Så är vi snart i Longyearbyen!

Transiten ner har gått bra, gungningen har endast varit rofylld trots medelvindar som stundtals legat på 12-16 m/s. Dyningar på 2 meter med en period på 5-6 sekunder…swell!

På vägen ner har valar visat sig vid enstaka tillfällen och en lite fågel liftade en timma under morgonen, sittandes på räcket utanför vårt bryggfönster. Den hade nog kommit långt bortifrån för den såg mycket trött ut berättade Ulf. (Jag låg och sov min beauty sleep.) Efter sin sovpaus – säkert välbehövlig vila – så flög den iväg. Ingen vet var.

 ”Min första vän, en regnfågel, försvann över ett hav” sjunger den kände svenske popartisten. Det här var nog ingen regnfågel. Det var en lite gråbeige dunboll, stor som en domherre.

Vi såg faktiskt land – första skymten – redan sent på onsdagseftermiddagen, då knappt 50 nautiska mil ifrån Svalbard. Nu seglar vi på Isfjorden och har ett par timmar kvar till ankring. Vi har äntligen kontakt med omvärlden och kan ringa våra nära och kära på mobilen.

Det är också hög tid att summera alla intryck och erfarenheter från de senaste 45 dagarna.

• Nordpolsbesöket toppar nog listan. Det är inte många som varit där. (Fast det såg ju likadant ut ända ner till N85 ungefär…) Ännu färre som firat sin födelsedag på nämnda plats.
• Antalet krängningar med Oden blev bara en.
• Antalet luftputebåtar också en – men vi mötte upp med den två gånger, på uppvägen och på nervägen.
• Antal gånger med underkylt regn: 2 stycken. (Sedan har vi haft flera tillfällen med underkylt duggregn, men det har inte samma dignitet.) 
• Antal dagar i isen då temperaturen var över 2 plusgrader: noll.
• Antal dagar med god mat: alla. När vi är inne på ämnet; antal dagar med ärtsoppa till middag: 7.
• Antal isbjörnar: Okänt, jag har sett två men också spår flera gånger. Undrar hur många isbjörnar som sett Oden?
• Antal flygningar för Filip Kalle: 141.
• Antal lediga dagar: noll.
• Antal hittade berg på havsbotten: ett (preliminärt kallat Johans kulle – vi får se vad GEBCO tycker att det ska heta…).
• Antal klättrade trappsteg: 40 000 (enkel överslagsräkning).

Jag kan rabbla i all evighet med det känns onödigt. Ni har väl läst bloggen och vet hur jag haft det? Det finns så många intryck att smälta och bilder att sortera men en sak är säker – får jag frågan om jag vill åka någon fler gång så svarar jag: När åker vi?

Hälsningar från Svalbard!
/Maria Svedestig

Nu närmar vi oss iskanten. Väderprognoserna för transiten därifrån ner till Longyearbyen ser inte kul ut. Vinden ligger på frisk styrka med snudd upp på kuling på vissa partier av sträckan. Gulp!

Oden är inte idealisk i öppen sjö, de som har erfarenhet säger att det gungar rätt bra. Tur att man har med sig ”sepåfantabletter” som är köpta utomlands. Fast de kanske inte behövs.

Min kollega och jag har diskuterat upplevelsen gungigt Oden. Vi har lite delade meningar om saken. Min åsikt är att jag kan klara mig utan den…

Sent i går kväll hade vi 8 minusgrader. Dessutom fick de som var morgonpigga i morse se en skymning/gryning (rättare sagt: mitt i natten). Vi var då på N82 15 cirka. 

I går kväll avnjöt vi en superb middag. Vi satt i utrymmet under helikopterdäck och åt surströmming. Närmare 30 personer varav det för ett antal var premiär. Förstår inte varför vi inte kunde vara i mässen… Det är inte ofta man äter surströmming medan det snöar utanför. Vanligtvis sitter man på uteplatsen eller balkongen i tischa och kortbyxor. (Medan grannarna klagar…)

Kortvarigt föll även underkylt duggregn – FZDZ som vi skriver på internationellt meteorologspråk. Tillsammans med det kalla vädret fick vi problem med vindmätaren som fick isbeläggning som vi var tvungna att knacka bort när Oden stannade. ”Vi” är i detta fall inte jag…

Idag har det varit snöfall mest hela dagen. Temperaturen har svängt från nattens låga värden till någon minusgrad och sedan ner mot 4 kallgrader mitt på eftermiddagen. Därefter har vi haft en stadig trend uppåt och nu är det nästan noll. Samtidigt så faller trycket och förebådar en kommande vindökning (se början). Tjata!

