Vi förknippar oftast ordet rötmånad med slutet på sommaren, sur mjölk och kalvar med två huvuden. Men isens rötmånad är nu, när solen och värmen tär på de frusna ytorna.
Solen strålar, vårvärmen väller in redan i månadsskiftet februari-mars. Det är eftermiddag, fönstret lite på glänt. Radions P1 pratar på i bakgrunden, sjörapporten har nått fram till isläget: Vidare söderut längs ostkusten ned till Blekinge, tunn ruttnande is i vikar och skärgårdar. På Mälaren ruttnande fastis …
Jaha, då var det så. Ska det osa skumt från isarna fram till påsk? Nej, riktigt så illa är det inte. Isen är visserligen stadd i sönderfall, men någon dålig lukt är det ändå inte tal om.
Kristallen den fina
… som solen månd skina, som stjärnorna blänka i skyn. Men solskenet är inte guld för iskristallerna, på våren när solen kommer högre upp på himlen når dess strålar djupt in i isen. Kärnisen, som är klar och genomskinlig, smälter i sina vertikala kristallfogar, som därefter lossnar från varandra. Även en tjock kärnis blir snabbt ”pipig” och skör, förlorar sin hållfasthet och blir livsfarlig att ge sig ut på.
Vattnet värmer underifrån
Invid stränderna och där det annars är grunt, når solljuset ner till bottnen som värms upp och därmed också vattnet ovanför. Smältvatten från bäckar och åar bidrar också till att luckra upp isen, även om nattfrosten fryser till ovansidan så fortsätter smältningen nerifrån. Skenet bedrar, och olyckan är inte långt borta.
Isen ruttnar
När vi talar om rutten is, ofta mattsvart och grynig på ytan, så är det i betydelsen av ett material som har nedbruten struktur och sämre hållfasthet. De illaluktande gaserna, som vi annars associerar med förruttnelse, finns inte här. Kanske vore det ändå bättre ifall den ruttna isen verkligen hade en motbjudande doft, så skulle lockelsen att bege sig ut på den riskabla ytan inte vara så stor.
/Jörgen Öberg, oceanograf och gästbloggare