Kväveretention är ett vedertaget begrepp som inkluderar ett flertal naturliga biogeokemiska processer som permanent reducerar kväve från vattenfasen i sjöar och vattendrag.
Speciellt stor är effekten i sjörika områden. De processer som bidrar till den permanenta avskiljningen är främst sedimentation och denitrifikation.
Denitrifikation innebär att vattenburet kväve omvandlas till kvävgas av mikroorganismer och som därmed inte längre finns tillgängligt för biologiskt upptag i vattnet utan försvinner upp i luften. Detta kväve avskiljs således permanent till atmosfären och bidrar därför inte vidare till övergödningen av vattensystemen.
Det är stor skillnad i sjöars retentionskapacitet; i norra delarna av landet är den låg medan sjöarna i de södra delarna av landet är betydligt effektivare som kvävesänkor.