Svep för att se hela sidan   >>
15 september, 2012

Fast mark under fötterna

Vi seglade in i Isfjorden på Svalbard i torsdags kväll. Det är ett fantastiskt landskap där man glider fram mellan glaciärer och snöklädda bergstoppar. Molnhimlen skiftade i alla nyanser av grått som man kan tänka sig.

Dramatisk molnhimmel vid Isfjorden bl a med molntypen altocumulus lenticularis duplicatus.

Precis som planerat kom vi fram klockan nio och Oden ankrade på redden ett par hundra meter från land. Vi kunde somna lugnt utan vare sig krängningar, skakningar, stötar eller gungningar.

Oden ska ut på en ny expedition i isen öster om Grönland under de närmaste veckorna. Gårdagen ägnade vi därför åt överlämning till de meteorologer som ska svara för vädertjänsten. Henrik Braathen, Amund Lindberg och Per Lundgren har två intressanta veckor framför sig. Vi gick igenom mätinstrumenten och berättade om de rutiner vi arbetat fram för vädertjänsten. Det blev också långa och intressanta diskussioner om väder och is i Arktis.

I morse var det dags att ta sig i land och trampa fast mark för första gången på över sex veckor. Asaguden Oden hade sina korpar Hugin och Munin, som var hans budbärare och spejare. Isbrytaren Oden har sina småbåtar Hugin och Munin som igår körde i skytteltrafik mellan fartyget och kajen med personer och gods.

Oden på redden utanför Longyearbyen.

Förmiddagen ägnade jag åt sightseeing och shopping i Longyearbyen, huvudorten på Svalbard med sisådär 2000 invånare. Det är ett trevligt litet ställe som ligger mycket vackert vid stranden av Isfjorden omgivet av branta berg.

Huvudgatan i Longyearbyen med glaciären i bakgrunden.

I eftermiddags samlades ett gäng för vandring upp till glaciären ovanför Longyearbyen. På Svalbard rör man sig inte utanför tättbebyggt område utan att vara beväpnad. Vi hyrde ett gammalt tyskt gevär från andra världskriget. Det kan vara värt 170 kronor att inte bli uppäten av en isbjörn. Första biten var det väg, men terrängen blev efterhand stenig och ganska oländig och tidvis var det klättring och våghalsiga hopp över strömmande vatten.

På väg upp mot glaciären.

Efter drygt två timmars vandring nådde vi upp till glaciären. Geologerna i sällskapet kröp omkring bland stenarna nedanför iskanten och hittade många intressanta saker. För en meteorolog var den så kallade venturieffekten inte mindre intressant. Venturieffekten gör att vindstyrkan ökar när luften pressas ihop, t ex i ett bergspass, och det blåste verkligen friskt i passet som smalnade av upp mot glaciären.

Några isbjörnar såg vi inte till, de är rätt sällsynta här, framför allt på sommaren.

Glaciärkanten.

 

Typiska geologer.

 

Fossil, kanske 300 miljoner år gammalt.

Resan med Oden blev verkligen det äventyr jag förväntade mig. Jag har varit med om mycket och fått lära mig massor, både inom meteorologin och inom en rad andra naturvetenskapliga områden. Jag har också fått god inblick i hur ett fartyg fungerar och fått se hur erfarna styrmän hanterar besvärliga isförhållanden. Det har också varit fantastiskt roligt att få lära känna så många trevliga och otroligt kunniga människor.

Det har varit många inslag i media om klimatförändringar på sistone, inte minst eftersom det är rekordlite is i Arktis i år. Det är svårt att bilda sig en egen uppfattning om detta utifrån de iakttagelser man kan göra på plats, särskilt som det är första gången jag är i området. En känsla har jag i alla fall fått med mig och det är att det är sorgligt att tänka på att all is skulle kunna försvinna från Arktis någon gång i framtiden.

I morgon eftermiddag lämnar vi Svalbard efter sju veckor i Arktis. Jag ser fram mot att få vila ut och ta det lugnt en vecka hemma hos familjen innan vardagen tar vid igen.

