Arktisexpedition 2012 – reseblogg

Vi har färdats fram och tillbaka norr om Sibirien de senaste dagarna. Vi bryter upp is i linjer (25 nautiska mil långa) för att forskarna ska kunna göra sina seismikoperationer. Det är då de skjuter med luftkanonen ner i havet och sätter ut sonarbojar som registrerar. Bland annat.

För de isbjörnar som iakttar oss på avstånd – vi har inte sett dem men det finns spår efter dem – måste det se underligt ut. Ett stort väsen som bullrande glider fram. Och tillbaka. Om igen. Sedan vidare till en ny plats där samma sak sker på nytt. De kanske tror att vi är vilse?

Fast vi har egen karta bort och hem. Egen last och egna män. Egen soltidtabell.

Så sjunger en känd svensk popmusiker i en låt från mitten av 80-talet. Inte just i den ordningen men ändå. Ni får lyssna själva. Det finns många godbitar på den skivan.

Nuförtiden blir man inte vilse (GPS) så vi slipper rådfråga Miman vad vi ska ta oss till.

Isbjörnarna. Det är tur att de håller sig på avstånd. När forskarna åker ut på isen för att ta prover måste alltid någon vara isbjörnsvakt. Denna någon är helikopterpiloten som multitaskar; han brukar förse dem (forskarna alltså) med varm choklad, smörgåsar och annat gott att äta också.

Forskarna kan inte hålla vakt själva – de är så fokuserade på vad de håller på med. Skulle tro att om en isbjörn kom fram till dem skulle forskarna inte märka det utan räcka björnen något verktyg att hålla i, en isborr eller något liknande när de fick syn på figuren i ögonvrån. Håll här ett tag! Kan du räcka mig nästa dunk, tack! Typ. Så helt inne i det de håller på med är de, forskarna.

Ni förstår, det skulle inte fungera; isbjörnarna skulle bli helt förvirrade över reaktionen och kanske hålla provbyttorna upp och ner så allt rann ut igen. Eller glömma bort att jaga säl och sen svälta. Det går inte. Så piloten håller koll att allt är lugnt. Isbjörnarna slipper bli förvirrade.

Ibland får forskarna ute på isen påhälsning av sälar som tittar upp ur någon vak. På lite avstånd förstås. Sälarna är ibland lite nyfikna. De måste också fundera över vad vi håller på med. Forskning! Seismik! Kan vi ropa till dem. Som om de skulle förstå….

Senaste dagarna har det varit snöfall av och till. Riktiga snöflingor – inte någon kornsnö eller så utan riktiga vanliga flingor. Stora som tumnaglar. Första gången jag har sett det i augusti. Men så har jag ju aldrig tidigare varit längre norrut än Tromsö innan jag hamnade här uppe i islandskapet. Har inte heller varit och klättrat i Himlamaja.

I morse fick de sopa helikopterdäck som var alldeles vitt och vackert.

 Ute är det också väldigt vitt, smältvattenpölarna har fryst till och delvis blivit täckta av nysnö. En aning dåligt med referenser när man ska göra bedömning av sikten. Speciellt när det är dis eller dimma också. Vi blir nästan som blinda (eller mer att vi inte ser så långt) och den enda som ser är Oden.

 Har ni läst en bok av José Saramago som heter Blindheten? Bra bok. Där blir alla utom en tillfälligt blinda. Medan jag tog kaffepaus för en liten stund sedan gick sikten från 2-300 meter till många kilometer och tillfälligt syns nu horisontlinjen. Dimman kommer tillbaka senare igen, men en kaffepaus gör ibland underverk J.

Hälsningar från Nord 88.36 och E063.18

/Maria Svedestig

Har berättat tidigare att man sover gott här på Oden.

Hela tiden blir man vaggad och vyssjad av motorljud, kloggningar och skakningar. Ungefär som när Robin Hood får Sir Väs att somna om i Disneyfilmen. Som att sussa i sovvagn på tåget fast i förstärkt magnitud. Flera gånger om.

Men vissa saker måste man passa på att göra när Oden ligger stilla. När geologerna ska ta upp en kärna från havsbottnen exempelvis. Då får man passa på.

Eller när Oden har kört fast i isen. Men då får man skynda sig. Innan styrman får loss henne igen. 

Man får helt enkelt passa på när det ges tillfälle. Det händer inte så ofta.

Ibland ligger man tyvärr och sover när det händer och då går man miste om ögonblicket.

Passa på att göra vadå? Vad är det som är så viktigt att det bara kan göras när Oden står stilla?

