Det här blir mitt sista inlägg i sommarbloggen och vad kan då vara mer passande än att skriva något om den kommande vintern? Det är givetvis alltför tidigt att uttala sig om den än, men med den snabba avsmältningen av havsis i Arktis den här sommaren kan vi åtminstone fundera lite över vilka följder det kan få för vintern i år, och även kommande år.

Efter att så gott som samtliga vintrar under inledningen av 2000-talet varit milda i större delen av landet har vi nu de senaste tre vintrarna haft perioder med rätt sträng kyla. Februari 2010 och december 2010 var det till och med månadsmedeltemperaturer under det normala i hela landet. Och som ni kan se på kartan här till vänster var det i december 2010 underskott på drygt 5° i större delen av södra och mellersta Sverige. På motsvarande kartor för samtliga vintermånader; december, januari samt februari ser man att månader med överskott förekommit betydligt oftare.

Med den globala uppvärmningen är det inte oväntat att just vintrarna hos oss i Sverige i genomsnitt blir varmare. Det är ungefär samma typ av återkopplingar som jag beskrivit i tidigare blogginlägg för somrarna i Arktis. Södra Sveriges vintrar påminner delvis om somrarna i Arktis, så till vida att det ”normalt” är långa perioder med temperaturer nära 0°, vilket i sin tur gör att redan en liten förändring i temperatur kan leda till stora förändringar i klimatet i övrigt. Våra vintrar får regn i stället för snö, isen lägger sig senare på sjöarna, det blir ingen ordentlig tjäle, vilket i sin tur leder till att den snö som ibland faller snabbare smälter. Vintrarna blir helt enkelt ”ovintrar”.

Men hur förklarar man då de senaste vintrarnas kalla perioder? Ja, först och främst är det skillnaden mellan väder och klimat. Även med ett varmare klimat får vi i framtiden enstaka perioder med kyla. Hur vädret blir vid ett visst tillfälle beror på lågtrycksbanor, luftmassor, vindriktningar osv… Men i takt med att allt större områden i Arktis blir isfria sommartid och att uppvärmningen går snabbare i Arktis än längre söderut påverkar det i sin tur förutsättningarna för just lågtrycksbanor, luftmassor, vindriktningar osv. Det är mycket som tyder på att luftströmmarna högre upp i atmosfären förändras, exv jetströmmarna och Rossbyvågorna. Med mindre skillnad i temperatur mellan Arktis och sydligare breddgrader ökar amplituden i Rossbyvågorna och de rör sig dessutom långsammare. Det leder i sin tur till att vädersituationer nere vid marken kan bli mer fastlåsta och kvarliggande, och ett exempel på det är kalla högtryck vintertid. Om det blir en kall eller en mild vinter i år här i Sverige återstår att se. Helt säkert får vi i alla fall en annan vinter än vi fått utan den globala uppvärmningen.

Här kan ni se en intressant föreläsning av Jennifer Francis om de här processerna. Föreläsningen hölls på den konferens som American Meteorological Society arrangerade i januari i år. (De två länkarna öppnas i nya fönster.)

Nu visar även analyserna från National Snow and Ice Data Center (öppnas i nytt fönster) att årets sommar blir den isfattigaste som uppmätts i Arktis när det gäller havsisen. Redan den 15 augusti gick universitetet i Bremen med att ett nytt ”all-time-low” hade slagits, vilket jag skrev om i ett tidigare blogginlägg.

26 augusti återstod 4,10 miljoner kvadratkilometer havsis enligt NSIDC. Det tidigare minimirekordet var 4,17 miljoner km² och det sattes 18 september 2007. Med andra ord kan årets smältsäsong mycket väl pågå i ytterligare drygt 3 veckor. Under augusti har utbredningen av is minskat med i genomsnitt ca 75 000 km² per dygn, vilket är nästan dubbelt så snabbt som den normala takten i augusti; 40 000 km². Om nuvarande avsmältningstakt fortsätter en bit in i september kan alltså mycket väl så lite is som storleksordningen 3 miljoner kvadratkilometer återstå.

Idag, 28 augusti, (eller möjligen i morgon) lär med andra ord vara den första dagen som mindre än 4 miljoner km² havsis återstår.

I bilden ovanför, som är tagen från NSDICs analys (öppnas i nytt fönster), ser du isutbredningen i år jämfört med det tidigare rekordåret 2007 samt 1980 som är det år i statistiken som har störst utbredning. Inlagt är även medelvärden för perioderna 1979-2000 och 1981-2010.

Men årets smältsäsong måste inte fortsätta 2-3 veckor in i september, som 2007. Förra sommaren, som är det tidigare näst isfattigaste året i statistiken, nåddes minimat 4,33 km² redan den 9 september.

Du kan även läsa tidigare blogginlägg om Arktis: ”Trösklarna i Arktis” beskriver tre olika självförstärkande återkopplingar. ”Den arktiska dödsspiralen” beskriver hur snabbt även havsisens tjocklek minskar i Arktis.

Nätterna blir allt längre nu och solen står lägre på himlen. Områden med dimma och dimmoln blir vanligare och ligger dessutom kvar längre på förmiddagarna. Och på prognoskartorna börjar vi meteorologer hålla utkik efter de första höststormarna…

Även om det fortfarande är meteorologisk sommar i så gott som hela landet börjar det märkas att sommaren går mot sitt slut. I kalendern räknar vi oftast september, oktober och november som höstmånaderna, men klimatologiskt kommer hösten i genomsnitt ner till Svealand först i slutet av september och den når inte Sydsverige förrän i mitten eller slutet av oktober.

