Ämnesområden

Kärnis och stöpis

Ett snöfritt istäcke flyter på vattnet med omkring nio tiondelar av sin tjocklek under vattenytan. Finns det mycket snö på isen, gör tyngden av snön att isens översida trycks ner under vattenytan, varpå vatten kan sippra upp och blandas med snön.

Den första isen som bildas är vanligen så kallad kärnis, som är genomskinlig och hård. Kärnisen växer till nedåt och bildar sammanfogade pelarformade kristaller och är den typ av is som i allmänhet har störst bärighet.

När snö faller och lägger sig på isen, trycks isen ner av snöns vikt. När det fallit tillräckligt mycket snö i förhållande till istjockleken sipprar vattnet upp på isen genom de sprickor som nästan alltid finns i istäcket. Mer vatten sugs sedan upp kapillärt i snön.

När den understa snön väl har fuktats tyngs isen ner också av detta uppträngda vatten. Den blöta nollgradiga stöpsörja som på så vis bildas på isen hindrar fortsatt istillväxt på isens undersida.

I stället börjar stöpsörjan frysa i sin övre yta och växa till, förutsatt att kyla råder. Därmed finns dubbla isar med stöpvatten mellan. Först sedan mellanvattnet frusit helt kan den undre isen fortsätta att växa.

Den övre gråvita, korniga isen, ofta kallad stöpis, består av frusen stöpsörja. Den undre isen utgörs av kärnis. Nyfrysen stöpis är mindre seg och hållfast än kärnisen.

Det behövs inget betydande snötäcke för att tynga ner isen. Helt nyfallen snö har densiteten 100 kg/m3, men omkring 200 kg/m3 eller mer är vanligare för snö som har legat en tid. Med sådan snö och is med densiteten ca 900 kg/m3 leder Arkimedes princip till att 10 cm snö tynger ner 20 cm is jäms med isens översida.