När kylan biter...

Följ en hydrologs arbete vid en mätning i den kallaste vintern.

Föreställ dig en kall vinterdag. Solen strålar på klarblå himmel, snön knarrar under skorna där du går på den plogade vintervägen. Bilen är fullastad med utrustning för flödesmätning, frukosten håller på att sätta sig, humöret är på topp och förväntningarna för dagen är höga. Vinterflöden i norr står på dagens agenda.

Framme vid pegeln lastas pulkan, skidorna spänns fast och ut på isen bär det men först ska vattenståndet avläsas. Efter att ha letat igenom alla fickor i alla klädlager efter nyckeln till mätstationen kan dörren öppnas och vattenståndet noteras i fältboken.

 

Foto Robert Vikström Förstora Bild

Snön är djup och pulkan går trögt på skrå i skidspåren. Det gäller att hålla tempot uppe, minsta stopp och pulkan nyper fast i snön. Väl framme vid mätplatsen knäpps skidorna av, arbetet kan börja. Efter att ha hittat en lämplig mätplats borras ett flertal hål i isen. Det nollgradiga vattnet som stiger upp i borrhålen ryker i den kalla luften ovanför. Medan det akustiska mätinstrumentet acklimatiserar sig till vattentemperaturen dricks det kaffe i vintersolen. Innan kaffet tar slut har solen hunnit ner bakom trädtopparna och den bistra kylan biter i kinderna.

 

Foto Stina Nyman Förstora Bild

Fältdatorn ansluts till mätinstrumentet. Huvudströmbrytaren slås till men inget händer. Batterilampan blinkar ömsom grönt, ömsom rött. Hårddisken och batteriet plockas ur och värms i armhålan. Medan kroppsvärmen går in i batteri och hårddisk kryper kylan från desamma in i kroppen. Efter ungefär fem minuter görs ett nytt uppstartningsförsök som lyckas. Med värme i datorn och kyla i kroppen påbörjas första vertikalen, första mätpunkten. Ishinnan som hunnit frysa till i borrhålet knackas upp och mätningen startar. Den svaga vinden kyler kroppen, händerna stelnar och fötterna domnar bort. Att skriva på datorns tangenter är en stor utmaning med bylsiga vantar på händerna.

Äntligen är mätningen klar och allt som vidrört vattnet är isbeklätt. Med några extra kilon i pulkan, isklumpar till fötter och kalla händer styrs skidorna tillbaka till bilen igen. Den stela utrustningen kastas in i bilens lastutrymme, motorn startas så att värmen sprids i kupén. Efter ungefär en timme har fötterna återfått normal kroppstemperatur och händerna känns lika sträva som ett sandpapper med flisiga naglar och spruckna nagelband som följd. Mätdagen avslutas med varm choklad i bilen med vindrutan riktad mot solen.

 

Att arbeta som fälthydrolog när temperaturen sjunker ner mot 30 minusgrader är krävande. Det krävs stor portion vilja och en rejäl dos jäklar anamma för att klara av uppgiften men när man får hälla upp en kaffe i sin välanvända, odiskade kåsa, vända ansiktet mot solen och höra tallarna knäppa av temperaturomställningen är det lätt att glömma bort den bistra kylan.

Rosån vid samhället Rosvik. Foto Stina Nyman Förstora Bild