Ulf Christensen

13 september, 2012

Land i sikte

Så är vi snart i Longyearbyen!

Transiten ner har gått bra, gungningen har endast varit rofylld trots medelvindar som stundtals legat på 12-16 m/s. Dyningar på 2 meter med en period på 5-6 sekunder…swell!

På vägen ner har valar visat sig vid enstaka tillfällen och en lite fågel liftade en timma under morgonen, sittandes på räcket utanför vårt bryggfönster. Den hade nog kommit långt bortifrån för den såg mycket trött ut berättade Ulf. (Jag låg och sov min beauty sleep.) Efter sin sovpaus – säkert välbehövlig vila – så flög den iväg. Ingen vet var.

 ”Min första vän, en regnfågel, försvann över ett hav” sjunger den kände svenske popartisten. Det här var nog ingen regnfågel. Det var en lite gråbeige dunboll, stor som en domherre.

Vi såg faktiskt land – första skymten – redan sent på onsdagseftermiddagen, då knappt 50 nautiska mil ifrån Svalbard. Nu seglar vi på Isfjorden och har ett par timmar kvar till ankring. Vi har äntligen kontakt med omvärlden och kan ringa våra nära och kära på mobilen.

Det är också hög tid att summera alla intryck och erfarenheter från de senaste 45 dagarna.

  • Nordpolsbesöket toppar nog listan. Det är inte många som varit där. (Fast det såg ju likadant ut ända ner till N85 ungefär…) Ännu färre som firat sin födelsedag på nämnda plats.
  • Antalet krängningar med Oden blev bara en.
  • Antalet luftputebåtar också en – men vi mötte upp med den två gånger, på uppvägen och på nervägen.
  • Antal gånger med underkylt regn: 2 stycken. (Sedan har vi haft flera tillfällen med underkylt duggregn, men det har inte samma dignitet.) 
  • Antal dagar i isen då temperaturen var över 2 plusgrader: noll.
  • Antal dagar med god mat: alla. När vi är inne på ämnet; antal dagar med ärtsoppa till middag: 7.
  • Antal isbjörnar: Okänt, jag har sett två men också spår flera gånger. Undrar hur många isbjörnar som sett Oden?
  • Antal flygningar för Filip Kalle: 141.
  • Antal lediga dagar: noll.
  • Antal hittade berg på havsbotten: ett (preliminärt kallat Johans kulle – vi får se vad GEBCO tycker att det ska heta…).
  • Antal klättrade trappsteg: 40 000 (enkel överslagsräkning).

Jag kan rabbla i all evighet med det känns onödigt. Ni har väl läst bloggen och vet hur jag haft det? Det finns så många intryck att smälta och bilder att sortera men en sak är säker – får jag frågan om jag vill åka någon fler gång så svarar jag: När åker vi?

Hälsningar från Svalbard!
/Maria Svedestig

12 september, 2012

Äventyr på en svävare

I lördags nådde vi fram till svävaren Sabvaava. Efter frukost dök den upp i den täta dimman. Oden kunde inte gå ända fram, för då var det risk att vi knäckte det isflak som svävaren låg på. Istället parkerade vi några hundra meter därifrån och så fick den lilla farkosten istället närma sig den stora.

Trots att man tidigare planerat annat så fylldes svävarens tankar helt med bränsle från tanken på Oden. Det blev alltså inte så att professorn slog följe med Oden, utan han blev kvar i området på 85 grader nord. Gaute Hope, studenten som varit med under hela expeditionen, är nu ombord på Oden och följer med till Svalbard, där han tar flyget hem till Norge. Det blev ett märkbart miljöbyte för honom i lördags. Från att under ett par månader ha delat ett 14 kvadratmeters utrymme med en medresenär, till en traditionell svensk kräftskiva med närmare 70 gäster.

Yngve Kristofferson visar var termometern är placerad på svävaren.

Gaute har förstås mycket intressant att berätta. Bl a har han och professorn haft tre påhälsningar av isbjörnar. Vid det ena tillfället stod isbjörnen på isen nedanför svävaren. Gaute öppnade fönstret för att fotografera. Då hoppade besten upp på svävaren och stack in huvudet genom fönstret! Gaute ryggade en bit och kom utom räckhåll för björnen. När björnen märkte att den inte kunde komma åt maten, trots att den var så nära, så tröttnade den och lomade iväg. 

