Potentiell avdunstning

Ett viktigt mått på luftens vattenupptagande förmåga är den potentiella (möjliga) avdunstningen eller potentiella evapotranspirationen.

Den potentiella avdunstningen definieras som avdunstningen från en gräsbevuxen yta som inte lider brist på vatten i rotzonen och där ingen värmelagring förekommer i marken.

Den verkliga avdunstningen beräknas ofta ur den potentiella med hjälp av olika reduktionsmetoder. Den potentiella avdunstningen beräknas vanligen med Penmans formel med hjälp av uppmätta värden på instrålning, lufttemperatur, luftfuktighet och vindhastighet. Fysikaliskt kan formeln ifrågasättas, men i praktiken ger Penmans formel ett realistiskt mått på avdunstningen från gräsytor och växande gröda som inte lider brist på vatten i rotzonen. Däremot blir värdena i allmänhet för låga för skog, särskilt om regnet faller så att interceptionsavdunstningen blir stor.

När den potentiella avdunstningen är större än nederbörden, tas fuktighet från marken i växternas rotzon i anspråk för transpirationen, vilket framkallar ett underskott i markvattenmagasinet. Skillnaden mellan potentiell avdunstning och nederbörd ger därför ett mått på vattenunderskottet i t ex odlad mark.

Markens fältkapacitet kan sägas vara den största fuktighet marken kan hålla utan att vattnet rinner vidare till grundvattnet. När marken är mättad till fältkapacitet i rotzonen är den verkliga avdunstningen ungefär lika stor som den potentiella, dvs den högsta möjliga under rådande meteorologiska förhållanden. Är markfuktigheten lägre blir avdunstningen lägre än den potentiella.