1995 - Höga vårflöden i norra Sverige

Vårfloden i norra Sverige 1995 gick till historien som en av århundradets största och nya flödesrekord registrerades vid ett flertal mätstationer.

Det höga flödet berodde på följande samverkande faktorer:

  • Snörik vinter
  • Kyligt väder fram till mitten av maj, vilket gav försenad snösmältning i skogslandet
  • Samtidig snösmältning i skog och fjäll medförde kombinerad skogsflod och fjällflod
  • Rikligt med regn under den intensiva snösmältningsperioden 17/18 maj - 9 juni

Vattendragen i Värmlands och Dalarnas skogsområden samt Norrlands kustområden hade i allmänhet två flödestoppar som resultat av snösmältningsperioder i april och början av maj. Sedan inträffade i många vattendrag i detta område en tredje flödestopp som huvudsakligen orsakades av regn men med mer eller mindre stort inslag av snösmältning.

Kulminationstidpunkter var omkring 25 april, 7 maj och 20 maj. I några vattendrag nådde samtliga tre flödestoppar över nivån för normal vårflodskulmen, men generellt hade alla vattendrag i området någon flödestopp över denna nivå. Det utdragna vårflodsförloppet gjorde emellertid att extremt höga flödesnivåer i allmänhet inte uppnåddes trots att vårflodsvolymen blev mycket stor.

Forsande vatten i en skog
Vindelälven 11 juni 1995.
Foto Peter Ragge, SMHI

För skogsvattendragen i norra Dalarna och Norrlands inland inträffade i regel endast en flödestopp med kulmen under perioden 25 - 31 maj. Nivån var mycket hög och  för de erhållna floderna beräknades för de flesta vattendrag i området vara av storleksordningen 20 år men i vissa fall upp till 50 år.

Fjällflod i slutet av maj

Fjällfloden kom på allvar igång från ungefär 25 maj och med kulminationstidpunkt under perioden 31 maj - 7 juni. Den blev mycket stor i hela fjällområdet och vid många mätstationer erhölls nya rekordvärden.

För hela området från dalafjällen i söder till sarekfjällen i norr uppskattas återkomsttiden för flödet i allmänhet ha varit av storleksordningen 50 år. För en del vattendrag erhölls ännu mer extrema flöden med återkomsttider av storleksordningen 100 år eller mer.

Ett extremt exempel utgörs av stationen på Solberg i Tärnaån i södra Lappland, där en flödestopp på 512 m³/s observerades, vilket är ca 50 % över tidigare rekordnotering från 1938.

Extrema flöden i stora älvar

För de stora älvarna som avvattnar både skogsland och fjäll blev flödet också mycket stort, eftersom skogsflod och fjällflod kombinerades i ett flöde. För de oreglerade älvarna Vindelälven och Piteälven erhölls nya rekordnoteringar.

Mest extrem var Vindelälven där de nya rekordnoteringarna låg ungefär 20 % över de tidigare rekorden från 1938. För den nuvarande stationen i nedre Kalixälven erhölls också rekordnotering, men där har dock tidigare under 1900-talet inträffat högre flöden och då främst 1935.

Även i Torneälven har det tidigare vid några tillfällen förekommit högre flöden. Längs både Vindelälven och Piteälven inträffade en hel del översvämningar och många sommarstugor men även en hel del fastigheter för permanentboende drabbades. Även vägar och broar skadades svårt.

Vindelälven översvämmar Inlandsbanan
Inlandsbanan vid Blattnikselet i Vindelälven 11 juni 1995.
Foto Peter Ragge, SMHI

Vid Piteälven erhölls de största problemen i Älvsbyn. Vid Vindelälven gjordes stora invallningar vid Sorsele och vid mynningsområdet i Spöland-Vännäsby. Detta medverkade till att skadorna nu blev mindre omfattande än under katastrofåret 1938. Ett samhälle längs Vindelälven som dock drabbades kraftigt av översvämningarna var byn Hjuken.

Reglerade älvar mindre drabbade

I de reglerade älvarna hade man möjlighet att lagra en stor del av vårfloden i regleringsmagasinen, och om regleringarna inte hade funnits hade man i många av vattendragen erhållit betydligt högre flöden.

Exempelvis visar Vattenfalls rekonstruktioner att den oreglerade vattenföringen i Boden skulle ha varit ca 3500 m³/s vilket är mer än dubbelt så mycket som nu inträffade. Det är också betydligt över rekordnoteringen på 2485 m³/s från 1907.

Ett annat exempel är att tappningen i Umeälven hölls på en låg nivå då flödestoppen i Vindelälven passerade. Därmed lindrades översvämningsproblemen väsentligt i sammanflödet mellan älvarna vid Vännasby och nedströms i Umeå.

Översvämningar på flera håll

Trots att regleringarna således dämpade flödesnivåerna inträffade översvämningsproblem på flera håll och exempelvis erhöll Storsjön i Jämtland det högsta vattenståndet sedan 1938 då flödena var oreglerade.

För de sydliga reglerade älvarna Klarälven, Dalälven och i viss mån Ljusnan hjälptes situationen upp av att skogsfloden till stor del hade passerat då fjällfloden kom. Trots detta inträffade ganska omfattande översvämningar.

Både i Ljusdal och i Bollnäs vid Ljusnan uppstod problem och på flera platser längs Klarälven, bland annat vid Stilt och Karlstad, översvämningsskadades ett flertal fastigheter.