Vi seglade in i Isfjorden på Svalbard i torsdags kväll. Det är ett fantastiskt landskap där man glider fram mellan glaciärer och snöklädda bergstoppar. Molnhimlen skiftade i alla nyanser av grått som man kan tänka sig.

Dramatisk molnhimmel vid Isfjorden bl a med molntypen altocumulus lenticularis duplicatus.

Precis som planerat kom vi fram klockan nio och Oden ankrade på redden ett par hundra meter från land. Vi kunde somna lugnt utan vare sig krängningar, skakningar, stötar eller gungningar.

Oden ska ut på en ny expedition i isen öster om Grönland under de närmaste veckorna. Gårdagen ägnade vi därför åt överlämning till de meteorologer som ska svara för vädertjänsten. Henrik Braathen, Amund Lindberg och Per Lundgren har två intressanta veckor framför sig. Vi gick igenom mätinstrumenten och berättade om de rutiner vi arbetat fram för vädertjänsten. Det blev också långa och intressanta diskussioner om väder och is i Arktis.

I morse var det dags att ta sig i land och trampa fast mark för första gången på över sex veckor. Asaguden Oden hade sina korpar Hugin och Munin, som var hans budbärare och spejare. Isbrytaren Oden har sina småbåtar Hugin och Munin som igår körde i skytteltrafik mellan fartyget och kajen med personer och gods.

Oden på redden utanför Longyearbyen.

Förmiddagen ägnade jag åt sightseeing och shopping i Longyearbyen, huvudorten på Svalbard med sisådär 2000 invånare. Det är ett trevligt litet ställe som ligger mycket vackert vid stranden av Isfjorden omgivet av branta berg.

Huvudgatan i Longyearbyen med glaciären i bakgrunden.

I eftermiddags samlades ett gäng för vandring upp till glaciären ovanför Longyearbyen. På Svalbard rör man sig inte utanför tättbebyggt område utan att vara beväpnad. Vi hyrde ett gammalt tyskt gevär från andra världskriget. Det kan vara värt 170 kronor att inte bli uppäten av en isbjörn. Första biten var det väg, men terrängen blev efterhand stenig och ganska oländig och tidvis var det klättring och våghalsiga hopp över strömmande vatten.

På väg upp mot glaciären.

Efter drygt två timmars vandring nådde vi upp till glaciären. Geologerna i sällskapet kröp omkring bland stenarna nedanför iskanten och hittade många intressanta saker. För en meteorolog var den så kallade venturieffekten inte mindre intressant. Venturieffekten gör att vindstyrkan ökar när luften pressas ihop, t ex i ett bergspass, och det blåste verkligen friskt i passet som smalnade av upp mot glaciären.

Några isbjörnar såg vi inte till, de är rätt sällsynta här, framför allt på sommaren.

Glaciärkanten.

Typiska geologer.

Fossil, kanske 300 miljoner år gammalt.

Resan med Oden blev verkligen det äventyr jag förväntade mig. Jag har varit med om mycket och fått lära mig massor, både inom meteorologin och inom en rad andra naturvetenskapliga områden. Jag har också fått god inblick i hur ett fartyg fungerar och fått se hur erfarna styrmän hanterar besvärliga isförhållanden. Det har också varit fantastiskt roligt att få lära känna så många trevliga och otroligt kunniga människor.

Det har varit många inslag i media om klimatförändringar på sistone, inte minst eftersom det är rekordlite is i Arktis i år. Det är svårt att bilda sig en egen uppfattning om detta utifrån de iakttagelser man kan göra på plats, särskilt som det är första gången jag är i området. En känsla har jag i alla fall fått med mig och det är att det är sorgligt att tänka på att all is skulle kunna försvinna från Arktis någon gång i framtiden.

I morgon eftermiddag lämnar vi Svalbard efter sju veckor i Arktis. Jag ser fram mot att få vila ut och ta det lugnt en vecka hemma hos familjen innan vardagen tar vid igen.

Ulf Christensen

I lördags nådde vi fram till svävaren Sabvaava. Efter frukost dök den upp i den täta dimman. Oden kunde inte gå ända fram, för då var det risk att vi knäckte det isflak som svävaren låg på. Istället parkerade vi några hundra meter därifrån och så fick den lilla farkosten istället närma sig den stora.

