1993 - Extrema sommarflöden i Norrlandsälvar

Sommaren 1993 handlade nyhetsrubrikerna mycket om översvämningar. Förutom avlägsna floder och platser i andra världsdelar drabbade översvämningar också Norrland.

I fyra stora älvar (Luleälven, Skellefteälven, Umeälven och Ångermanälven) steg vattennivåerna till de högsta på ett halvt århundrande. Hus vattenskadades och utrymdes; båtar, bryggor och bastur spolades bort; trädgårdar, åkrar och campingplatser sattes under vatten; vägar stängdes av och erosionsskador på dammar uppstod.

Flödenas orsak

Huvudorsaken till flödena var den rikliga nederbörden. Under sommaren fick delar av Norrland mer nederbörd än vad som tidigare observerats sedan nederbördsmätningama startade omkring 1860. Detta innebar att vissa områden under perioden juni-augusti fick omkring dubbla normala nederbördsmängden.

Speciellt riklig var nederbörden i två omgångar; dels i slutet av juli och dels i mitten av augusti. Till exempel fick SMHIs station Dikanäs-Skansnäs i södra Lappland 144 mm under perioden 25-31 juli och 105 mm under perioden 9-13 augusti. Ett annat exempel är Vattenfalls station Litnok i Sarekfjällen som under de fyra dagarna 10-13 augusti fick 151 mm.

Bidragande orsak till flödena var den stora snötillgången under den gångna vintern. Lapplands och norra Jämtlands fjälltrakter hade innan våravsmältningen mer än 1,5 ggr den normala snömängden och i vissa områden var snötillgången mer än dubbelt så stor som den normala.

Den rikliga snötillgången medförde att vattenkraften redan innan sensommarregnen hade välfyllda regleringsmagasin. Även de naturliga vattenmagasinen hade höga nivåer och då speciellt i högfjällsområdena, där snösmältningen fortfarande pågick.

Regnvädren förorsakade allmänt två flödestoppar; den första med kulmen under augusti månads inledning och den andra med kulmen omkring 20 augusti. I Jämtland och Härjedalen var den första i regel högst medan den andra flödestoppen var högre i övriga delar av norra Sverige. I Luleälven, Skellefteälven, Umeälven och Ångermanälven blev den andra flödestoppen så stor att omfattande översvämningar ägde rum.

Vattenkraftregleringarnas inverkan

Sommarens översvämningsflöden drabbade främst de stora reglerade älvarna. Oreglerade vattendrag hade visserligen också haft höga flöden men inte råkat ut för översvämningsproblem nämnvärd omfattning.

Exempelvis hade den oreglerade Vindelälven haft en flödestopp av normal vårflodsstorlek medan den parallellt flytande Umeälven hade haft det högsta flödet sedan 1940-talet.

Varför uppstod översvämningsproblemen vid de reglerade vattendragen? Beräkningar från ett par andra problemflöden visar att flödet i Ångermanälven sommaren 1987 kraftigt förvärrades av regleringarna medan flödet i Luleälven sommaren 1989 endast marginellt förvärrades.

Att regleringarna i vissa lägen förvärrar flödena beror på att vid fyllda regleringsmagasin måste hela tillrinningen tappas. Regleringsmagasinen består ju ofta av uppdämda sjöar som under naturliga förhållanden skulle kunna stiga och därmed dämpa flödestoppen.

Å andra sidan minskas de flesta flöden kraftigt av vattenkraftsregleringarna, eftersom flödena utnyttjas till att fylla upp regleringsmagasinen. I norrlandsälvarna där vårfloden normalt är årets största flöde är ju magasinen mer eller mindre tömda på senvintern och kan därför rymma hela eller stor del av vårflödesvolymen.

Även sommar och höstflöden kan i många fall lagras in i magasinen och därmed dämpas. Som exempel på vattenkraftregleringens flödesdämpande effekt kan nämnas att för de 30 åren 1909-1938 , då oreglerade förhållanden rådde i Sollefteå, var medelvärdet av varje års högsta flöde 1973 m³/s, medan motsvarande värde för de senaste 30 åren 1963-1992 var 1189 m³/s.

Flödena i ett tidsperspektiv

Flödet i nedre Luleälven (Boden) sommaren 1993 var det högsta sedan 1938 och i nedre Ångermanälven (Sollefteå) det högsta sedan 1943. För nedre Umeälven (Umeå) förekom högre flöden senast 1949 och för nedre Skellefteälven sannolikt också 1949, men observationsserien är där ofullständig.

För alla fyra älvarna inträffade dessförinnan flera vårflöden som var större än 1993 års sommarflöde. I de sydligare belägna älvarna Indalsälven, Ljungan, Ljusnan och Dalälven var årets flöde visserligen högt men alls inte så extremt som i de nordligare älvarna.

Som framgått ovan var 1993 års flöde inte extremt i jämförelse med de naturligt högsta flödena. De var dock i Luleälven, Skellefteälven, Umeälven och Ångermanälven de högsta på omkring ett halvt sekel, dvs. den tid som älvarna varit reglerade i större omfattning.

Detta har invaggat myndigheter och befolkning i en falsk säkerhet, och eftersom mannaminnet är så kort har vi fått bebyggelse på olämpliga platser. Bland annat är många fritidshus belägna så att de mer eller mindre regelbundet skulle översvämmas av en naturlig och oreglerad älv.