I hydrologisk fältbok nr 362, har på sista sidan införts noteringar om höga vattenstånd i Ljusnan. Fältboken är utkvitterad av Ragnar Melin och redogör för vattenmängdsmätningar längs några älvar i södra Norrland 1923. Här omnämns åren 1867 och 1879 såsom kända för ”exceptionella högvattenår”. Ett minne av vårfloden 1879 finns inristat på ett löst stenblock nedströms Henriksforsen.
Det som gör inskriften extra intressant är att den är gjord i runor. Den sentida runristaren har utgått från det 16-typiga runalfabetet. Enligt fornlämningsregistret (raä 148, Färila) kan ristningen tolkas ungefär som att ”Här jag står vid älven 1879”.
Inskriptionen är emellertid mer informativ än så. Stenblockets placering saknar inte heller betydelse, utan är tvärtom avgörande för att meddelandet överhuvud ska vara trovärdigt.
De flesta av runorna är efter en stunds tänkande och laborerande lätt igenkända.
| Runa nr | Motsvarar tecken/bokstav |
|---|---|
| 1, 13, 14, 21 | th (eller d) |
| 2 | e |
| 3, 10, 17 | r |
| 4 | i |
| 5 | a |
| 6 | k |
| 7 | s |
| 8 | t |
| 18 | f |
| 19 | l |
| 20 | nasalt a (närmast motsv. nutida o) |
| 23 | n |
Vad som förbryllar är alltså runorna 9, 11, 12, 15, 16 och 22. Ifall det horisontella strecket i runa 15 ej är avsiktligt erhåller vi tecknet för u eller v. Runa 11 kan vara ett n och runa 22 troligen ett medeltida e då den står mellan d och n.
De märkliga runtecknen 9, 12 och 16, vilka saknar motsvarighet i något känt runalfabet, får därmed sin lösning. Tecknets ”dragning” åt nasalt a samt förekomsten av en prick över åtminstone två av de tre runtecknen torde tyda på att runristaren här använt sig av sin egen uppfinningsrikedom för att skapa ett ljudtecken för bokstaven å.
Runinskriften får därmed följande betydelse: ”Där jag står nådd/e/ vårfloden 1879”.