Trots att man tidigare planerat annat så fylldes svävarens tankar helt med bränsle från tanken på Oden. Det blev alltså inte så att professorn slog följe med Oden, utan han blev kvar i området på 85 grader nord. Gaute Hope, studenten som varit med under hela expeditionen, är nu ombord på Oden och följer med till Svalbard, där han tar flyget hem till Norge. Det blev ett märkbart miljöbyte för honom i lördags. Från att under ett par månader ha delat ett 14 kvadratmeters utrymme med en medresenär, till en traditionell svensk kräftskiva med närmare 70 gäster.

Yngve Kristofferson visar var termometern är placerad på svävaren.

Gaute har förstås mycket intressant att berätta. Bl a har han och professorn haft tre påhälsningar av isbjörnar. Vid det ena tillfället stod isbjörnen på isen nedanför svävaren. Gaute öppnade fönstret för att fotografera. Då hoppade besten upp på svävaren och stack in huvudet genom fönstret! Gaute ryggade en bit och kom utom räckhåll för björnen. När björnen märkte att den inte kunde komma åt maten, trots att den var så nära, så tröttnade den och lomade iväg. 

Gaute har samlat data till sitt examensarbete, som handlar om jordskalv i Arktis. Med den mätutrustning han använt har 10-20 jordskalv registrerats varje dag. Det är naturligtvis mycket svaga skakningar, men en av dem var så kraftig att den kändes i svävaren. Vi märkte förstås inget på Oden. Å andra sidan har hela vår resa känts som ett lättare jordskalv, åtminstone när vi brutit is, vilket vi gjort större delen av tiden.

I övrigt har vi förstått att den kinesiska isbrytaren Xuelong — ”Snödraken” – har gett upp sitt försök att nå nordpolen och vänt hemåt. Fartyget är dubbelt så stort som Oden och vi hade hoppats på ett möte någonstans i Arktis, men så blev det inte.

En tysk forskningsisbrytare — Polarstern — planerade att nå nordpolen denna vecka, men fick vända pga att man haft ett olycksfall. Vid en livbåtsövning brast en lina och en person fick ett komplicerat brott på armen. Det fanns läkare ombord, men naturligtvis inte utrustning för att kunna hantera alla typer av skador. Polarstern är nu på väg till Kirkenäs i norra Norge för att patienten ska få sjukhusvård. Det är inte känt för oss om man kommer att välja att återvända till polarisen.

Nu är klockan 08.00 den 12 september. Vår position är nord 81 gr 45 min, ost 8 gr 40 min. Vi passerar södra kanten på polarisen om ett par timmar. 

Gryningsljus över Arktis.

Vi märker att vi är längre söderut. Temperaturen stiger, isen glesnar och igår försvann solen bakom horisonten för första gången under expeditionen.

Första soluppgången efter månader med midnattssol.

 Ulf Christensen

Äventyren fortsätter för den norske professorn och hans student. Yngve Kristofferson och Gaute Hope befinner sig nu med sin svävare, R/H Sabvabaa, på 84 grader 36 minuter nord, 3 grader 24 minuter ost. Det är ungefär halvvägs mellan vår position och iskanten i söder. De väntar på att vi ska komma dit på vår väg söderut.

De senaste dagarna har inriktningen varit att svävaren skulle lyftas upp på Odens akterdäck och transporteras till iskanten, för att där hämtas upp av ett lastfartyg.

Planen är nu ändrad. Professorn har kommit på andra tankar. Han vill fortsätta sina ismätningar sedan han lyckats laga en antenn som blivit skadad vid ett omilt möte med en isvall. Till helgen beräknas Oden nå fram till svävaren, som då kommer att tankas med bränsle för vidare färd. Bränslemängden anpassas så att farkosten inte blir så tung, utan kan fortsätta att sväva fram över isvidderna. Efter tankningen följs Oden och Sabvabaa åt, med kurs mot iskanten. Om det visar sig att professorn inte kan hålla jämn fart med isbrytaren kommer vi att stanna upp och tanka över allt bränsle som ryms i svävarens tankar. Sedan bryter sig Oden vidare söderut genom isen, för att hinna till Longyearbyen senast natten till den 14 september. Gaute Hope följer då med Oden och professorn forskar vidare på egen hand.

