Väderleken - En blogg om väderläget, tillståndet i hav, sjöar och vattendrag.

24 juli, 2012

Låga moln

Så har det blivit dags att gå igenom den sista klassen av moln, nämligen de låga molnen. De har en molnbas som, vanligtvis, ligger under 2000 m och är uppdelande i fyra huvudtyper som vi ska gå igenom nu.

  • Stratocumulus

Om man ser till ett helt år så är den vanligaste molntypen i Sverige just stratocumulus. Molnet består av små vattendroppar och kallas ofta för ”valkmoln” på grund av dess utseende med molnflak som ofta har rundad undersida och plattare ovansida. Kan lätt förväxlas med det medelhöga altocumulus, men molnelementen upplevs större i ett stratocumulustäcke. Molnet bildas på flera olika sätt, t ex att låga stratusmoln under dagen stiger och övergår till stratocumulus. Eller att det finns ett inversionsskikt så att cumulus, istället för att fortsätta växa vertikalt, breder ut sig horisontellt i ett stratocumulustäcke. Om molnet har tillräckligt stor vertikal utsträckning kan nederbörd falla, men då endast med låg intensitet.

Läs hela artikeln:

  • Cumulus

Även kallat ”stackmoln”. Kanske den molntyp som de flesta av oss känner igen på himlen och kan namnet på. Känns igen på sitt bomullsliknande utseende som övergår till ett mer blomkålsliknande utseende när molnet växer sig mäktigare. Ett typiskt sommarmoln som bildas genom att solen värmer upp luften närmast marken som då stiger, kyls av och kondenseras. Om rätt förutsättningar finns i atmosfären så kan cumulusmolnet växa sig mäktigt och gå över till att bli ett cumulonimbusmoln med kraftiga skurar och åska. Om cumulusmolnen vid lunchtid ser ut som på bilden, är dock risken för skurar under senare delen av dagen små. När solen till kvällen inte längre tillför någon energi, sjunker cumulusmolnen ihop och bildar då ofta ett område med stratocumulusmoln alternativt dör ut helt.

  • Stratus

Den molntyp som befinner sig närmast marken, per definition under 300 meters höjd. Uppträder ofta som ett enhetligt, konturlöst skikt med gråa moln. Bildas ofta i samband med nederbörd eller under natten då temperaturen närmast marken sjunker på grund av utstrålning och får luften att kondensera. Ett annat vanligt exempel är under hösten när mild luft från det relativt varma havet förs in över en kallare markyta och då kyls av och bildar stratusmoln. Dimma (sikt < 1000 m) är helt enkelt en annan benämning för stratusmoln som ligger vid marken/havsnivån.

  • Cumulonimbus

Även kallat ”bymoln”. Den molntyp med absolut störst vertikala utbredning. Ett fullt utvecklat bymoln känns på avstånd lätt igen med sitt karaktäristiska, trådiga städ i toppen. Kraftiga skurar är vanliga, ibland även med hagel och/eller åska. Att molnet får sitt trådiga städ beror på att vattendropparna i den översta delen av molnet fryser till iskristaller och när toppen når tropopausen kan det inte växa högre utan städet breder istället ut sig horisontellt i vindriktningen. En mycket kraftig skur har en typisk intensitet på 1 mm nederbörd per minut. Någon absolut övre gräns för hur intensivt det kan regna är svår att ge, men sannolikt ligger den kring 5 mm/min i Sverige. Världsrekordet lär vara 31 mm/min i USA

Foto L-G Nilsson/Skylight, S. D. Burt, R. K. Pilsbury