Havets försurning

SMHI och Göteborgs universitet driver ett gemensamt forskningsprojekt om havets försurning. Projektet har namnet ”Havets försurning – tillståndet i Östersjön och Skagerrak-Kattegat” och finansieras huvudsakligen av Naturvårdsverket. Nedan följer en sammanfattning av problemställningen.

Under det senaste seklet har haven tagit upp ca 40 % av den mänskligt producerade koldioxiden som härrör från fossila bränslen. Detta har fört med sig att koldioxidhalten i haven har ökat. När koldioxid löses i havsvatten så innebär det både att mängden vätejoner ökar (pH sänks) och att mängden karbonatjoner minskar.

Många marina djur och växter bildar skelett av kalk. Det gäller t.ex. koraller, musslor, snäckor, kräftdjur, sjöborrar och vissa växtplankton. Mängden karbonatjoner i havet bestämmer om de två formerna av kalk, aragonit och kalcit, löses upp eller inte. Idag är ytvattnet i havet övermättat med karbonatjoner vilket innebär att nya kalkskal och kalkskelett kan bildas och de som redan finns inte löses upp.
 

Vad händer om pH sjunker?

Om pH sjunker så kan kalkskal och kalkskellett börja lösas upp. Det skulle innebära omfattande effekter på det marina ekosystemet eftersom djur och växter med kalkskal eller kalkskelett har en viktig roll både i den marina födoväven och genom att de bildar livsmiljöer som t.ex. korallrev. En kraftig minskning av biologisk mångfald är sannolik.

Det är inte bara djur och växter som har kalkskal eller kalkskelett som kan komma att påverkas av havets försurning. Grundläggande processer som finns hos många organismer kan påverkas, t.ex. fotosyntesen. Havets försurning är ett relativt nytt forskningsområde och mycket återstår att göra innan vi har en tydlig bild över vad som kommer att hända i framtiden.