rossby hade 1946-48 varit drivande i amerikanska förberedelser att göra prognoser av den atmosfäriska strömningen med matematikmaskiner och fortsatte med samma verksamhet i Sverige, vilket som första land kunde starta operativ prognosverksamhet 1954. En viktig roll i detta arbete spelade en annan svensk-amerikan, Norman Phillips från Chicago.

Under sina sista år var Rossby sysselsatt med problemet om atmosfärens försurning. Han initierade också forskning angående möjliga effekterna av en förhöjd koldioxidhalt i atmosfären. Med detta skapade han en ny inriktning för vetenskaplig, teknisk och ekonomisk politik. En ytterligare bekräftelser på att han tillhörde de ledande opinionsbildarna i världen kom 1956, då han prydde tidskriften TIME:s omslag.

Stort inflytande och arv

Förutom en entusiasmerande personlighet och informell arbetsstil, var Rossbys styrka att på ett konstruktivt sätt förenkla teoretiska problem och få praktiska resultat ur teoretiska landvinningar. Ett mått på det inflytande Rossby och hans verksamhet utövade på meteorologi och oceanografi är beteckningar som rossbyvågor, rossbyradie, och rossbynummer.

En minnesartikel i den holländska tidskriften Meteorologica ansåg nyligen att Rossby var ”de grootste meteoroloog aller tijder” och många skulle nog hålla med om det. Inte för att Rossby alltid hade rätt i det han företog sig. Tvärtom gjorde han många vetenskapliga felbedömningar, han var oansvarig med sina ekonomiska medel och han kunde inte, trots sin vinnande personlighet, undvika att råka i konflikter. Men han lät sig inte nedslås: - Om du har tio idéer räcker det om en är bra!

Tor Bergeron, professor i meteorologi i Uppsala sade ofta att Rossby skulle ha nått ännu längre om han i högre grad hade koncentrerat sina krafter och resurser, och inte splittrar sig i en stor mängd olikartade meteorologiska och oceanografiska spörsmål.

Men hans många idéer satte många andra forskare från skilda discipliner inom meteorologin i verksamhet. De goda idéerna var tillräckligt många för att hans inflytande både politiskt, organisatoriskt och vetenskapligt ännu förnims i världen, ett halvsekel sedan hans plötsliga död sommaren 1957.