Gaute har samlat data till sitt examensarbete, som handlar om jordskalv i Arktis. Med den mätutrustning han använt har 10-20 jordskalv registrerats varje dag. Det är naturligtvis mycket svaga skakningar, men en av dem var så kraftig att den kändes i svävaren. Vi märkte förstås inget på Oden. Å andra sidan har hela vår resa känts som ett lättare jordskalv, åtminstone när vi brutit is, vilket vi gjort större delen av tiden.

I övrigt har vi förstått att den kinesiska isbrytaren Xuelong — ”Snödraken” – har gett upp sitt försök att nå nordpolen och vänt hemåt. Fartyget är dubbelt så stort som Oden och vi hade hoppats på ett möte någonstans i Arktis, men så blev det inte.

En tysk forskningsisbrytare — Polarstern — planerade att nå nordpolen denna vecka, men fick vända pga att man haft ett olycksfall. Vid en livbåtsövning brast en lina och en person fick ett komplicerat brott på armen. Det fanns läkare ombord, men naturligtvis inte utrustning för att kunna hantera alla typer av skador. Polarstern är nu på väg till Kirkenäs i norra Norge för att patienten ska få sjukhusvård. Det är inte känt för oss om man kommer att välja att återvända till polarisen.

Nu är klockan 08.00 den 12 september. Vår position är nord 81 gr 45 min, ost 8 gr 40 min. Vi passerar södra kanten på polarisen om ett par timmar. 

Gryningsljus över Arktis.

Vi märker att vi är längre söderut. Temperaturen stiger, isen glesnar och igår försvann solen bakom horisonten för första gången under expeditionen.

Första soluppgången efter månader med midnattssol.

 Ulf Christensen

11 september, 2012

Snart i öppet vatten

Nu närmar vi oss iskanten. Väderprognoserna för transiten därifrån ner till Longyearbyen ser inte kul ut. Vinden ligger på frisk styrka med snudd upp på kuling på vissa partier av sträckan. Gulp!

Oden är inte idealisk i öppen sjö, de som har erfarenhet säger att det gungar rätt bra. Tur att man har med sig ”sepåfantabletter” som är köpta utomlands. Fast de kanske inte behövs.

Min kollega och jag har diskuterat upplevelsen gungigt Oden. Vi har lite delade meningar om saken. Min åsikt är att jag kan klara mig utan den…

Sent i går kväll hade vi 8 minusgrader. Dessutom fick de som var morgonpigga i morse se en skymning/gryning (rättare sagt: mitt i natten). Vi var då på N82 15 cirka. 

I går kväll avnjöt vi en superb middag. Vi satt i utrymmet under helikopterdäck och åt surströmming. Närmare 30 personer varav det för ett antal var premiär. Förstår inte varför vi inte kunde vara i mässen… Det är inte ofta man äter surströmming medan det snöar utanför. Vanligtvis sitter man på uteplatsen eller balkongen i tischa och kortbyxor. (Medan grannarna klagar…)

Kortvarigt föll även underkylt duggregn – FZDZ som vi skriver på internationellt meteorologspråk. Tillsammans med det kalla vädret fick vi problem med vindmätaren som fick isbeläggning som vi var tvungna att knacka bort när Oden stannade. ”Vi” är i detta fall inte jag…

Idag har det varit snöfall mest hela dagen. Temperaturen har svängt från nattens låga värden till någon minusgrad och sedan ner mot 4 kallgrader mitt på eftermiddagen. Därefter har vi haft en stadig trend uppåt och nu är det nästan noll. Samtidigt så faller trycket och förebådar en kommande vindökning (se början). Tjata!