Yngve Kristofferson har ett avtal med sysslomannen på Svalbard om att bli hämtad med helikopter om det skulle bli problem. Kommer han då inte på något bra sätt att få hem svävaren så lär han få lämna den i isens våld.

Fortsättning följer till helgen!

Ulf Christensen, just nu på 87 grader 36 minuter nord, 20 grader 22 minuter ost, på väg söderut.

Professorn och hans svävare. Antennen i fören används för mätning av istjocklek.

Det finns noggranna regler för hur en meteorologisk observationsplats på land ska vara utformad. Underlaget ska vara kortklippt gräs, det får inte finnas höga föremål i omgivningen osv. En isbrytare är så långt ifrån dessa förhållanden man kan komma. Det finns byggnader och master, det kränger och skakar. Värmen från fartyget påverkar också våra mätningar. (Bränslet i tankarna hålls vid en temperatur på 30-40 grader.)

Det är en verklig utmaning att placera instrumenten så att de ger tillförlitliga värden.

Inför denna expedition har vi försökt att få till ett komplett observationssystem på Oden, med följande mätningar:
    * Temperatur och fuktighet på fyra platser på fartyget
    * Vind på babord och styrbord sidor
    * Sikt
    * Molnhöjd
    * Globalstrålning, ultraviolett strålning och PAR-strålning (viktig för fotosyntesen)
    * Lufttryck
    * Havsvattentemperatur
    * Salthalt i havsvattnet

Siktmätaren.

Dessutom har fartyget antenn och mottagningsutrustning för bilder från meteorologiska satelliter.

Ulf och Maria vid satellitantennen.

Det finns ingen väderradar ombord, men Odens navigeringsradar ger utslag för vissa nederbördstyper, så där har vi viss hjälp.

Anledningen till att det finns temperatur- och fuktighetsmätningar på fyra ställen är att vi vill kunna välja ett värde som är så lite påverkat av fartyget som möjligt. Vi mäter på babord och styrbord sidor på 30 meters höjd samt i för och akter på ungefär 8 meter. De mätare som sitter lägst får inte vara monterade vid seglats i öppen sjö, för då blir de översköljda av saltvatten. Vi satte därför upp dem vi kommit upp i polarisen och ska ta ner dem innan vi passerar ut i öppna havet igen, någon gång kring den 11-12 september.

Temperatur- och fuktighetsmätare.

Det vi saknar är temperatur- och fuktighetsvärden en bit upp i lufthavet, gärna upp till sisådär 500 meter. Helst också i ett område med en radie på 100 km runt Oden. Önsketänkande! Då hade vi i alla fall haft lättare att få grepp om bångstyrig dimma och nyckfulla låga moln.

Vi har, hur som helst, tagit ett steg i rätt riktning på denna expedition genom att vi gjort förberedande tester för att kunna placera termometer och fuktighetsmätare på helikoptern. I framtiden ska det gå att få meteorologiska data från helikopterflygningar.

Mätinstrumenten får egentligen visa vad de går för först när de kommer ut i sin riktiga miljö. Klarar de arktiska väderförhållanden? Klarar de den påfrestande miljön på en isbrytare som bryter besvärlig is? Vi har fått justera en del av instrumenten i början av expeditionen. Det har blivit mycket mailväxling med våra oceanografiska tekniker, Amund Lindberg och Arne Svensson, som byggt upp observationssystemet. Killarna har suttit på en ö på västkusten respektive i en stuga i Dalsland och gett oss ett utmärkt stöd.

Vi har haft en del problem, bl a har vindmätaren blivit nedisad. Vi märkte det genom att det angavs orkanvindar på vår presentationsskärm.