Vi har haft en flock stormfåglar efter oss idag. Räknade till 7 stycken. Stormfågel, Sea horse, Havhäst. Samma fågel men på olika språk. Där det finns fågel finns det fisk. Där det finns fisk finns det säl. Där det finns säl finns det isbjörn. Men inte har vi sett någon sådan idag. Bara en säl. Den låg och jäste på ett flak i godan ro. Så kom vi. Drygt 100 meter Oden. 50 meter ifrån så fick den väldigt brått och dök ner i vattnet.

 Läste i en bok om pattedyr att vissa sälar kan vara under vattnet i 45 minuter. Låter länge. Jag klarar knappt en minut. (Pattedyr är däggdjur på vårt grannspråk.)

De senaste fyra timmarna har Oden stått stilla för lite forskningsarbete. Filip Kalle har varit ute och flugit en del idag men är sedan 18-tiden tillbaka och har fått både långkalsonger och kapuschong på sig för att skydda mot snö, väta och kyla. Det blir inte mer flygning förrän vi närmar oss Longyearbyen. När vi kommer dit är det också slut på vår expedition som startade i slutet av juli.

Medan vi flyger hem till Sverige kommer Oden att åka österut till Grönland på en tvåveckors semester för att vila upp sig…eller…eller så är det mer arbete för den käre isbrytaren.

Isbrytare och bogserbåtar har killnamn. Oden, Ymer, Atle, Frej. Bara boys. Visste ni om att Oden betyder ”den reströtte”?

Arktiska hälsningar
/Maria Svedestig

Igår morse (lördag) kom vi fram till den norske professorn på hans luftputebåt. Han tankade över bränsle från Oden och vi skiljdes åt på eftermiddagen. Hans student följer med oss till Longyearbyen och professorn får göra sin forskning i sin ensamhet.

Vädret var lite fram och tillbaka hela lördagen men sent på eftermiddagen blev det lite flygning, en kort tur för att kolla av isen föröver. På grund av denna missade jag fördrinken till kvällens begivenheter men det gjorde inte så mycket. (Flygledaren måste ju vara på sin post för att det ska fungera…)

Hörde att drinken var rätt vass.

När helikoptern hade landat hemma på Oden skyndade jag mig att svida om och sätta på mig min vackra hatt som jag tillverkat av papper. Inne i mässen var skivan redan i full gång och det var bara att hugga in på en vackert röd kräfta och sjunga med i sången. Har lärt mig en ny visa på ”norsk” som jag ska sjunga för familjen när jag kommer hem. De danska kunde jag redan… (skojar).

Senare under middagen blev vädret ännu bättre med god sikt och kan ni tänka er – några forskare sticker från festen för att med helikoptern åka ut på isen för nya mätningar.

MEN HALLÅ! DET ÄR LÖRDAGSKVÄLL OCH KRÄFTSKIVA!

Jaja, Askungen flygledaren (=jag) klättrar snällt upp för de 96 trappstegen och leder dem bort och hem igen. Tack och lov var det en snabb forskningsstation så Filip Kalle var hemma på Oden före 22.00 med mycket kvar av lördagskvällen.

Idag (söndag) har det varit blandat väder med en del dimma som kom vid åttatiden på morgonen men lättade vid lunch. Kortvarigt på sena förmiddagen blev det underkylt duggregn och Filip Kalle fick lite is på sig. Långkalsonger på. Efter lunch åkte kalsongerna av och sedan har det varit flygningar non-stop.

Molnen har tidvis på eftermiddagen legat på 5000 meters höjd och jag kom att tänka på en dikt jag läste för några år sedan. ”Molnet” av Shelley:

Av jord och av Vatten jag avlas om natten,
Och Himlen, min amma, mig när.
Ur marker och hav jag stiger likt sav,
Förvandlas men odödlig är.
Ty när regnet jag fällt, och skyarnas tält
utan fläckar sig reser på nytt
och solskenets strålar och vindarna målar
i blått baldakinen de sytt,
på min gravsten jag ser och inom mig ler
ty jag föds, liksom gengångaren,
ur regngravens fukt, likt ett moderlivs frukt,
på nytt och förstör allt igen.