Vi har haft en flock stormfåglar efter oss idag. Räknade till 7 stycken. Stormfågel, Sea horse, Havhäst. Samma fågel men på olika språk. Där det finns fågel finns det fisk. Där det finns fisk finns det säl. Där det finns säl finns det isbjörn. Men inte har vi sett någon sådan idag. Bara en säl. Den låg och jäste på ett flak i godan ro. Så kom vi. Drygt 100 meter Oden. 50 meter ifrån så fick den väldigt brått och dök ner i vattnet.

 Läste i en bok om pattedyr att vissa sälar kan vara under vattnet i 45 minuter. Låter länge. Jag klarar knappt en minut. (Pattedyr är däggdjur på vårt grannspråk.)

De senaste fyra timmarna har Oden stått stilla för lite forskningsarbete. Filip Kalle har varit ute och flugit en del idag men är sedan 18-tiden tillbaka och har fått både långkalsonger och kapuschong på sig för att skydda mot snö, väta och kyla. Det blir inte mer flygning förrän vi närmar oss Longyearbyen. När vi kommer dit är det också slut på vår expedition som startade i slutet av juli.

Medan vi flyger hem till Sverige kommer Oden att åka österut till Grönland på en tvåveckors semester för att vila upp sig…eller…eller så är det mer arbete för den käre isbrytaren.

Isbrytare och bogserbåtar har killnamn. Oden, Ymer, Atle, Frej. Bara boys. Visste ni om att Oden betyder ”den reströtte”?

Arktiska hälsningar
/Maria Svedestig

9 september, 2012

Forskare ratar kräftor för… ännu mer forskning

Igår morse (lördag) kom vi fram till den norske professorn på hans luftputebåt. Han tankade över bränsle från Oden och vi skiljdes åt på eftermiddagen. Hans student följer med oss till Longyearbyen och professorn får göra sin forskning i sin ensamhet.

Vädret var lite fram och tillbaka hela lördagen men sent på eftermiddagen blev det lite flygning, en kort tur för att kolla av isen föröver. På grund av denna missade jag fördrinken till kvällens begivenheter men det gjorde inte så mycket. (Flygledaren måste ju vara på sin post för att det ska fungera…)

Hörde att drinken var rätt vass.

När helikoptern hade landat hemma på Oden skyndade jag mig att svida om och sätta på mig min vackra hatt som jag tillverkat av papper. Inne i mässen var skivan redan i full gång och det var bara att hugga in på en vackert röd kräfta och sjunga med i sången. Har lärt mig en ny visa på ”norsk” som jag ska sjunga för familjen när jag kommer hem. De danska kunde jag redan… (skojar).

Senare under middagen blev vädret ännu bättre med god sikt och kan ni tänka er – några forskare sticker från festen för att med helikoptern åka ut på isen för nya mätningar.

MEN HALLÅ! DET ÄR LÖRDAGSKVÄLL OCH KRÄFTSKIVA!

Jaja, Askungen flygledaren (=jag) klättrar snällt upp för de 96 trappstegen och leder dem bort och hem igen. Tack och lov var det en snabb forskningsstation så Filip Kalle var hemma på Oden före 22.00 med mycket kvar av lördagskvällen.

Idag (söndag) har det varit blandat väder med en del dimma som kom vid åttatiden på morgonen men lättade vid lunch. Kortvarigt på sena förmiddagen blev det underkylt duggregn och Filip Kalle fick lite is på sig. Långkalsonger på. Efter lunch åkte kalsongerna av och sedan har det varit flygningar non-stop.

Molnen har tidvis på eftermiddagen legat på 5000 meters höjd och jag kom att tänka på en dikt jag läste för några år sedan. ”Molnet” av Shelley:

Av jord och av Vatten jag avlas om natten,
Och Himlen, min amma, mig när.
Ur marker och hav jag stiger likt sav,
Förvandlas men odödlig är.
Ty när regnet jag fällt, och skyarnas tält
utan fläckar sig reser på nytt
och solskenets strålar och vindarna målar
i blått baldakinen de sytt,
på min gravsten jag ser och inom mig ler
ty jag föds, liksom gengångaren,
ur regngravens fukt, likt ett moderlivs frukt,
på nytt och förstör allt igen.