Jamen har ni inte listat ut det än? Jag pratar om att måla naglarna. Gör man det inte när Oden ligger stilla finns risken att det ser ut som om man gått på manikyr hos en treåring utan konstnärsgener. Nagellacket hamnar upp till knogarna. Ser ut som om man varit i köttkvarnen och fingrat.

Ah! Dessa korta ögonblick av stillhet är guld värda när man vill vara pyntad med Mavalas Ankara. Eller Milano. Men det är bara att glömma större delen av tiden. Man får pimpa sig med lite baslack. Då syns det inte om det kommer lite utanför eller att inte hela nageln är täckt fram till banden.Nöja sig med att det blänker lite.

Det är också fint.

 Nåja, vad är en färg på nageln? Den kan var tråkig, ointressant, trist och….och alldeles underbar! Rio…. eller St Tropez… det får vänta tills jag kommer hem.

Vädret väntar inte. Det har varit dimma sedan igår morse förutom några timmar från sena eftermiddagen och ända fram till 22-tiden. Sedan blev det ärtsoppa igen. Nu på några minuter efter klockan 14 har det helt plötsligt blivit över 10 km sikt. Så är det hela tiden här i Arktis.

 Där vi är just nu är klockan halv sex på eftermiddagen. Vi ligger ett antal mil norr om Indien. Häromdagen var vi norr om Alice Springs. Vi åker omkring norr om civilisationen. Fort går det att ta sig över longituderna. Utom just nu när vi står stilla och jag äntligen kan lacka. Men det får bli bara blankt idag.

Hälsningar från N88 och med i-landsproblem

/Maria Svedestig

Idag är det dimma. Den kom tidigt i morse, mellan 5 och 6. Ganska passande eftersom det är lite stillsamt på Oden idag. Beror kanske på att det är söndag?

Dagen efter lördag. Någon kände till ett bra och trevligt ställe som vi gick till efter våra skift igår. I baren på den klubben serverades Cola och Ramlösa plus några sorter till. Jag gillar inte Cola – det är alldeles för sött och sliskigt men många tycks föredra den. Undrar om de verkligen tycker om den eller har fallit för den kolossala marknadsföringen som pågått under många år?

Julmust däremot – det slinker ner. Säkert en halvliter varje år. Jag är svår på läskeblask…NOT! Jag favoriserar färgglada drycker med högt tannininnehåll istället.

Dimma.

 Ärtsoppeväder som en dansk bekant kallade det. Det säger vi ibland på svenska också, det är ärtsoppa ute…det finns något ihop med grannarna…

 Helikoptern, Filip Kalle, får vila så länge. Min prognos är att dimman blir kvar hela dagen men att den kan lätta lite under kvällen och natten. Ojdå. Då blir det sen arbetskväll för mig.

Här på Oden är det som för länge sedan, innan våra moderna religioner kom till och dikterade kalendern. Vi har inte vilodag, sabbat eller vad man vill kalla det. Vi jobbar alla dagar, ~samma skift oavsett vilken veckodag det är. En del jobbar väldigt mycket, andra mindre än 10-12 timmar om dagen. Känns modernt på något vis men skyddsombudet i mig krafsar och vill ut…. ”DET SKA VARA 11 TIMMARS SAMMANHÄNGANDE DYGNSVILA!”

Fast lördagskväll är lördagskväll. Oavsett om man är modern eller lever enligt The Book. Söndagslunchen är anpassad till detta. Idag serverades en väldigt god kycklingsoppa. Har sagt det förr men det tål att sägas igen; all mat är god här på Oden. Vilken tur vi har! Fast nu får vi inte isbergssallad längre. Den är uppäten sedan några dagar. Nu serveras kinakål och vitkål. Ingen skörbjugg är i sikte här inte.

Dimman lättar en aning, nu har jag nästan 400 meter i sikt, knappt 4 båtlängder. Det vet ni väl? Att Oden är drygt 100 meter lång? Ser jag inte ramen i aktern är dimman väldigt tät, under 50 meter i sikt. Så dåligt väder har vi inte haft ännu. Vårt ”all-time worst” är cirka 150-200 meter.

 Apropå ingenting, isflaket från Petersonglaciären har speedat upp i helgen och är snart ute ur Kennedy Channel, måste ha fart av 0,3-0,4 knop nu, minst. Flaket syns tydligt på satellitbilden för där är det klart och soligt väder. Inte som vår söndagsdimma.

