1987 formades Montreal Protokollet för att avveckla produktionen av ozonnedbrytande ämnen. HFCs sågs som en bra ersättare till de ozonnedbrytande ämnena, och finns därmed i atmosfären för att uppfylla Montreal Protokollet.
I skuggan av att HFCs motverkar nedbrytning av ozon, är de även växthusgaser. Detta blev inte känt förrän en tid efter att utsläppen av den pågått, och medför därmed problem.
Till följd av jordens befolkningstillväxt och att den globala ekonomin utvecklats har användningen av HFCs snabbt ökat med tiden. Trots att HFCs utgör en liten del av alla växthusgaser i dagsläget (mindre än en procent), så är det en väldigt effektiv växthusgas. HCFs är vid jämförelse per molekyl eller per massa väsentligt mer effektiv som växthusgas än koldioxid, metan och kväveoxider. Om användningen av HFCs inte minskas eller begränsas, så beräknas deras utsläpp växa signifikant i framtiden.
HFCs förmåga att påverka klimatet varierar däremot väsentligt. Detta beror främst på skillnader i atmosfärisk livstid, vilket bestämmer hur mycket de ansamlas i atmosfären. HFCs med en livstid längre än några år ansamlas mer i atmosfären och har större konsekvenser för klimatet, medan de som har en livstid på veckor till månader inte ansamlas i lika stor mängd, och har således mindre påverkan på klimatet.
Det pågår forskning för att försöka minska användningen av HFCs. Ett exempel är att ersätta HFCs med ämnen som inte bidrar alls eller lite till den globala uppvärmningen t.ex. ammoniak, dimetyleter i kylanläggningar, skumprodukter och brandskyddssystem.
Ett annat exempel är att förbättra byggnationer av hus så luftkonditionering inte behöver användas. Å ena sidan är HFCs resultatet av en av de mest framgångsrika miljöavtal som någonsin åstadkommits, men om utsläppen å andra sidan fortskrider så blir det en av de växthusgaser som bidrar mest till den globala uppvärmningen.
Källa: HFCs: A Critical Link in Protecting Climate and the Ozone Layer