På eftermiddagen idag passerade vi ett isberg. Det stack upp ett antal meter över omgivande platta is som vi har runt omkring oss. Någon timma efter att helikoptern åkt iväg på sena eftermiddagen kom dimman tillbaka. Den är nu så tät att helikoptern inte kan lyfta från isen. De måste vänta på bättre siktförhållanden eftersom det också är kallt med flera minusgrader.

Styrman tar beslutet att vi ska åka närmare helikoptern som bara är 2,5 nautiska mil öster om oss, vi har haft heading söderut. Då kan de bara skutta upp på oss och slipper flyga i underkyld dimma. Förresten kan de inte flyga när det är under siktminima.  Det är ju inte så roligt för dem att vara för länge ute på isen – det finns isbjörnar i de här trakterna, det syntes spår i morse, färska. Så här är det i Arktis, vädret slår om fort från bra sikt till tät dimma och sedan en stund senare är det bra igen. Hela tiden.

Kvart är över åtta på söndagskvällen och alla är hemma på Oden igen. Helikoptern spänns fast i sina linor och får lite skyddskläder på sig. Nu kan vi sätta headingen ( vi är på N83.27 E014.53 nu) mot söder igen, hem mot Longyearbyen.

I morgon är det en ny vecka, nya äventyr, vi hörs då!

/Maria Svedestig

7 september, 2012

Åh nej, det kommer att klarnar upp!

Vi har haft svaga vindar hela dagen och en hel del dimma. Tidigt på morgonen – dvs innan jag vaknade – så snöade det så att det blev vitt på däck. Det räckte till några snöbollar men något riktigt krig kunde inte bryta ut på grund av ammunitionsbrist.

När jag började mitt skift mitt på dagen så var det ganska hyfsat väder, horisonten skymtade svagt och på satellitbilderna syntes molnen dra bort norröver. Inte bra, tänkte jag – det kommer att klarna upp!

Inte bra? Varför inte det då? Det är väl trevligt med solsken? Jo, men här i Arktis betyder uppklarning mitt på dagen inte alltid sol. Det kan lika väl bli dimma. Igen. Som ett brev på posten, och tätt blev det. Ovanför Oden var himlen nästan blå men sikten? Knappt en båtlängd ibland. Lite white out också.

Dimman låg kvar till efter åtta på kvällen då det började bli en anings vind. Fortfarande svag dock. Ännu lite senare på kvällen blev det bättre och nu i skrivande stund har Filip Kalle fått fara ut och flyga för att kolla av var de bästa råkarna finns i vår heading. Vi har bara omkring 35 nautiska kvar ner till professorn i sin luftputebåt (=svävare). Genom att köra i råkarna sparar man bränsle och det blir också en angenämare resa för oss ombord. Man kan måla naglarna och sådana saker :-) .

Förresten så kanske ni undrar var isflaket är? Det som bröt sig loss från Petersonglaciären? Det har knappt rört på sig sedan det lämnade Kennedy Channel. Det har flutit mycket sakta och stilla söderut den senaste veckan och ligger nu på N79 45 och W070 cirka.

Ikväll har vi förresten haft lite pyssel. Det är kräftskiva i morgon och man måste ha en stilig hatt för att komplettera utstyrseln. Klippa och klistra, pilla och knyta, tejpa och skära. Aj i fingret! Oops där slant man men det var bara ytligt. Tre droppar blod bara. Allt för konsten! Ni får höra mer om helgens festligheter sedan. Kanske….

Snart dags för kojen, vi hörs; eller som bröderna Grey skulle säga: Laters!

/Maria Svedestig

5 september, 2012

Senaste nytt om Sabvabaa

Äventyren fortsätter för den norske professorn och hans student. Yngve Kristofferson och Gaute Hope befinner sig nu med sin svävare, R/H Sabvabaa, på 84 grader 36 minuter nord, 3 grader 24 minuter ost. Det är ungefär halvvägs mellan vår position och iskanten i söder. De väntar på att vi ska komma dit på vår väg söderut.

De senaste dagarna har inriktningen varit att svävaren skulle lyftas upp på Odens akterdäck och transporteras till iskanten, för att där hämtas upp av ett lastfartyg.