Långt från Mendoza och lördagseftermiddagar.(Var det Mendoza? Eller var det alla eftermiddagar? Minns inte, länge sedan jag läste detta) Saturday afternoons are so hot…det var någon engelsk journalist ute på resa som skrev det för – ja hur länge sedan? Där var det nog inte dimma men värmen dallrade nog i luften.

Här på Oden dallrar (skakar) det alltid, kan vara svårt när man ska göra något finlir på datorn med musen. Fungerar inte alltid. Då är det bra med en sort som har en rullkula. Eller att man inte använder mus över huvud taget.

Nu har sikten gått upp ännu mer, ser nog nästan en nautisk – hurra, vi har dis! Och sen är det dimma igen. Doh!

Kaffe.

I morgon är det ny vecka, nya äventyr, vi hörs då!

Hälsningar
Maria Svedestig

Vi har nu färdats c:a 800 nautiska mil eller nästan 1500 km fågelvägen, sedan starten i Longyearbyen på Svalbard. I verkligheten är det betydligt längre. Oden går nämligen inte raka spåret genom polarisen.

Lättaste vägen genom ismassorna är ibland ganska krokig.

Isen är långt ifrån enhetlig. Det finns en del råkar, även om de är ganska få. Tjockleken varierar, med ett genomsnitt på kanske 1,5-2 meter. Enstaka vallar kan vara hela 5-10 meter tjocka. Flerårsis är kompakt och ibland ogenomtränglig. Den lyser klart turkos. Is som bildats senaste året är snällare och mer gråblå i sin framtoning.

Den mest kompakta isen lyser turkos och bör undvikas.

I svårbedömda lägen genomförs isrekognosering med helikopter, då en styrman och ibland en av oss meteorologer följer med. Vi flyger 30-40 km ut i Odens färdriktning och kartlägger isen, för att kunna bedöma bästa färdväg de närmaste timmarna.

Helikoptern SE-JFK på isrek.

Oden är förstås väl rustad för isbrytning. Hon har fyra motorer med en sammanlagd effekt av 24 500 hästkrafter. De två propellrarna har diametrar på 4,5 meter. Tolv munstycken i fören sprutar vatten över isen för att minska friktionen. Med sin breda för vältrar sig Oden upp på isen och knäcker den. En jättelik isplog under fartyget skjuter den knäckta isen åt sidorna, så att den inte hamnar i propellrarna.

Isränna efter Oden.

Stöter man på hård och tjock flerårsis så bromsas fartyget upp. Ibland kan det ta tvärstopp, särskilt om man samtidigt, trots isplogen, får in is i propellrarna. Då ”kloggar” det och hela fartyget skakar. Man måste då backa för att få vattnet att strömma bakvägen genom propellrarna och på så vis få bort isbumlingarna.

I början av expeditionen vaknade man till på natten vid varenda kloggning, men man vänjer sig. Nu är det bara vid de längsta kloggningarna — skakningar som varar upp till någon minut – som man vaknar upp och undrar vad som händer.

Ibland är vallarna riktigt besvärliga. Då kan det krävas att man kör flera gånger fram och tillbaka för att ta sats och komma igenom med fart. Rekordet under denna expedition är tio gånger fram och tillbaka, innan vi kom igenom en särskilt bångstyrig vall av hård och tjock is.

Styrmannens utsikt från bryggan.

Om Oden skulle fastna och varken komma framåt eller bakåt finns krängningen att ta till. Den behövs sällan och hade fram till igår ännu inte använts alls under denna expedition. Senast var faktiskt i Antarktis förra vintern. Man pumpar stora mängder vatten från tankar på ena sidan till den andra, fram och tillbaka. På så vis vaggar sig fartyget loss. Det tar bara 15 sekunder att pumpa 800 m^3 vatten från sida till sida.

Tidigt i morse när jag var nere i byssan och hämtade min förstafrukost träffade jag styrmannen som just gått av sin vakt; ”Du missade krängningen”. NEEEJ! Jag ville verkligen uppleva den och så sov jag! Maria, som hade vakt, berättade senare för mig: Oden hade legat stilla några timmar för olika mätningar. Pga en kraftig ispress kom vi sedan inte loss. Efter nästan en timmes försök med andra metoder bestämde man sig för att ta till det tunga artilleriet, dvs krängningen. Det gjorde susen. Man behövde bara pumpa över vattnet en gång till ena sidan. Oden fick en ordentlig babords lutning och knäckte isen. Hon kom loss och kunde bryta sig framåt.

Jag vill ju inte hoppas att Oden ska fastna igen, men det hade varit kul att vara med om en krängning. I vaket tillstånd.