På eftermiddagen idag passerade vi ett isberg. Det stack upp ett antal meter över omgivande platta is som vi har runt omkring oss. Någon timma efter att helikoptern åkt iväg på sena eftermiddagen kom dimman tillbaka. Den är nu så tät att helikoptern inte kan lyfta från isen. De måste vänta på bättre siktförhållanden eftersom det också är kallt med flera minusgrader.

Styrman tar beslutet att vi ska åka närmare helikoptern som bara är 2,5 nautiska mil öster om oss, vi har haft heading söderut. Då kan de bara skutta upp på oss och slipper flyga i underkyld dimma. Förresten kan de inte flyga när det är under siktminima.  Det är ju inte så roligt för dem att vara för länge ute på isen – det finns isbjörnar i de här trakterna, det syntes spår i morse, färska. Så här är det i Arktis, vädret slår om fort från bra sikt till tät dimma och sedan en stund senare är det bra igen. Hela tiden.

Kvart är över åtta på söndagskvällen och alla är hemma på Oden igen. Helikoptern spänns fast i sina linor och får lite skyddskläder på sig. Nu kan vi sätta headingen ( vi är på N83.27 E014.53 nu) mot söder igen, hem mot Longyearbyen.

I morgon är det en ny vecka, nya äventyr, vi hörs då!

/Maria Svedestig

Vi har haft svaga vindar hela dagen och en hel del dimma. Tidigt på morgonen – dvs innan jag vaknade – så snöade det så att det blev vitt på däck. Det räckte till några snöbollar men något riktigt krig kunde inte bryta ut på grund av ammunitionsbrist.

När jag började mitt skift mitt på dagen så var det ganska hyfsat väder, horisonten skymtade svagt och på satellitbilderna syntes molnen dra bort norröver. Inte bra, tänkte jag – det kommer att klarna upp!

Inte bra? Varför inte det då? Det är väl trevligt med solsken? Jo, men här i Arktis betyder uppklarning mitt på dagen inte alltid sol. Det kan lika väl bli dimma. Igen. Som ett brev på posten, och tätt blev det. Ovanför Oden var himlen nästan blå men sikten? Knappt en båtlängd ibland. Lite white out också.

Dimman låg kvar till efter åtta på kvällen då det började bli en anings vind. Fortfarande svag dock. Ännu lite senare på kvällen blev det bättre och nu i skrivande stund har Filip Kalle fått fara ut och flyga för att kolla av var de bästa råkarna finns i vår heading. Vi har bara omkring 35 nautiska kvar ner till professorn i sin luftputebåt (=svävare). Genom att köra i råkarna sparar man bränsle och det blir också en angenämare resa för oss ombord. Man kan måla naglarna och sådana saker .

Förresten så kanske ni undrar var isflaket är? Det som bröt sig loss från Petersonglaciären? Det har knappt rört på sig sedan det lämnade Kennedy Channel. Det har flutit mycket sakta och stilla söderut den senaste veckan och ligger nu på N79 45 och W070 cirka.

Ikväll har vi förresten haft lite pyssel. Det är kräftskiva i morgon och man måste ha en stilig hatt för att komplettera utstyrseln. Klippa och klistra, pilla och knyta, tejpa och skära. Aj i fingret! Oops där slant man men det var bara ytligt. Tre droppar blod bara. Allt för konsten! Ni får höra mer om helgens festligheter sedan. Kanske….

Snart dags för kojen, vi hörs; eller som bröderna Grey skulle säga: Laters!

/Maria Svedestig

Då har den börjat, resan hem.

Lite drygt 300 mil till fjollträsk som en del kallar det. De som kommer lite norrifrån. Andra säger kungliga huvudstaden, Stockholm. Fast det är förstås fågelvägen och inte med de kringelikrokar vi kör. Det är antagligen närmare sanningen att säga att vi har 400 mils resväg hem. Det tar sin lilla tid. Speciellt som det ligger en massa is i vägen. Pratar vi nautiska mil blir det väldigt många, 1700 fågelvägen.

Vi har förresten stämt träff med den norske professorn på ”luftputebåten” som vi senast såg i början av augusti – Ulf har berättat om honom tidigare . Vi ska hjälpa honom en bit på vägen eftersom han har tekniska problem. Tar antagligen ett par, tre dagar innan vi är framme hos honom.