Planen är nu ändrad. Professorn har kommit på andra tankar. Han vill fortsätta sina ismätningar sedan han lyckats laga en antenn som blivit skadad vid ett omilt möte med en isvall. Till helgen beräknas Oden nå fram till svävaren, som då kommer att tankas med bränsle för vidare färd. Bränslemängden anpassas så att farkosten inte blir så tung, utan kan fortsätta att sväva fram över isvidderna. Efter tankningen följs Oden och Sabvabaa åt, med kurs mot iskanten. Om det visar sig att professorn inte kan hålla jämn fart med isbrytaren kommer vi att stanna upp och tanka över allt bränsle som ryms i svävarens tankar. Sedan bryter sig Oden vidare söderut genom isen, för att hinna till Longyearbyen senast natten till den 14 september. Gaute Hope följer då med Oden och professorn forskar vidare på egen hand.

Yngve Kristofferson har ett avtal med sysslomannen på Svalbard om att bli hämtad med helikopter om det skulle bli problem. Kommer han då inte på något bra sätt att få hem svävaren så lär han få lämna den i isens våld.

Fortsättning följer till helgen!

Ulf Christensen, just nu på 87 grader 36 minuter nord, 20 grader 22 minuter ost, på väg söderut.

Professorn och hans svävare. Antennen i fören används för mätning av istjocklek.

 

5 september, 2012

Hemfärd

Då har den börjat, resan hem.

Lite drygt 300 mil till fjollträsk som en del kallar det. De som kommer lite norrifrån. Andra säger kungliga huvudstaden, Stockholm. Fast det är förstås fågelvägen och inte med de kringelikrokar vi kör. Det är antagligen närmare sanningen att säga att vi har 400 mils resväg hem. Det tar sin lilla tid. Speciellt som det ligger en massa is i vägen. Pratar vi nautiska mil blir det väldigt många, 1700 fågelvägen.

Vi har förresten stämt träff med den norske professorn på ”luftputebåten” som vi senast såg i början av augusti – Ulf har berättat om honom tidigare . Vi ska hjälpa honom en bit på vägen eftersom han har tekniska problem. Tar antagligen ett par, tre dagar innan vi är framme hos honom.

Han vill säkert låna vår dusch igen. Det skulle i alla fall jag vilja göra om jag bott på en tolv meter lång gummibåt länge. (Fast fet chans att jag skulle göra något sådant… men det beror förstås på vem som skulle följa med…jaaa, en månad på en luftputebåt kanske inte är så dumt…:-))

I eftermiddags såg vi en isbjörn. Den lufsade på isen för om Oden på babord sida (ungefär 150-200 meter ifrån) och verkade inte bry sig så värst mycket om oss. Ibland stannade den till och sniffade i luften. Det var precis vid ändpunkten på vår seismiklinje så styrman vände Oden med ett lappkast och så var björnen på styrbords sida istället. Isbjörnen styrde sin kos mot nordnordväst och vi lär nog inte få se just den vita (nja mer gulvita) nallen någon mer gång. Det var en lagom tjock isbjörn – troligen i sina bästa år – med lite istappar i pälsen. Säkert var han nöjd med livet som han lever här. (Bland is och säl.)

Har förresten hört att kräftorna ligger på långsam upptining. Det blir skiva på lördag. Lite senare än vanligt men gott ska det bli. I början på nästa vecka vankas det andra smaskigheter. Jag får återkomma om den saken. Bli inte sura nu…

Just nu är jag lite ”inmålad” i mitt hörn av bryggan. Den danske fotografen filmar mina grannar för ett reportage och blockerar vägen ut. Jag måste sitta stilla så min gloria inte halkar på sned och ger konstiga reflexer i bilden. Nästan så jag känner mig lite stel i nacken. Allt för konsten!

Ikväll slipper jag jobba in på natten. Filip Kalle är just nu ute på isen med några forskare men kommer hem före 21. Då kan man ta sig ett par koppar kaffe och sedan sova gott, länge.

Dröm sött allihop!

Isbjörnen hälsar!