Vid två meter tjock is gör Oden i genomsnitt tre knop, ungefär vanlig promenadtakt. Är det tjockare is kan det gå betydligt långsammare. Sista nautiska milen innan vi nådde nordpolen tog närmare två timmar, dvs farten var en halv knop. Det var som om isen ville bjuda hårt motstånd och att det skulle krävas en extra ansträngning att ta sig fram sista biten. Men nu har vi varit där och stävar söderut längs 130 grader ost.

Oden på väg från Nordpolen.

/Ulf Christensen

På onsdagen den 22 augusti blev det dags att göra ett försök att passera nordpolen. Forskarnas mätningar var klara på den här delen av Lomonosovryggen och nu skulle vi tvärs över från nord 88-89.30 och väst 60-80 där vi hållit till de senaste dagarna till ost 120-140. Mitt på dagen var vi cirka 25 nautiska ifrån ”The pole” och prognosen var att vi skulle nå den vid 21-tiden på kvällen. Med god fart till en början (5-7 kt) styrde Oden norrut och bröt sig fram genom ganska lätt is men när vi närmade oss blev det annan karaktär på isen och farten blev långsammare och långsammare. Vid 21-tiden var vi 1,5 nautiska mil ifrån och kröp fram.

Ulf och Maria står på Nordpolen.

Den allra sista nautiska milen tog närmare två timmar att bryta igenom med mycket seg is och en hel del vallar; styrman körde träget vidare norrut med sick-sack-styrning och äntligen – en stund före midnatt nådde vi den geografiska punkten nordpolen!

På bryggan skålades det i tyskt bubbelvin och kapten Erik Andersson höll tal. Även chief scientist Christian Magnusson höll ett tal.

Därefter lyftes landgången på plats och vi samlades ute på isen för gruppfoto och grillning, mitt i natten svensk tid. Jag tror aldrig en grillad korv smakat så gott! Somliga ställde sig på huvudet  eller gjorde andra lustiga saker som fotograferades till minne och somliga våghalsar badade i smältvattnet som höll en temperatur på 1-1,5 minusgrader…brrrr! (Med en säkerhetslina runt magen förstås.)

Gruppfoto på Nordpolen.

Vädret visade sig från sin bästa sida – hela onsdagen hade vi haft mulet med dis och dimmor men under sena kvällen klarnade det upp med en vacker dimbåge i ehum, söder. Temperaturen låg på cirka 2 minusgrader och vinden var måttlig, den slog om från nordväst till syd helt plötsligt. Några av forskarna och besättningen hade varit här tidigare och jag frågade om det var sig likt… men för majoriteten av oss var det första gången vid nordpolen.

Något som gjorde det ännu mer speciellt för mig var att min födelsedag är den 23:e augusti och jag fick fira den på denna speciella plats. Även en man i besättningen fick glädjen att fira på nordpolen – han fyllde den 22:a. Vilken tur att vi hann fram innan midnatt!

Undrar ni hur det såg ut på nordpolen?

Det var vitt (inte svart tänka sig) och platt med något spik- eller spetsaktigt som sköt rakt upp i luften mot någon hållare som fortsatte söderöver en bit ovanför våra huvuden. Under våra fötter lyste marken plötsligt upp med ett diffust sken…Verkligen som en riktig jordglob!

Tomten kom ut från sin bostad och hälsade oss välkomna. I en gigantisk igloo en bit bort hördes slammer och sång – det var verkstaden där nissarna jobbade. Några renar strövade omkring i närheten…. Skojar bara – det såg likadant ut som det gjort runt Oden de senaste tre veckorna. Ungefär. Is åt alla håll så långt man kan se med en del råkar och lite smältvattenpölar. Tusen nyanser av vitt och så ren luft – fri från alla damm- och stoftpartiklar som vi har i mer bebodda trakter. Ingen tomte – han var troligen på långsemester söderöver. Det sägs att han bor i norra Finland numera…

Oden låg kvar över natten på nordpolen innan resan söderut och österut började på morgonen den 23:e, hela dagen med strålande vackert väder.

Födelsedagsfirande på Nordpolen!

På eftermiddagen bjöds det på tårta i mässen och gratulationer till födelsedagsfiraren som nu är en av ett fåtal människor i världen genom tiderna som firat på latitud N90.

Hur ska man toppa detta nästa år? Kommer man hit någon mer gång? Kommer det att vara isfritt om tjugo år? Finns det kryptonit på havsbotten? Eller en skatt? Har vi atomubåtar seglande under isen följandes våra spår? Eller minkar? När når isflaket som lossnade från Petersonglaciären ner till Nuuk? Eller till Newfoundland?