Inte så troligt i Arktis. Uppvärmningen av mätaren fungerar inte som den ska, men vi har inte möjlighet att lösa detta innan Oden är tillbaka i Sverige. Så det har blivit en och annan klättring upp i toppmasten för att ta bort isen på vindmätaren. Innan man ger sig upp dit måste styrmannen stanna fartyget och stänga av fartygsradarn. Radarn snurrar precis intill vindmätaren och det skulle inte vara så hälsosamt att få en smäll i huvudet av den däruppe, 35 meter över havsytan.

Avisning av vindmätaren.

Klaris på vindmätaren.

Vi har faktiskt nedisningsproblem även allra längst ner i fartyget, åtta meter under havsytans nivå. Där finns ett intag för havsvatten till laboratoriet och där mäts också havsvattentemperaturen. Nu hade det blivit en läcka i en rörskarv intill, så att det låg ett tjockt lager med is runt termometern. Inte bra. Jag fick hjälp av fartygets elektriker. Från byssan (köket) klättrade vi ner i ett smalt, 15 meter djupt schakt för att fixa detta. Tur att man inte har anlag för cellskräck. Vi tog bort 5 kg is som vi hissade upp i en hink i ett rep.

På väg ner för att ta upp mer is.

Så vi har fått ta bort is från våra instrument allra längst upp och allra längst ner i fartyget. Det gick bra. Värre är det att sträcka sig utanför relingen på bryggtaket och byta termometrar. Man får försöka andas djupt och låta bli att titta ner på isen 30 meter ner.

Den 1 september har temperaturen varit nere på sex minusgrader. Det är kallast hittills på resan. Lägg till friska vindar och man håller sig gärna inomhus.

Det börjar gå mot vinter i Arktis.

Ulf Christensen

Vi har nu färdats c:a 800 nautiska mil eller nästan 1500 km fågelvägen, sedan starten i Longyearbyen på Svalbard. I verkligheten är det betydligt längre. Oden går nämligen inte raka spåret genom polarisen.

Lättaste vägen genom ismassorna är ibland ganska krokig.

Isen är långt ifrån enhetlig. Det finns en del råkar, även om de är ganska få. Tjockleken varierar, med ett genomsnitt på kanske 1,5-2 meter. Enstaka vallar kan vara hela 5-10 meter tjocka. Flerårsis är kompakt och ibland ogenomtränglig. Den lyser klart turkos. Is som bildats senaste året är snällare och mer gråblå i sin framtoning.

Den mest kompakta isen lyser turkos och bör undvikas.

I svårbedömda lägen genomförs isrekognosering med helikopter, då en styrman och ibland en av oss meteorologer följer med. Vi flyger 30-40 km ut i Odens färdriktning och kartlägger isen, för att kunna bedöma bästa färdväg de närmaste timmarna.

Helikoptern SE-JFK på isrek.

Oden är förstås väl rustad för isbrytning. Hon har fyra motorer med en sammanlagd effekt av 24 500 hästkrafter. De två propellrarna har diametrar på 4,5 meter. Tolv munstycken i fören sprutar vatten över isen för att minska friktionen. Med sin breda för vältrar sig Oden upp på isen och knäcker den. En jättelik isplog under fartyget skjuter den knäckta isen åt sidorna, så att den inte hamnar i propellrarna.

Isränna efter Oden.

Stöter man på hård och tjock flerårsis så bromsas fartyget upp. Ibland kan det ta tvärstopp, särskilt om man samtidigt, trots isplogen, får in is i propellrarna. Då ”kloggar” det och hela fartyget skakar. Man måste då backa för att få vattnet att strömma bakvägen genom propellrarna och på så vis få bort isbumlingarna.

I början av expeditionen vaknade man till på natten vid varenda kloggning, men man vänjer sig. Nu är det bara vid de längsta kloggningarna — skakningar som varar upp till någon minut – som man vaknar upp och undrar vad som händer.

Ibland är vallarna riktigt besvärliga. Då kan det krävas att man kör flera gånger fram och tillbaka för att ta sats och komma igenom med fart. Rekordet under denna expedition är tio gånger fram och tillbaka, innan vi kom igenom en särskilt bångstyrig vall av hård och tjock is.

Styrmannens utsikt från bryggan.