Han vill säkert låna vår dusch igen. Det skulle i alla fall jag vilja göra om jag bott på en tolv meter lång gummibåt länge. (Fast fet chans att jag skulle göra något sådant… men det beror förstås på vem som skulle följa med…jaaa, en månad på en luftputebåt kanske inte är så dumt…:-))

I eftermiddags såg vi en isbjörn. Den lufsade på isen för om Oden på babord sida (ungefär 150-200 meter ifrån) och verkade inte bry sig så värst mycket om oss. Ibland stannade den till och sniffade i luften. Det var precis vid ändpunkten på vår seismiklinje så styrman vände Oden med ett lappkast och så var björnen på styrbords sida istället. Isbjörnen styrde sin kos mot nordnordväst och vi lär nog inte få se just den vita (nja mer gulvita) nallen någon mer gång. Det var en lagom tjock isbjörn – troligen i sina bästa år – med lite istappar i pälsen. Säkert var han nöjd med livet som han lever här. (Bland is och säl.)

Har förresten hört att kräftorna ligger på långsam upptining. Det blir skiva på lördag. Lite senare än vanligt men gott ska det bli. I början på nästa vecka vankas det andra smaskigheter. Jag får återkomma om den saken. Bli inte sura nu…

Just nu är jag lite ”inmålad” i mitt hörn av bryggan. Den danske fotografen filmar mina grannar för ett reportage och blockerar vägen ut. Jag måste sitta stilla så min gloria inte halkar på sned och ger konstiga reflexer i bilden. Nästan så jag känner mig lite stel i nacken. Allt för konsten!

Ikväll slipper jag jobba in på natten. Filip Kalle är just nu ute på isen med några forskare men kommer hem före 21. Då kan man ta sig ett par koppar kaffe och sedan sova gott, länge.

Dröm sött allihop!

Isbjörnen hälsar!

/Maria Svedestig

Det är full fart på verksamheten som vanligt här i norr.

September har börjat och igår märktes det tydligt. På morgonen var det drygt 6 minusgrader och under dagen låg vindstyrkan mellan 9 och 14 m/s. Brrr! Trots den friska vinden hade vi dimma större delen av dagen. Kan ni förstå? Förutom när det föll ner saker från himlen.  

Tror det var expeditionsrekord på antal nederbördssorter. Värst var förstås det underkylda regnet på tidiga eftermiddagen. Jättehalt på däck! Skvabbadupp om man inte passade sig. Det var även vanligt regn, duggregn, snöblandat, underkylt duggregn och snöfall.

Som kakmonsterväder:
- Vill du ha regn?
- Näe!
- Vill du ha snöfall?
- Näe!
- Vill du ha underkylt duggregn?
- Näe!
- Vad vill du ha då?
- Jag vill ha ALLA väder!

Har ni förresten hört (och sett) kakmonstrets cover på Call me maybe? It’s crazy! You got cookies, can we share it maybe? Hilarious! I alla fall om man gillar kakmonstret.

Igår var det lördag. På kvällen blev det dans på det där trevliga stället som vi brukar gå till. Två av forskarna (den ena från Spanien, den andra från Chile) instruerade hur man dansar salsa. Steg dit och tillbaka, 1, 2, 3, 1, 2, 3 knyck med höften, 1, 2, 3 osv. Intressant att notera att vissa människor har fallenhet för att lära sig koreografi, andra så i mindre mängd. Berättar inte vilken grupp jag tillhör…

Med en paus för lite jobb mellan halv ett och halv två på natten förflöt lördagskvällen och frampå småtimmarna slumrade man in. (Ma oggi sono stanco…)

Idag så har vi haft finväder som tur är, molnen har legat på cirka 2000 fot (det vill säga cirka 600 m höjd till undersidan av molnen) större delen av dagen och tidvis har de varit så tunna att man sett lite blått igenom. Vi har haft svaga till måttliga vindar, mycket trevligare än gårdagens blåst. Filip Kalle har fått vara ute och roa sig hela dagen kan man säga.

Det är lite knepigt att göra prognoser på vindriktningen nu och någon dag framåt – vi är mitt inne i ett lågtrycksområde med flera del-lågtryck och modellförslagen visar på alla möjliga riktningar. Blåst från höger och vänster, från sidan och andra sidan. Från uppom och nerom, hittan och dittan. Det är bara att blunda och snurra på kompassen. Pick one direction, please!

Nu kommer det mest att vara svaga vindar det närmaste dygnet så det får bli växlande riktning i min prognos helt enkelt. Problemet löst!

Ikväll fick vi äppelkaka och vaniljsås till efterrätt. Måste säga att det ibland är kämpigt att gå upp alla 96 trappstegen till bryggan efter varje måltid

Suck! Tiden går fort. Nu är det inte många dagar innan vi börjar färden söderut mot Longyearbyen.