Ingen vet.

Fast isflakets färd går att räkna på. Det driver just nu söderut i Kennedy Channel med 0,1-0,15 kt.

Nordliga hälsningar från N88 24 E 135 45
/Maria Svedestig

Hej!

Vi har ett gäng forskare ombord som letar efter alger (eller mikro-biologiska samhällen och hur de fungerar) här i Arktis.

Alger? Behöver man åka till Nordpolen för att hitta alger? Det måste vara mycket enklare att söka efter dem i Östersjön när det varit en varmperiod på sommaren kan tyckas. Då syns de tydligt på satellitbilderna till och med.

Men det är viktig forskning. Vissa algsorter – det finns ett enormt antal – existerar både i Östersjön och här uppe vid Nordpolen.

På isen ser man ibland alger, det har jag väl berättat om tidigare? En brunaktig beläggning som sitter på undersidan av isflaken mestadels. När flaken vänds upp där vi bryter oss fram ser vi dem.

Det är ett riktigt finlirsarbete med algerna. Forskarna åker ut på isen med helikoptern och hämtar vattenprover. De brukar komma tillbaka till Oden med 240-280 liter vatten i gröna dunkar varje gång. (Så pass mycket att piloten får åka ut en sväng till och hämta det som inte fick plats första gången. Bra med GPS så han hittar tillbaka dit där de lämnade dunkarna – isdriften ej medtagen i beräkningen.)

Vattnet som de tar hem kommer dels inifrån i isen (sötvatten) och dels precis underifrån den (havsvatten). I de här proverna hittar de sedan olika typer av alger, plankton och bakterier. De häller över dunkvattnet i experimentbehållare och sedan är det ett filtrerande och filtrerande för att ta reda på DNA, RNA och sortera in dem i olika typer osv. De kollar upp fotosyntes och gör en massa komplicerade saker, bland annat experiment för att ta reda på kväve- och koldioxidupptag. De analyserar med hjälp av olika avancerade tekniker, bland annat gaskromatografi.

Det är verkligen mycket att tänka på (inte minst allt byråkratiskt) innan man åker iväg på en expedition som forskare – man måste ha med sig instrument och kemikalier så det räcker; för tar det slut eller man klantar sig så går det inte att skaffa nytt häruppe. Närmaste affär ligger typ 250 mil bort…

Som ni alla vet är kväve hyfsat viktigt för livet på jorden, de bygger upp proteiner och aminosyror mm mm. 78 % kväve… ni vet.

Enligt tidigare forskning ska vissa av småsakerna som de söker efter inte finnas häruppe. Men det gör de.

Det är viktigt att ta reda på hur biokemin fungerar i Arktis, speciellt med tanke på debatten om växthuseffekten och att havsisens utbredning minskar och de effekter det får i det globala perspektivet och nu blev det lite väl djupt så jag går genast över till ytligare saker.

En annan aspekt är att det finns mycket pengar att göra på algerna. De innehåller vitaminer och nyttiga antioxidanter som bryter ned gifter som vi kan ha i våra kroppar exempelvis. Hälso- och skönhetsindustrin micklar in ämnena i krämer och piller. Vi konsumenter betalar dyra pengar för att bli vackra(re) och friska. De japanska märkena ligger i framkant här. Ska inte nämna några namn men ni vet nog vilka jag menar.

I senaste numret (nu näst senaste – det har kommit ut ett till nummer sedan jag åkte) av brittiska utgåvan av G…..r såg jag reklam för en ny high-tech cutting edge-produkt, en gel från ett av de ledande japanska märkena (A…..t) som sägs göra underverk på huden. Den innehåller bland annat Astaxanthin (ett algextrakt med hög halt av antioxidanter) och som redaktionen uttryckte det ”it made our knackered, sleep-deprived skin glow”. Man får väl prova någon gång. Man vet ju aldrig….

Sedan kan man tycka att det är mer att vinna (hälsomässigt) på att låta bli att äta skräpmat och börja motionera än att äta ett vitamintillskott. Plus att sova gott och lagom mycket. Vara nyfiken och lära sig nya saker och se nya miljöer. Exempelvis Nordpolen.

Jag var där i natt (lovar, jag var faktiskt det!).

/Maria Svedestig

P.S: En av forskarna har fått en alg döpt efter sig. En sort som finns både i Arktis och i Östersjön. Det är väl coolt? D.S.

Jag har tidigare berättat att Ulf och jag förutom att arbeta som meteorologer även jobbar som flygledare. Vi utövar faktiskt fler yrken.

