Väderleken - En blogg om väderläget, tillståndet i hav, sjöar och vattendrag.

4 juni, 2013

Del 2: Hungersnödåret 1867 – Varför blev maj 1867 så exceptionellt kall?

Vi är nu inne i juni 2013 och efter en rekordvarm avslutning på maj i norra Norrland har sommaren nu anlänt till alla våra mätstationer utom högfjällsstationerna Tarfala i Lappland, Blåhammaren i Jämtland och kuststationen Eggegrund i Gästrikland. Snön försvann redan den 24 maj och isen omkring den 31. Annat var det under hungersnödåret 1867 då isen låg kvar fram till midsommar på många håll i Norrland (4) . Idag ska vi titta lite närmare på varför maj 1867 blev så fruktansvärt kall.

Som så ofta när det handlar om rekord i månadsmedeltemperaturen så är orsaken ett fastlåst väderläge. Maj 1867 var heller inget undantag. Den synoptiska vädersituationen dominerades då av ett högtryck över Norska Havet och ett lågtryck över norra Ryssland (1,2). Detta gav upphov till ihållande vindar från nord och nordost. Dessa var extra kalla på grund av att istäcket vid Kolahalvön var väl utbrett (2). Den kalla luften hann då inte värmas upp.

 

Som fotografiet från Härnösand visade i förra inlägget (klickbar länk) var isarna tjocka och snötäcket betydande ända in i juni i Norrland. Därigenom skedde ingen uppvärmning av den kalla polarluften. På sid 80 i Jantunen et al (2000) finns en synoptisk bild över väderläget för exempelvis den 13 och 22 maj 1867. Vidare redovisas i forskningsartikeln bland annat temperaturavvikelsen, lufttrycket samt för Stockholms och Haparandas del även en grov bild av dygnsmedeltemperaturen (2).

 

Ett par andra viktiga förklaringar till den extrema kylan i maj står att finna i förhistorien. Sommaren 1866 var kall i norra Sverige medan den i Götaland och södra Svealand var ganska normal (3). Därigenom finns all anledning att anta att havsvattnet inte blev alltför uppvärmt.

 

Hösten 1866 blev sedan kall i hela landet (3,4). Med en kall höst kyls havsvattnet av snabbare och när sedan vintern 1867 blev kall kunde isarna snabbt växa till sig. Vårmånaderna mars och april var båda mycket kalla. För norra Norrlands del var april extremt kall och flera stationer där hade sin allra kallaste aprilmånad då, till exempel Piteå, Umeå och Haparanda. I Haparanda avvek aprilmedeltemperaturen för övrigt med 1,5 grader från det näst lägsta värdet. Med en kall mars och april, ett tjockt snötäcke samt tjocka isar fanns sålunda en utmärkt grund för en kall maj. Tillsammans med den beständiga, kalla luftströmmen torde detta förklara varför maj 1867 blev så extremt kall.

 

I förra inlägget skrev jag att avvikelsen till den näst kallaste majmånaden på sina håll i Svealand och Norrland var drygt 2 grader(!). Följande stationer hade minst 2 grader upp till den näst kallaste majmånaden. I Haparanda var skillnaden 2,6 grader, i Härnösand blev skillnaden 2,3 grader, 2,1 grader i Falun samt 2,0 grader i Karlstad.

 

Den avslutande delen i denna trilogi kommer nästa vecka. Då kommer den hårda, torra statistiken att redovisas samt en kort diskussion om nödårets konsekvenser.

Källor:

Meteorologisk institutt (Norge): http://met.no/Ekstremv%C3%AAruka%3A+ekstremv%C3%AAret+v%C3%A5ren+og+sommaren+1867.b7C_wlbW34.ips

Jantunen et al, (2000), Weather conditions in northern Europe in the exceptionally cold spring season of the famine year 1867, Geophysica, pp. 69-84 (nedladdningsbar på internet).

Alexandersson, H, (2002), Temperatur och nederbörd i Sverige 1860-2001, Rapportserie Meteorologi Nr 104, SMHI.

Sveriges Nationalatlas (SNA), (2004), Klimat, sjöar och vattendrag.