Mitt i vintern

Det finns flera sätt att dela in året i årstider. Det vi använder på SMHI är nära anknytet till vädret och grundar sig på dygnsmedeltemperaturens variationer där våra hållpunkter är 0º respektive 10º C. När dygnsmedeltemperaturen varaktigt sjunker under 0º säger vi att vintern har inträtt och då den varaktigt stiger över 10º att det är sommar. I intervallet 0-10º är det antingen vår eller höst beroende på om det är en vinter eller en sommar vi just lämnat bakom oss. Med ”varaktigt” menas att kriteriet ska uppfyllas minst fem dagar i rad – utom för våren, där kravet har utsträckts till 7 dagar i syfte att begränsa de bakslag som är så vanliga.  


Därutöver finns en del andra inskränkningar också, som till exempel att våren tidigast får inträda den 15 februari. Det inträffar nämligen ibland att någon enstaka kuststation i södra Sverige aldrig får vinter, och i dessa fall får man då lov att, en smula självsvåldigt, ”bestämma” ett datum för vårens ankomst på just den platsen. Det kommer dock inte att behövas i år: sedan den 2 januari råder vinter på samtliga våra stationer.


Men ovannämnda metod används mig veterligt bara i Sverige och bland meteorologer finns ingen internationellt vedertagen definition av årstiderna. Anledningen är naturligtvis de stora skillnaderna i klimat mellan olika länder. Vår definition skulle inte vara särskilt användbar längre söderut i Europa, men även där upplever man ju att man har såväl vår, sommar, höst som vinter.


Ett annat förhållningssätt till årstiderna är rent kalendariskt och är välbekant i vårt land. Vi talar ju om tre vintermånader (december, januari, februari), tre vårmånader (mars, april, maj), tre sommarmånader (juni, juli, augusti) samt tre höstmånader (september, oktober, november). Den är alltså lika från år till år och den används i många länder, även på södra halvklotet men där är årstiderna omvända.


Ur klimatologisk synvikel är den dock inte helt tagen ur luften. Låt oss till exempel ta sommaren som ju är den varmaste årstiden. Sommarsolståndet inträffar omkring den 21 juni, vilket spontant kan verka lite förvånande eftersom det sällan är den varmaste tidpunkten på året. Anledningen är den tröghet som finns inbyggd i atmosfären, i marken och inte minst i haven och sjöarna. Det tar tid att värma upp systemet efter vintern och därför inträffar den varmaste delen av året ofta omkring tre veckor efter sommarsolståndet, det vill säga runt mitten av juli. Och mitten av juli är ju också mitten av tremånadersperioden juni-juli-augusti, de tre sommarmånaderna. På motsvarande vis tar det tid att kyla ned naturen efter sommaren, och vintersolståndet, omkring den 21 december, förhåller sig på ungefär samma sätt till de tre vintermånaderna december-januari-februari.


Så här dags i januari finns det alltså tämligen goda klimatologiska skäl att anse att vi just nu befinner oss ”mitt i vintern”.  


Det finns andra sätt att avgränsa årstiderna också, så till exempel ett av mera astronomisk art, där man låter jordens läge i förhållande till solen bestämma årstidernas inträde. Den används nog inte så ofta i Sverige, men i en del andra länder kan man vid exempelvis sommarsolståndet få höra att ”nu börjar sommaren”, och motsvarande för hösten vid höstdagjämningen, vintern vid vintersolståndet samt våren vid vårdagjämningen.  


Vidare finns det de som håller sig med fler än fyra årstider. Samerna lär till exempel indela året i hela åtta delar: vårvinter, vår, vårsommar, sommar, höstsommar, höst, höstvinter och vinter.


Men dessa definitioner är alla på sitt sätt mer eller mindre godtyckliga. Naturen själv vet förstås inte av några klart avgränsade årstider. Dessa är begrepp helt och hållet uppfunna av oss människor.