Väderleken - En blogg om väderläget, tillståndet i hav, sjöar och vattendrag.

1 augusti, 2014

Ett väderberoende VM med hittills lynnigt väder

Ett par dagar har gått sedan jag anslöt till det svenska segelflyglandslaget vid världsmästerskapen i segelflyg i polska Leszno. Tillsammans med landslagsmedlemmarna har vi nu under ett par dagar tillsammans utvärderat väderläget och arbetet under en typisk dag kan se ut som nedan.

En vacker sommarkväll ingav hopp om en morgondag med flygning. Men tyvärr hade vädret andra planer under natten.

Det är uppstigning vid klockan 6 på morgonen som gäller och då för att utvärdera vädret. Senast klockan 8 på morgonen vill piloterna ha en första väderprognos.

 

Vid klockan 10.15 är det officiell briefing då de dagliga tävlingsuppgifterna delas ut och vi får då också en vädergenomgång av tävlingsledningens meteorolog. Ett litet bekymmer är att han inte pratar någon engelska utan han har en kollega vid sidan om som gör sitt bästa för att översätta hans meteorologiska utläggningar. Efter briefingen går vi till vår lilla kontorscontainer som fungerar som samlingspunkt. Landslagspiloterna, lagledaren och jag diskuterar då lite djupare om dagens väder och hur man med rådande väderläge kan tänkas flyga som fortast runt den givna banan. Banornas längder har hittills legat omkring 30 mil och det är otroligt hur fort det går att ta sig framåt utan motor och endast med hjälp av vädret. Medelhastigheterna har inte sällan kommit över 130 kilometer i timmen.

 

Vid klockan halv tolv börjar det bli dags att dra upp segelflygplanen i luften. Innan dess skickar man upp en ”sniffer”, ett segelflygplan utom tävlan som känner efter om vädret är starkt nog. Det är trots allt 130 flygplan som ska upp i luften så man vill inte gärna att de ska behöva landa direkt. Om man är nöjd med väderförhållandena börjar de första uppbogseringarna av de tävlande flygplanen. 130 flygplan dras upp på lite drygt en timme och efterhand blir himlen full av vita segelflygplan som vackert glittrar i solskenet. Efter att sista flygplanet skickats upp dröjer det tjugo minuter innan de får lov att ge sig iväg ut på tävlingsuppgiften.

 

I väntan på att startlinjen öppnar bevakar vi på marken (lagledaren och jag) vädret på det aktuella tävlingsområdet samt temperaturens utveckling. Vi har utvärderat den förväntade maxtemperaturen för dagen och när vi börjar närma oss den är det dags att meddela piloterna att nu är det gynnsamt att ge sig ut på banan.

 

Hela idén med att ta sig fram utan motor hänger på att solen lyckas värma luften så pass att varma luftbubblor kan stiga uppåt genom luften. Bland flygare kallas detta för termik. Läs gärna mitt förra blogginlägg för att förstå hur det hela fungerar. Kort sagt, ju högre temperaturer i luften desto mer energi har vi och då förväntas också de uppåtgående luftströmmarna vara som starkast. Ju starkare luftströmmar eller termik desto fortare går det att flyga så när temperaturen närmar sig maximum vill piloterna gärna veta det. Temperaturen bevakar vi dels med de officiella mätstationerna runt om i Polen samt vår lilla termometerkompis som syns på bilden nedan.

Strålningsskyddet till den termometer som hjälper oss att hålla koll på temperaturen på fältet.

 

Varje pilot bestämmer själv när han eller hon vill gå över startlinjen. Detta gör att det är svårt att få någon bild av vem som leder tävlingsdagen men möjliggör samtidigt för de som startar sent att de kan få rapporter om väderförhållandena från de som startat tidigare. Samtidigt kan jag från marken undersöka hur temperaturen utvecklar sig ute på banan och om vädret på något sätt håller på att förändrats.

 

Hittills har vi behövt hålla koll på regnskurar som de första dagarna utvecklats väldigt fort. Om en skur utvecklas i vägen för piloterna, vill de gärna få reda på det så tidigt som möjligt så att de kan planera färden utan att plötsligt överraskas av regn.

 

Efterhand börjar piloterna närma sig slutet av tävlingsuppgiften och börjar glidflyga de sista milen tillbaka mot startfältet. Då vill de gärna vet hur vädret ser ut på vägen in mot flygfältet. När de är på denna så kallade ”finalglidning” vill man helst ha höjd nog för att nå fram till fältet och mållinjen men man vill inte offra onödig tid på att få extra höjd om den inte behövs. Är förhållandena kring fältet däremot mindre gynnsamma, är det bättre att planera hemfärden så att man har lite extra marginalhöjd när man kommer hem – i händelse av att det är oväder när man kommer fram. Under andra tävlingsdagen hade ett stort cumulonimbus lagt sig över flygfältet och regnet formligen vräkte ner. På bilden nedanför syns det franska lagets tält som kollapsade av tyngden från det fallna regnet. Flera blixtnedslag träffade bara hundratals meter från där vi stod och en silobyggnad någon kilometer bort fick en praktträff med ett egendomligt klong-ljud som följd. Detta informerades piloterna kontinuerligt om och kunde planer sin flygning så att den skulle påverkas av regnet och åskan så lite som möjligt.

En kraftig åskskur över flygfältet i Leszno. Inte mycket sikt att tala om och blixtnedslagen var inte långt borta.

Mitt i detta närmade sig några av de svenska piloterna och kunde givetvis se skuren från luften. Sikten på marken var bara omkring 100 meter vilket inte är särskilt bekvämt att landa i. En del piloter lyckades dock med den bedriften även om det troligen inte var deras vackraste landning i livet. De svenska piloterna kom hem strax efter att det värsta regnet avtagit.

 

Efter att alla landat är det ofta dags för kvällsmat och efter det är det tid för mig att börja fundera över morgondagens väder. Jag sitter därför någon timme på kvällen och försöker få en bild av vad vi kan förvänta oss av morgondagen och meddelar piloterna mina slutsatser.

 

Alla piloterna är givetvis mycket duktiga på meteorologi och har under många år studerat väder både från marken och i luften. Det är svårt att vara bättre än dem när det gäller att utvärdera hur pass ”flygbart” ett visst sorts väder är. Men däremot har jag lite mer verktyg att tillgå för att hålla koll på väderutvecklingen bortom horisonten.

 

Vi har en dryg vecka kvar att tävla. Vädret har varit omväxlande och inte riktigt vad vi önskat oss. Vi har haft en besvärlig frontzon som slingrat sig fram och tillbaka över oss och gjort vädret mycket svårbedömt. Segelflyg är en väderkänslig sport och det finns många av atmosfärens egenskaper som kan ställa in en flygdag. Men det finns fortfarande möjligheter för fler tävlingsdagar och fler rapporter kommer framöver.