För att våra arbetsverktyg ska fungera så måste man uppdatera och göra omstarter, lägga in nya styrfiler mm mm. Instrumenten kan behöva justeras på grund av väder och Odens framfart (det skakar ordentligt ibland). Man är som en systemtekniker också – fast för min del en systemtekniker ultralight på den bortre skalan. Det är nå’t med data, typ…

Nu har jag fått en ny uppgift. Patient.

Jo, ni läste rätt. Patient. Doktorn har berättat för delar av besättningen om nya behandlingsmetoder. Men det är ju en sak att det berättas och visas och en sak att själv få praktisera. Men för att testa behövs det någon att öva på. Så då får man vara med och leka.

Förmodad bruten handled minsann. Har blivit lindad och gipsad av två styrmän. Ja, det behövdes mer än en. (Spillde gipsblandning på mina jeans gjorde de också. Ack vad man får lida…)  

Maria får armen gipsad.

Det tar visst ett dygn innan det brunnit färdigt och är helt stelt. Fast redan när det gått ett par timmar tröttnade jag på att ha armen inbäddad i paket. Hur snyggt gipsat det än var ansåg jag det nödvändigt att avlägsna det från min lilla vänsterarm. (Det bliir problem med briidgen.)

Gipset låg en aning för långt upp så jag hade besvär med att böja armen. Det blev knepigt med radiotelefonen – måste hålla luren med fel hand vilket kändes alldeles för avigt. Speciellt när man också behövde krita ner lite kråkfötter på anteckningsblocket, då blev det problem. Med min vänsterhand blir det verkligen kråkfötter. Upphöjt till 20. Minst. Skulle också ha blivit besvärligt i duschen med hårtvätt och allt…

Dessutom kan man ju inte gå omkring och låta folk tycka synd om en, tro att man är skadad på riktigt…fast lite busigt att luras lite grand…

Nästa gång de gipsar någon så blir det antagligen perfekt på en gång med optimal rörelsefrihet, nu när de fått öva sig på en mönsterpatient. Hmm.

Allt för konsten som sagt. Läkekonsten.

 —

I eftermiddag har seismikgänget haft att göra. Luftkanonen har trasslat lite senaste dagarna men nu har de fått ordning på den. Sådant som händer – det är bara att fixa och se glad ut.

Sonar-bojar har satts ut på lämpliga avstånd från Oden, bojar som ser ut som meterlånga rör med cirka 15 cm diameter när de packar in dem i helikoptern. Det finns olika sorters bojar. En sort sjunker ned till botten och registrerar reflektionen från ljudkanonen. När mätningarna är färdiga sänder man en signal så flyter de upp och man kan med hjälp av helikoptern plocka upp dem. Precisionsarbete för piloten. Den andra bojen flyter (cirka 8 timmar) och blir sedan skrot på havets botten. Dagens bojar är av sådan typ.

Nedskräpning av naturen i vetenskapens tecken…

I Longyearbyen på Svalbard, där vi började expeditionen i slutet av juli har de nu haft säsongens första natt. En väldigt kort natt visserligen. Vi får vänta några veckor på vår första solnedgång. Om vi hinner se den innan den har blivit en soluppgång…

Hälsningar från 168-timmars dagtid i veckan-land!

/Maria Svedestig

Hej!

Här kommer burrfriska hälsningar från 89 grader nord och 73 grader väst.

Ett intensivt lågtryck har legat nära oss sedan i fredags kväll. Det har blåst och blåst. Ja, inte någon storm direkt men ordentligt bralliga ostliga vindar med en hel del visiter i det hårda (över ~14 m/s) intervallet. Vinden kulminerade sent inatt eller tidigt i morse med medelstyrkor på 15-16 m/s, byvindar på… ja det ska vi inte tala om. Det har redan lugnat ned sig en aning (nu 10-12 m/s) men kommer att vara blåsigt några dagar till.

Tidvis har det fallit både regn och snö, men mest små mängder. Man sätter sig inte på soldäck precis…

Temperaturen sjönk först i fredags kväll till nära 4 minusgrader (med dimma!) men steg under lördagen till omkring noll grader och där har det legat nu i något dygn. Den kraftiga vinden har gjort att det dragit in kalluft genom dörren bredvid vår arbetsposition på bryggan så till och med jag har varit tvungen att tidvis sätta på mig en tröja över tischan. Då är det kyligt inne minsann!

