Ämnesområden

Sveriges klimat

Sverige ligger i det så kallade västvindbältet med övervägande sydvästliga eller västliga vindar. I västvindbältet rör sig lågtryck längs zoner (främst polarfronten) som åtskiljer varm luft från kall luft.

Närheten till norra Atlanten och de förhärskande vindriktningarna ger ett för latituden mycket milt klimat under vinterhalvåret. Lågtrycken ger dessutom ett tämligen nederbördsrikt klimat där nederbörden faller året om. Dock kan tämligen långa perioder med torrt väder förekomma i samband med att blockerande högtryck styr lågtrycken norr och/eller söder om Sverige.

Enligt Köppens klimatsystem hör södra Sveriges kustområden till den varmtempererade zonen med lövskog som naturlig dominerande naturtyp. Större delen av landet har dock kalltempererat klimat med ordentliga snövintrar och barrskog (taiga) som dominerande vegetationstyp.

Lokalt i fjällen förekommer också tundra med enbart mindre växter i form av dvärgträd och örter. Gränsen till tundran sammanfaller alltså i stort sett med trädgränsen som ligger på närmare 900 m höjd i de södra fjällen och på omkring 600 m i de nordvästra delarna av fjällkedjan.

Temperatur

Temperaturen pendlar kraftigt beroende bl.a. på vilken sida om polarfrontzonen som vi befinner oss. Vintertid spelar vindriktning, vindhastighet och molnmängd en mycket stor roll för temperaturen. Under vintern återfinns den kallaste luften ofta i dalgångarna. Sommartid är det tvärtom kyligast högst upp på fjälltopparna.

Medeltemperaturen i januari låg för perioden 1961-1990 på 0° vid Skånes sydkust medan de kallaste dalgångarna i inre Lappland hade -16 till -17°. Som allra lägst når temperaturen ibland under -40° i dessa dalgångar, vid enstaka tillfällen t o m nedåt -50°.

Under juli nådde medeltemperaturen 1961-1990 som högst omkring 17° i främst sydöstra Sverige och i lägre terräng . De allra högsta temperaturerna på 38° har vid ett par tillfällen avlästs i sydöstra Sverige, dock före 1961.

De lägsta julimedeltemperaturerna återfinns på fjälltopparna i Lapplandsfjällen och bland våra stationer var Tarfala i Kebnekaiseområdet kyligast med 7°. Både vinter- och sommartemperaturerna har emellertid stigit något under åren efter 1990 vilket belyses nedan.

Nederbörd

Nederbörd faller som sagt året om, dock rikligast under sommar och höst. Då de flesta lågtrycken rör sig in över landet från väster eller sydväst hamnar den mesta nederbörden i landets västra delar.

I fjällen nära gränsen mot Norge faller lokalt 1500- 2000 mm per år. I sydvästra Sverige återfinns landets blötaste bebodda områden med 1000- 1200 mm per år som normal nederbörd.

I övrigt ligger den uppmätta årsnederbörden i allmänhet på 500- 800 mm . Minst nederbörd faller dels på mindre öar längs Östersjön, dels i instängda dalgångar i fjälltrakterna med knappt 400 mm per år.

Årstidsvariationer

Sommartid kommer nederbörden ofta som åskskurar. Då kan stora mängder nederbörd i form av regn eller hagel falla på kort tid. Den största officiella dygnsnederbörden ligger på 198 mm , men privata mätningar på över 200 mm har förekommit vid flera tillfällen.

Under ett våldsamt åskväder bedöms 300- 400 mm ha fallit på östsidan av Fulufjället 30-31 augusti 1997, ett regn som gav extrem erosion i bäckar och åar i området.

Under vintern faller den mesta nederbörden som snö utom längs södra Sveriges kusttrakter där regn dominerar. Snötäcke förekommer dock även här under kortare perioder medan norra Sverige och då framför allt fjällen har snötäcke under i genomsnitt 6-8 månader om året. I fjällen blir snötäcket oftast meterdjupt under senvinter eller tidig vår.

Tydligt varmare...

I figuren nedan visas hur medeltemperaturen över hela året förändrats sedan 1860. Sedan nittiotalets början har en tydlig uppvärmning ägt rum jämfört med normalperioden 1961-1990.

Grovt sett rör det sig om ungefär en grads ökning med en antydan till mer markant ökning i landets mellersta delar. Mer detaljerade analyser visar att ökningen varit allra tydligast under vintern med drygt två grader i landets mellersta och norra delar, minst under hösten med lokalt nästan oförändrad temperatur främst i sydvästra Sverige.

Andra indikationer på den senaste temperaturuppgången är bl.a. att trädgränsen klättrar uppåt i fjällen, att glaciärerna överlag krymper, att flera värmeälskande djurarter sprids norrut och att snösäsongen blivit kortare i södra och mellersta Sverige.

Blickar vi längre tillbaka så kan vi se att det skedde en nästan lika stor temperaturökning från slutet av 1800-talet till omkring 1930-talet, en ökning som var allra tydligast under våren. De exceptionellt kyliga vårar som vi hade t.ex. 1867 och 1888, med svår missväxt som följd, har vi därför inte varit i närheten av under det senaste seklet.

Sveriges årsmedeltemperatur sedan 1860 visar ett resultat i linje med en ökad växthuseffekt. Sveriges årsmedeltemperatur sedan 1860. Förstora Bild

... och något blötare

Jämförs nederbörden på samma sätt så framgår det att vi haft en tydlig ökning i större delen av landet, på en del håll med över 10% vilket måste anses som mycket även om nederbörden har stor variabilitet.

I södra Norrland och nordöstra Svealand finns områden med i stort sett oförändrad nederbörd, något som indikerar att vi haft lite annorlunda lågtrycksbanor under de senaste 14 åren jämfört med 1961-1990. Då både temperatur och nederbörd har ökat kan man förvänta sig att både tillväxten och avdunstningen gjort detsamma.

Sett mer i detalj har nederbörden ökat samtliga årstider utom hösten där den snarast minskat något i större delen av landet. I sydöstra Norrland har dock även vintern blivit torrare. De två åren 2003 och 2004 drabbades södra Sverige och då framför allt Småland av mycket kraftiga sommarregn med omfattande översvämningar som följd.

Medelårsnederbörd för Sverige för 87 stationer från år 1860. En viss ökning kan skönjas. Medelårsnederbörd för Sverige för 87 stationer sedan år 1860. Förstora Bild