Kartan här till vänster visar genomsnittligt datum för höstens ankomst. Den kommer från en utförlig artikel i Kunskapsbanken om hösten. Den meteorologiska definitionen för höst är att dygnsmedeltemperaturen ska ligga under 10° minst fem dygn i streck. När den väl har gjort det säger man att hösten ankom det första av de fem dygnen. Än så länge i år (t o m 23 augusti) har det bara blivit höst i fjällkedjan, men det har varit hösttemperaturer de senaste dagarna i norra Norrlands inland så hösten lär ta ett stort kliv söderut och österut rätt snabbt. Du kan följa höstens ankomst på en sida som uppdateras automatiskt varje dag.

En första genomgång av sommarens temperaturer pekar på att vi i Sverige inte haft någon tropisk natt den här sommaren – och sannolikheten är låg för att det ska inträffa så här sent på året när nu nätterna snabbt blir allt längre. De enda åren då tropiska nätter förekommit i september är 1997 och 2002, så rent statistiskt är det fortfarande inte helt uteslutet med en sen tropisk natt. Men vädermodellerna har däremot inte med någon antydan om så varma nätter den kommande veckan…

Definitionen för tropisk natt är att temperaturen inte sjunker under 20°. I kunskapsbanken hittar du en utförlig artikel om tropiska nätter och från den artikeln kommer bilden nedan.

Senaste tillfället då vi hade en sommar utan tropiska nätter är alltså 1998, medan vi året innan hade rekordmånga; 30 st. Som man ser av figuren var det däremot ganska vanligt på 60-, 70- och 80-talen med somrar utan tropiska nätter. Det kan delvis bero på ett något varmare klimat sedan dess, men beror antagligen även på att vi idag har fler observationsplatser.

En av de tropiska nätterna som inträffade under förra årets sommar (2011) är lite extra intressant. Dels för att den inträffade i Lappland, och det är mycket ovanligt med tropiska nätter så långt norrut. Men dessutom för att det redan lite senare på dagen blev ”kallare”. I Gällivare sjönk aldrig temperaturen under 20° natten till 30 juni, men när svalare luft kom in på dagen sjönk temperaturen till 19,2° kl 20. Meteorologiskt delar vi ibland upp dygnet som ”dag” kl 08-20 och ”natt” kl 20-08, och nästan alltid inträffar maxtemperaturen på ”dagen” och mintemperaturen på ”natten”, men vid just det här tillfället blev det alltså ett undantag.

Trots att det fortfarande är cirka en månad kvar av smältsäsongen i Arktis visar dagens uppdatering av analysen från Universitetet i Bremen att det nu är kvar lika lite is i Arktis som de tidigare rekordåren 2007 och 2011. För att göra en liknelse med de olympiska spelen är det väl som om Usain Bolt hade sprungit 100 meter på under 8 sekunder…

National Snow & Ice Data Center som jag har refererat och länkat till i tidigare bloggar om Arktis har en något försiktigare analys. Men de skriver att 2012 redan är bland de 4 isfattigaste somrarna, trots att det alltså återstår cirka en månad av smältsäsongen. En anledning till den mycket snabba minskningen av is nu i början av augusti kan ha varit den storm som drog upp över Arktis, även om NSIDC i sin artikel om just den stormen skriver: ”Sea ice extent dropped rapidly between August 4 and August 8. While this drop coincided with an intense storm over the central Arctic Ocean, it is unclear if the storm prompted the rapid ice loss.” (De externa länkarna öppnas i nya fönster.)

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om känsligheten i Arktis och risken för självförstärkanske återkopplingar. ”Trösklarna i Arktis” beskriver tre olika återkopplingar. De tre kanske ska kompletteras med en ökad risk för just sommarstormar, som i sin tur kan snabba på avsmältningen. ”Den arktiska dödsspiralen” beskriver hur snabbt även havsisens tjocklek minskar i Arktis.

Att analyserna från de olika instituten skiljer sig åt beror på att bland annat på att instituten får sina data från olika satelliter. Det kan ni läsa mer om i SMHIs sammanfattning av förra årets isläge.

I helgen skrev jag två blogginlägg om den extrema värmen i USA och om att den inte hade inträffat utan den globala uppvärmningen och klimatförändringarna. Men hur är det då med den svenska sommaren som många upplevt som kall och regnig – fastän den egentligen till stora delar har varit riktigt normal, åtminstone när det gäller temperaturen. (Det skrev jag ett blogginlägg om tidigare i sommar!)

Ja, vi hade garanterat inte haft samma ”väder” som vi haft i år här i Sverige den här sommaren om det inte pågått en global uppvärmning. Lågtrycken och jetströmmen hade tagit helt andra banor och utvecklats på ett helt annat sätt. Men eftersom årets sommar har varit så nära det statistiska genomsnittet för perioden 1961-1990, kan vi säga att det sett över hela sommaren och över hela landet kanske blivit ungefär samma ”väder” ändå, just i år. Men när vi räknar ihop statistiken för nästa normalperiod, dvs 1991-2020, lär årets sommar hamna bland de svalare och därmed även i statistiken vara en ”kall” sommar.

Normalperioderna är 30 år långa för att olika extrema väderhändelser inte ska få påverka statistiken alltför mycket. Men klimatförändringarna gör att vissa vädersituationer som tidigare upplevdes som ”onormala” är på väg att bli ”normala”, och det som vi tidigare beskrev som ”normalt” är på väg att bli ”onormalt”.

Sveriges klimat har redan blivit varmare och blötare – och det lär bli ännu varmare och i genomsnitt blötare. Vad som har hänt med det svenska temperatur- och nederbördsklimatet sedan normalperioden 1961-1990 kan du läsa om här!