Om Oden skulle fastna och varken komma framåt eller bakåt finns krängningen att ta till. Den behövs sällan och hade fram till igår ännu inte använts alls under denna expedition. Senast var faktiskt i Antarktis förra vintern. Man pumpar stora mängder vatten från tankar på ena sidan till den andra, fram och tillbaka. På så vis vaggar sig fartyget loss. Det tar bara 15 sekunder att pumpa 800 m^3 vatten från sida till sida.

Tidigt i morse när jag var nere i byssan och hämtade min förstafrukost träffade jag styrmannen som just gått av sin vakt; ”Du missade krängningen”. NEEEJ! Jag ville verkligen uppleva den och så sov jag! Maria, som hade vakt, berättade senare för mig: Oden hade legat stilla några timmar för olika mätningar. Pga en kraftig ispress kom vi sedan inte loss. Efter nästan en timmes försök med andra metoder bestämde man sig för att ta till det tunga artilleriet, dvs krängningen. Det gjorde susen. Man behövde bara pumpa över vattnet en gång till ena sidan. Oden fick en ordentlig babords lutning och knäckte isen. Hon kom loss och kunde bryta sig framåt.

Jag vill ju inte hoppas att Oden ska fastna igen, men det hade varit kul att vara med om en krängning. I vaket tillstånd.

Vid två meter tjock is gör Oden i genomsnitt tre knop, ungefär vanlig promenadtakt. Är det tjockare is kan det gå betydligt långsammare. Sista nautiska milen innan vi nådde nordpolen tog närmare två timmar, dvs farten var en halv knop. Det var som om isen ville bjuda hårt motstånd och att det skulle krävas en extra ansträngning att ta sig fram sista biten. Men nu har vi varit där och stävar söderut längs 130 grader ost.

Oden på väg från Nordpolen.

/Ulf Christensen

Några dagar efter passage in i polarisen fick vi besök av en märklig farkost.

En sjuttiotvåårig norsk professor, Yngve Kristofferson, kör omkring i Arktis med en specialbyggd svävare (luftputebåt på norska) som är tolv meter lång, sex meter bred och väger sex ton. En ansenlig pjäs, med andra ord. Ändå svävar den över is och vatten, lätt som en fjäder, i hastigheter upp till 80 km/tim, enligt uppgift. Så är den också döpt till Sabvabaa, som betyder ”svävar snabbt över” på inuit-språket.

Svävaren kan ta sig fram oavsett hur tjock isen är och den passerar råkar obehindrat. Svårigheter uppstår när is och snö tornar upp sig, då kan den få stora besvär att ta sig fram och måste hitta andra vägar.

Man har massor av teknisk utrustning ombord och det hade blivit för tungt om man även hade tagit med allt drivmedel som behövs för flera månader i Arktis, så Oden fungerar som bränsledepå. Vi har en stor tank med svävarbränsle på däcket på babord sida.

Vi möter Sabvabaa, en "luftputebåt", i Arktis.

Professorns forskning handlar om att mäta havsisens tjocklek, men också att samla in seismiska data och ta geologiska prover av havsbottnen.

Professorns student, Gaute Hope, som utgör den andra halvan av svävarens besättning, ska sätta ut ett nätverk av bojar som registrerar jordskalv.

Yngve Kristofferson har också en teori om att det ska finnas en stor krater på havsbottnen i Arktis, orsakad av ett asteroidnedslag. ”Så här långt har folk mest skakat på huvudet åt vår expedition och våra teorier, men det gör det hela desto roligare” har Yngve Kristofferson sagt till en amerikansk tidning.

I början av augusti hade de fått fel på en generator och saknade reservdelar för att kunna laga den och åka vidare. Samma dag som de sammanträffade med oss levererade ett norskt Orion-flygplan en ny generator och lite andra förnödenheter till svävaren. Det går inte att landa med flygplan på isen i Arktis, så man släppte utrustningen från låg höjd. Ett imponerande företag med tanke på att det var låga moln och dålig sikt. Vi meteorologer sköter flygradiotrafiken på Oden och jag hade radiokontakt med besättningen på flygplanet. De tänkte göra en ”fly by” förbi Oden på låg höjd. Vi stod med kamerorna i högsta hugg, men de fick tyvärr stiga till högre höjd pga att vi hade dimma.