I fredags när det var så kallt och dimmigt fick man vara försiktig när man gick ”utomhus”. Den underkylda dimman vi hade gjorde att det var s…halt. Även alla räcken var glatta. Det är tufft att vara matros eller bosun i Arktis. Inget för veklingar. Fast det finns råd för hala däck, man lägger nämligen ut gummimattor så man inte halkar. Problemet löst!

Fastän det har varit blåsigt och runt noll grader så har forskningsarbetet pågått nästan som vanligt. Det har flugits ut folk som tillbringat flera timmar ute på isflaken för att ta prover och göra mätningar. I blåsten! Vikingar! Allt för konsten. Och vetenskapen förstås. (Fredag och lördag var de ute i alla fall – i dag har flygningarna ställts in tills vidare – för blåsigt och för mycket fukt plus ”slud” i luften som danskarna kallar det. Filip Kalle står stilla och har blivit påbyltad med långkallingar på rotorbladen.)

Det är ju tur att det inte blåst nordliga vindar. Det får vi i natt…

Igår kväll fick vi andbröst till middag. Möms! Kommer mig att tänka på Taubevalsen

”vilar på vingarnas par,
spejar mot havsytan ner
där, under stormvindens gny,
andungen skyndar att fly ” osv.

En gång när jag körde hem från jobbet på Arlanda (ni som inte visste det – SMHI har ett kontor på Arlanda med cirka 45 personal) kom det en havsörn flygande på ganska låg höjd (låg höjd – är man flygskadad eller? Watch out! Beware! Echo alpha golf lima echo at flight level zero zero one, moving south fifteen knots), inte mycket högre än trädtopparna på sidan av E4:an.

Det blev mörkt som på natten kändes det som (Svart mot en gyllene sky) fastän klockan bara var runt fem på eftermiddagen (det var sommar) och jag hukade mig bakom ratten, orolig och rädd att han skulle ta min lilla röda Golf i de rysliga klorna och flyga iväg till boet utåt Upplandskusten. ”Den lilla golfen till himlen for…”

Maria i havsörnsungens buk liksom…”Man blir aldrig, aldrig fri!” Havsörnar är enormt stora (men visst är kungsörnen ännu större?)

Här uppe på vår gata i sta’n på nord 89-någonting ser man bara stormfåglar och ismåsar.

Ha en trevlig söndagskväll!

/Maria Svedestig 

P.S. Vet ni vilken fågel som är den slarvigaste?

Jag berättade tidigare att vi inte är anslutna till det kommunala vattenledningsnätet – nåväl, vi är inte anslutna till det kommunala avloppsnätet heller. Sopbilen brukar inte komma…

Vad gör vi då med all kaffesump och annat, exempelvis det som passerar det lekamliga? Har vi en mulltoa på akterdäck? En sjuhåls på rad? Komposterar vi matavfallet och har en liten kryddträdgård i balkonglådorna utanför bryggan? 

Skulle inte tro det. Sådana påståenden är una bugia som man kan säga på italienska (eller le bugie som det då bör heta i plural). Tror heller inte det skulle växa så bra eftersom det är en aning kyligt häruppe. Basilikaskott brukar inte klara temperaturer under åtta plus enligt min begränsade erfarenhet; mina fingrar kunde vara bra mycket grönare om man säger så… Här uppe har vi väldigt gott om under åtta plus – det är faktiskt det enda vi har. Så ingen nyodlad basselusska här på nord 88.

Ni ska veta att sopsorteringen är hard core på Oden. Plast i en bytta, brännbart i en annan, läskeburkar i en tredje och så vidare. Många byttor blir det…

Men vad händer egentligen med äppelskrutten? Jo, allt matavfall utom det som är riktigt segt och hårt (som exempelvis laxskinn eller köttben) mals ner och samlas i stora tankar i det inre av Oden. Där blandas det med …(ni vet vad jag menar).

Klosetterna är av vakuumtyp. Man får se till att inte komma åt spolknappen när man sitter – då måste man hålla sig i handfatet eller dörrhandtaget så man inte åker med – nästan. Sen finns det regler och lagar om hur man ska göra med allt avfall, det är bara att följa dem, end of story.

Osså lite väder på det….
Idag är det dimmoln och dis. Hela veckan har vi varit i ett högtryck med svaga vindar. Första dagarna var det strålande solsken och underbart vackert men på onsdagskvällen kom dimman, THE FOG.

Har ni sett ”skräckfilmen” The Fog? Från början av 80-talet tror jag. Jag har lyckligtvis inte sett till några spetälskesjuka zombies här uppe. Kanske beror på att vi inte har någon natt J.

