VÄDERLEKEN

Man pratar ibland om trösklar eller ”tipping points” i klimatdebatten. Det handlar om processer och förändringar som kan vara extra känsliga och viktiga för det framtida klimatet. Främst på grund av att det är mer eller mindre irreversibla förändringar och dessutom i många fall förändringar som i sin tur kan utlösa självförstärkande följdeffekter. Man kan beskriva de här processerna med ordspråket ”liten tuva stjälper ofta stort lass…”

När det gäller havsisen i Arktis som jag har skrivit inlägg om både igår och i måndags finns det en stor risk att klimatsystemet där är på väg att starta ett antal olika självförstärkande processer.

1. Albedot. När is och snö smälter blir ytan mörkare och absorberar därmed mer värme från den inkommande solstrålningen, vilket då leder till ytterligare uppvärmning. (En process som sker på många platser i världen, inte bara i Arktis.)

2. Isen kyler. Så länge isen ligger kvar i vattnet stannar temperaturen nära 0°, all ”överskottsenergi” under sommarmånaderna går åt till att smälta is. När det blir isfritt över större områden kan vattnet snabbt värmas upp till flera plusgrader, vilket i sin tur leder till att det dröjer betydligt längre under hösten innan vattnet fryser till ny is. Det innebär både förstärkt uppvärmning och försämrad återbildning av ny is.

3. Snön faller inte på isen. Om den snö som faller under sommaren landar på isen hjälper den till att göra isen tjockare (och dessutom vitare, vilket påverkar därmed albedot). Om snön däremot faller ner i det öppna havet smälter den och tillväxten av ny is minskar. Även det leder alltså till både förstärkt uppvärmning och försämrad återbildning av ny is.

Det är antagligen den här typen av återkopplingar som klimatmodellerna inte har lyckats fånga på ett bra sätt. Utvecklingen i Arktis går betydligt fortare än modellerna beskriver, vilket bilden nedan beskriver. Den är tagen från en rapport (hela rapporten öppnas i nytt fönster) som gjordes till klimatmötet i Köpenhamn för att uppdatera forskningsläget efter IPCCs fjärde och senaste rapport som kom 2007. (öppnas i nytt fönster)

När det gäller data från Arktis använder man oftast perioden med satellitdata som börjar 1979.  Äldre observationer finns, men är inte lika tillförlitliga. Modellerna visar alltså en utveckling där Arktis förväntas bli mer eller mindre isfritt sommartid först i slutet av det här århundradet. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg om ”den arktiska dödsspiralen” finns det en stor risk att det kan gå mycket fortare än så.

Du har kanske sett att SMHI även har en blogg där två av SMHIs meteorologer skriver om sin pågående resa i Arktis. Följ dem! Det lär bli många intressanta inlägg. Jag var själv uppe i Arktis för första gången i mitt liv för ett år sedan…