Trots att den var väl inpackad fick generatorn en skada vid nedslaget på isen, men det löste professorn lätt och kunde starta sin maskin och komma över till Oden.

Svävarbesättningen bjöds på middag ombord och jag fick träffa en levande legend i polarforskarkretsar. Professorn visade sig vara en ganska liten, lågmäld man med otroligt smutsiga händer.

Herrarna var inte särskilt sällskapssjuka utan äntrade snart sin farkost igen så snart tankningen var klar. Inte helt utan besvär och med ett öronbedövande buller, tog sig R/H Sabvabaa över några mindre snövallar och försvann i fjärran.

Just nu befinner de sig på den så kallade Gakkelryggen, på 85 grader nord 11 grader ost. Det har varit betydligt fler is- och snövallar och mer dimma än de tänkt sig, så de rör sig i ett begränsat område. De avvaktar vår ankomst i början av september, så att de kan få påfyllning av bränsle för hemfärden.

Man undrar hur livet är ombord på svävaren och hoppas att de inte blir ovänner, professorn och hans lärjunge.

Ulf Christensen

2012-08-10 kl 09.00

Morgon i Arktis

Idag ringde väckarklockan klockan halv fyra. Snabbt i kläderna och upp på jobbet. Min hytt ligger på plan 5 och met office är på bryggan på plan 6, så jag har inte så långt till jobbet!

Jag får en överlämning av Maria innan hon går och lägger sig. Det är en strålande morgon, med sol över isvidderna, bara lite höga stratocumulusmoln i öster och oändlig sikt. Det finns dock en smal mörk rand långt bort vid horisonten i söder som oroar lite.

Kristian, som har morgonvakten som styrman, får jobba hårt. Vi har kommit in i ett område med kompakt flerårsis som är 2-2,5 meter tjock med vallar som säkert är 5-6 meter djupa. Det är med visst besvär som Oden tar sig fram.

Tekniken fungerar bra denna morgon, på det hela taget. Fuktighetsmätarna på babord och styrbord bryggvingar visar dock misstänkt höga värden. Vi får ta ner dem i eftermiddag och troligen blir de OK igen när membranen fått tina och torka en stund inomhus.

Jag går igenom det vädermaterial som kommit från SMHI på mail under natten. Det är bl a prognoskartor över vind, temperatur, nederbörd och andra meteorologiska parametrar. Vinden kommer uppenbarligen att öka från sydost, med ökad isdrift som följd, vilket försvårar de mätningar som forskarna planerar.

En analys av de senaste satellitbilderna ger vid handen att vi kan förvänta oss en hel del höga moln under dagen, men hur det ser ut under dessa moln, närmare marken, går inte att avgöra.

Klockan 07.00 är det genomgång med Odens befälhavare, forskningledaren med flera, för planering av dagens verksamhet, bl a med hänsyn till vädret. Det planeras flera helikopterflygningar under dagen, med forskare som ska ut på isen och göra olika former av mätningar. Vi är nu precis vid kanten av Lomonosovryggen, som sträcker sig genom hela Arktis och som är vårt huvudmål med expeditionen. Havet är fortfarande 3500 meter djupt, men västerut stiger havsbottnen brant. Det är mycket aktivitet hos multibeamoperatörerna som sitter precis intill vår arbetsplats. Multibeamen är ett avancerat ekolod, kan man säga. Nu ska havsbottnen kartläggas i detalj. Oden ska bryta upp cirkelformade rännor i isen, där man sedan kör runt ett antal varv, för att man ska kunna mäta bottnen i detalj.

Jag är först i mässen för frukost för att sedan hinna skicka väderobservationen klockan åtta. Då har det hunnit mulna av höga moln och sikten är på väg ner. Den mörka randen vid horisonten har kommit närmare. Låga moln, eller möjligen dimma, kan vara på väg in.

Helikopterpiloten kommer upp och vi diskuterar dagens väder och flygningar. Därmed är alla förberedelser klara och förmiddagspasset kan starta. Det blir flygning med start klockan nio, men med noggrann uppsikt över orosmolnen i söder.

Ulf Christensen