/Maria Svedestig

4 september, 2012

Meteorologiska instrument på Oden

Det finns noggranna regler för hur en meteorologisk observationsplats på land ska vara utformad. Underlaget ska vara kortklippt gräs, det får inte finnas höga föremål i omgivningen osv. En isbrytare är så långt ifrån dessa förhållanden man kan komma. Det finns byggnader och master, det kränger och skakar. Värmen från fartyget påverkar också våra mätningar. (Bränslet i tankarna hålls vid en temperatur på 30-40 grader.)

Det är en verklig utmaning att placera instrumenten så att de ger tillförlitliga värden.

Inför denna expedition har vi försökt att få till ett komplett observationssystem på Oden, med följande mätningar:
    * Temperatur och fuktighet på fyra platser på fartyget
    * Vind på babord och styrbord sidor
    * Sikt
    * Molnhöjd
    * Globalstrålning, ultraviolett strålning och PAR-strålning (viktig för fotosyntesen)
    * Lufttryck
    * Havsvattentemperatur
    * Salthalt i havsvattnet

Siktmätaren.

Dessutom har fartyget antenn och mottagningsutrustning för bilder från meteorologiska satelliter.

Ulf och Maria vid satellitantennen.

Det finns ingen väderradar ombord, men Odens navigeringsradar ger utslag för vissa nederbördstyper, så där har vi viss hjälp.

Anledningen till att det finns temperatur- och fuktighetsmätningar på fyra ställen är att vi vill kunna välja ett värde som är så lite påverkat av fartyget som möjligt. Vi mäter på babord och styrbord sidor på 30 meters höjd samt i för och akter på ungefär 8 meter. De mätare som sitter lägst får inte vara monterade vid seglats i öppen sjö, för då blir de översköljda av saltvatten. Vi satte därför upp dem vi kommit upp i polarisen och ska ta ner dem innan vi passerar ut i öppna havet igen, någon gång kring den 11-12 september.

Temperatur- och fuktighetsmätare.

Det vi saknar är temperatur- och fuktighetsvärden en bit upp i lufthavet, gärna upp till sisådär 500 meter. Helst också i ett område med en radie på 100 km runt Oden. Önsketänkande! Då hade vi i alla fall haft lättare att få grepp om bångstyrig dimma och nyckfulla låga moln.

Vi har, hur som helst, tagit ett steg i rätt riktning på denna expedition genom att vi gjort förberedande tester för att kunna placera termometer och fuktighetsmätare på helikoptern. I framtiden ska det gå att få meteorologiska data från helikopterflygningar.

Mätinstrumenten får egentligen visa vad de går för först när de kommer ut i sin riktiga miljö. Klarar de arktiska väderförhållanden? Klarar de den påfrestande miljön på en isbrytare som bryter besvärlig is? Vi har fått justera en del av instrumenten i början av expeditionen. Det har blivit mycket mailväxling med våra oceanografiska tekniker, Amund Lindberg och Arne Svensson, som byggt upp observationssystemet. Killarna har suttit på en ö på västkusten respektive i en stuga i Dalsland och gett oss ett utmärkt stöd.

Vi har haft en del problem, bl a har vindmätaren blivit nedisad. Vi märkte det genom att det angavs orkanvindar på vår presentationsskärm.

Inte så troligt i Arktis. Uppvärmningen av mätaren fungerar inte som den ska, men vi har inte möjlighet att lösa detta innan Oden är tillbaka i Sverige. Så det har blivit en och annan klättring upp i toppmasten för att ta bort isen på vindmätaren. Innan man ger sig upp dit måste styrmannen stanna fartyget och stänga av fartygsradarn. Radarn snurrar precis intill vindmätaren och det skulle inte vara så hälsosamt att få en smäll i huvudet av den däruppe, 35 meter över havsytan.

Avisning av vindmätaren.

 

Klaris på vindmätaren.