Tillbaka till vår dimma. Sedan onsdagskvällen har den kommit och gått, kommit och gått, ibland sikt på 2-300 meter, ibland över 10 km. Siktprognoserna är det knepigaste vi gör här uppe. Hemma går det att göra prognoser på när dimman lättar eller när det väntas bli, hur tät den blir och så vidare; man har prognosverktyg och den information man behöver som hjälp. Här är vi nästan som i rymden – ensamma. Ingen hjälp annat än blotta ögat i stort sett. Dimman här uppe är väldigt nyckfull.

 Fast ett intensivt lågtryck närmar sig – det ligger nu över de stora Kanadensiska öarna söder om oss – och vi kommer att få en blåsig helg med friska vindar. Det blir en helomläggning av vädret och troligen blir det inte dimmor när det blåser 10-12 m/s.

Dimman kommer
som en tassande katt.
Den sätter sig tyst på
bakbenen och ser ut
över hamn och stad
och drar sen bort
Carl Sandburg, Fog ur Chicago poems.

Ha en trevlig helg!

/Maria

Några dagar efter passage in i polarisen fick vi besök av en märklig farkost.

En sjuttiotvåårig norsk professor, Yngve Kristofferson, kör omkring i Arktis med en specialbyggd svävare (luftputebåt på norska) som är tolv meter lång, sex meter bred och väger sex ton. En ansenlig pjäs, med andra ord. Ändå svävar den över is och vatten, lätt som en fjäder, i hastigheter upp till 80 km/tim, enligt uppgift. Så är den också döpt till Sabvabaa, som betyder ”svävar snabbt över” på inuit-språket.

Svävaren kan ta sig fram oavsett hur tjock isen är och den passerar råkar obehindrat. Svårigheter uppstår när is och snö tornar upp sig, då kan den få stora besvär att ta sig fram och måste hitta andra vägar.

Man har massor av teknisk utrustning ombord och det hade blivit för tungt om man även hade tagit med allt drivmedel som behövs för flera månader i Arktis, så Oden fungerar som bränsledepå. Vi har en stor tank med svävarbränsle på däcket på babord sida.

Vi möter Sabvabaa, en "luftputebåt", i Arktis.

Professorns forskning handlar om att mäta havsisens tjocklek, men också att samla in seismiska data och ta geologiska prover av havsbottnen.

Professorns student, Gaute Hope, som utgör den andra halvan av svävarens besättning, ska sätta ut ett nätverk av bojar som registrerar jordskalv.

Yngve Kristofferson har också en teori om att det ska finnas en stor krater på havsbottnen i Arktis, orsakad av ett asteroidnedslag. ”Så här långt har folk mest skakat på huvudet åt vår expedition och våra teorier, men det gör det hela desto roligare” har Yngve Kristofferson sagt till en amerikansk tidning.

I början av augusti hade de fått fel på en generator och saknade reservdelar för att kunna laga den och åka vidare. Samma dag som de sammanträffade med oss levererade ett norskt Orion-flygplan en ny generator och lite andra förnödenheter till svävaren. Det går inte att landa med flygplan på isen i Arktis, så man släppte utrustningen från låg höjd. Ett imponerande företag med tanke på att det var låga moln och dålig sikt. Vi meteorologer sköter flygradiotrafiken på Oden och jag hade radiokontakt med besättningen på flygplanet. De tänkte göra en ”fly by” förbi Oden på låg höjd. Vi stod med kamerorna i högsta hugg, men de fick tyvärr stiga till högre höjd pga att vi hade dimma.

Trots att den var väl inpackad fick generatorn en skada vid nedslaget på isen, men det löste professorn lätt och kunde starta sin maskin och komma över till Oden.

Svävarbesättningen bjöds på middag ombord och jag fick träffa en levande legend i polarforskarkretsar. Professorn visade sig vara en ganska liten, lågmäld man med otroligt smutsiga händer.

Herrarna var inte särskilt sällskapssjuka utan äntrade snart sin farkost igen så snart tankningen var klar. Inte helt utan besvär och med ett öronbedövande buller, tog sig R/H Sabvabaa över några mindre snövallar och försvann i fjärran.

Just nu befinner de sig på den så kallade Gakkelryggen, på 85 grader nord 11 grader ost. Det har varit betydligt fler is- och snövallar och mer dimma än de tänkt sig, så de rör sig i ett begränsat område. De avvaktar vår ankomst i början av september, så att de kan få påfyllning av bränsle för hemfärden.

Man undrar hur livet är ombord på svävaren och hoppas att de inte blir ovänner, professorn och hans lärjunge.

Ulf Christensen