I diagrammet visas den rekonstruerade temperaturen över Antarktis baserat på borrkärnor av is från den ryska stationen Vostok. Vi ser temperaturavvikelsen från dagens klimat. Även om värdena har en viss osäkerhet så är de relativa variationerna sannolikt korrekta.
Det som framgår är de långvariga glacialerna (tider med nedisningar) avbrutna av kortare interglacialer (värmetider). Intressant att notera är att uppvärmningen i slutet av en glacial verkar ha gått relativt snabbt.
Analysen bygger på att bestämma andelen av den tyngre och ovanligare syreisotopen O-18 relativt den lättare och vanligaste O-16 (99%). Värdet man erhåller för ett prov relateras till ett genomsnitt för haven (Standard Mean Ocean Water, SMOW).
Vatten innehåller syre. Vattenmolekyler med O-16 avdunstar lättare från havet än molekyler med O-18. Detta vatten ingår i den snö som faller på glaciärerna. Under kalla perioder, när glaciärerna växer ackumuleras den lättare isotopen där. I havet varifrån O-16 hämtas sker det omvända.
Liknande arkiv återfinns på sjöbottnar och havsbottnar. Där ansamlas sediment lager för lager. Genom analys av dessa kan slutsatser dras om det förgångna.
Under istider ansamlas snö och is på kontinenterna. Detta vatten tas ifrån havet vilket medför en sänkt havsyta. Det kan röra sig om 100 m lägre havsyta än idag. Inlandsisarna som breder ut sig under istiderna påverkar vädret och därmed klimatet.
Atmosfärens och havens cirkulation förändras. Temperatur och nederbördsmönster blir helt annorlunda än för mellanistider (interglacialer).
Referenser:
Petit, J.R., et al., 2001, Vostok Ice Core Data for 420,000 Years, IGBP PAGES/World Data Center for Paleoclimatology Data Contribution Series #2001-076. NOAA/NGDC Paleoclimatology Program, Boulder CO, USA.