 

Vi har faktiskt nedisningsproblem även allra längst ner i fartyget, åtta meter under havsytans nivå. Där finns ett intag för havsvatten till laboratoriet och där mäts också havsvattentemperaturen. Nu hade det blivit en läcka i en rörskarv intill, så att det låg ett tjockt lager med is runt termometern. Inte bra. Jag fick hjälp av fartygets elektriker. Från byssan (köket) klättrade vi ner i ett smalt, 15 meter djupt schakt för att fixa detta. Tur att man inte har anlag för cellskräck. Vi tog bort 5 kg is som vi hissade upp i en hink i ett rep.

På väg ner för att ta upp mer is.

Så vi har fått ta bort is från våra instrument allra längst upp och allra längst ner i fartyget. Det gick bra. Värre är det att sträcka sig utanför relingen på bryggtaket och byta termometrar. Man får försöka andas djupt och låta bli att titta ner på isen 30 meter ner.

Den 1 september har temperaturen varit nere på sex minusgrader. Det är kallast hittills på resan. Lägg till friska vindar och man håller sig gärna inomhus.

Det börjar gå mot vinter i Arktis.

Ulf Christensen

2 september, 2012

God söndag på er!

Det är full fart på verksamheten som vanligt här i norr.

September har börjat och igår märktes det tydligt. På morgonen var det drygt 6 minusgrader och under dagen låg vindstyrkan mellan 9 och 14 m/s. Brrr! Trots den friska vinden hade vi dimma större delen av dagen. Kan ni förstå? Förutom när det föll ner saker från himlen.  

Tror det var expeditionsrekord på antal nederbördssorter. Värst var förstås det underkylda regnet på tidiga eftermiddagen. Jättehalt på däck! Skvabbadupp om man inte passade sig. Det var även vanligt regn, duggregn, snöblandat, underkylt duggregn och snöfall.

Som kakmonsterväder:
- Vill du ha regn?
- Näe!
- Vill du ha snöfall?
- Näe!
- Vill du ha underkylt duggregn?
- Näe!
- Vad vill du ha då?
- Jag vill ha ALLA väder!

Har ni förresten hört (och sett) kakmonstrets cover på Call me maybe? It’s crazy! You got cookies, can we share it maybe? Hilarious! I alla fall om man gillar kakmonstret.

Igår var det lördag. På kvällen blev det dans på det där trevliga stället som vi brukar gå till. Två av forskarna (den ena från Spanien, den andra från Chile) instruerade hur man dansar salsa. Steg dit och tillbaka, 1, 2, 3, 1, 2, 3 knyck med höften, 1, 2, 3 osv. Intressant att notera att vissa människor har fallenhet för att lära sig koreografi, andra så i mindre mängd. Berättar inte vilken grupp jag tillhör…

Med en paus för lite jobb mellan halv ett och halv två på natten förflöt lördagskvällen och frampå småtimmarna slumrade man in. (Ma oggi sono stanco…)

Idag så har vi haft finväder som tur är, molnen har legat på cirka 2000 fot (det vill säga cirka 600 m höjd till undersidan av molnen) större delen av dagen och tidvis har de varit så tunna att man sett lite blått igenom. Vi har haft svaga till måttliga vindar, mycket trevligare än gårdagens blåst. Filip Kalle har fått vara ute och roa sig hela dagen kan man säga.

Det är lite knepigt att göra prognoser på vindriktningen nu och någon dag framåt – vi är mitt inne i ett lågtrycksområde med flera del-lågtryck och modellförslagen visar på alla möjliga riktningar. Blåst från höger och vänster, från sidan och andra sidan. Från uppom och nerom, hittan och dittan. Det är bara att blunda och snurra på kompassen. Pick one direction, please!

Nu kommer det mest att vara svaga vindar det närmaste dygnet så det får bli växlande riktning i min prognos helt enkelt. Problemet löst!

Ikväll fick vi äppelkaka och vaniljsås till efterrätt. Måste säga att det ibland är kämpigt att gå upp alla 96 trappstegen till bryggan efter varje måltid :-)

Suck! Tiden går fort. Nu är det inte många dagar innan vi börjar färden söderut mot Longyearbyen.

 I morgon är det en ny vecka, nya äventyr. Vi hörs då!

 /Maria Svedestig