 I morgon är det en ny vecka, nya äventyr. Vi hörs då!

 /Maria Svedestig

Vi har färdats fram och tillbaka norr om Sibirien de senaste dagarna. Vi bryter upp is i linjer (25 nautiska mil långa) för att forskarna ska kunna göra sina seismikoperationer. Det är då de skjuter med luftkanonen ner i havet och sätter ut sonarbojar som registrerar. Bland annat.

För de isbjörnar som iakttar oss på avstånd – vi har inte sett dem men det finns spår efter dem – måste det se underligt ut. Ett stort väsen som bullrande glider fram. Och tillbaka. Om igen. Sedan vidare till en ny plats där samma sak sker på nytt. De kanske tror att vi är vilse?

Fast vi har egen karta bort och hem. Egen last och egna män. Egen soltidtabell.

Så sjunger en känd svensk popmusiker i en låt från mitten av 80-talet. Inte just i den ordningen men ändå. Ni får lyssna själva. Det finns många godbitar på den skivan.

Nuförtiden blir man inte vilse (GPS) så vi slipper rådfråga Miman vad vi ska ta oss till.

Isbjörnarna. Det är tur att de håller sig på avstånd. När forskarna åker ut på isen för att ta prover måste alltid någon vara isbjörnsvakt. Denna någon är helikopterpiloten som multitaskar; han brukar förse dem (forskarna alltså) med varm choklad, smörgåsar och annat gott att äta också.

Forskarna kan inte hålla vakt själva – de är så fokuserade på vad de håller på med. Skulle tro att om en isbjörn kom fram till dem skulle forskarna inte märka det utan räcka björnen något verktyg att hålla i, en isborr eller något liknande när de fick syn på figuren i ögonvrån. Håll här ett tag! Kan du räcka mig nästa dunk, tack! Typ. Så helt inne i det de håller på med är de, forskarna.

Ni förstår, det skulle inte fungera; isbjörnarna skulle bli helt förvirrade över reaktionen och kanske hålla provbyttorna upp och ner så allt rann ut igen. Eller glömma bort att jaga säl och sen svälta. Det går inte. Så piloten håller koll att allt är lugnt. Isbjörnarna slipper bli förvirrade.

Ibland får forskarna ute på isen påhälsning av sälar som tittar upp ur någon vak. På lite avstånd förstås. Sälarna är ibland lite nyfikna. De måste också fundera över vad vi håller på med. Forskning! Seismik! Kan vi ropa till dem. Som om de skulle förstå….

Senaste dagarna har det varit snöfall av och till. Riktiga snöflingor – inte någon kornsnö eller så utan riktiga vanliga flingor. Stora som tumnaglar. Första gången jag har sett det i augusti. Men så har jag ju aldrig tidigare varit längre norrut än Tromsö innan jag hamnade här uppe i islandskapet. Har inte heller varit och klättrat i Himlamaja.

I morse fick de sopa helikopterdäck som var alldeles vitt och vackert.

 Ute är det också väldigt vitt, smältvattenpölarna har fryst till och delvis blivit täckta av nysnö. En aning dåligt med referenser när man ska göra bedömning av sikten. Speciellt när det är dis eller dimma också. Vi blir nästan som blinda (eller mer att vi inte ser så långt) och den enda som ser är Oden.

 Har ni läst en bok av José Saramago som heter Blindheten? Bra bok. Där blir alla utom en tillfälligt blinda. Medan jag tog kaffepaus för en liten stund sedan gick sikten från 2-300 meter till många kilometer och tillfälligt syns nu horisontlinjen. Dimman kommer tillbaka senare igen, men en kaffepaus gör ibland underverk J.

Hälsningar från Nord 88.36 och E063.18

/Maria Svedestig

Har berättat tidigare att man sover gott här på Oden.

Hela tiden blir man vaggad och vyssjad av motorljud, kloggningar och skakningar. Ungefär som när Robin Hood får Sir Väs att somna om i Disneyfilmen. Som att sussa i sovvagn på tåget fast i förstärkt magnitud. Flera gånger om.

Men vissa saker måste man passa på att göra när Oden ligger stilla. När geologerna ska ta upp en kärna från havsbottnen exempelvis. Då får man passa på.

Eller när Oden har kört fast i isen. Men då får man skynda sig. Innan styrman får loss henne igen. 

Man får helt enkelt passa på när det ges tillfälle. Det händer inte så ofta.

Ibland ligger man tyvärr och sover när det händer och då går man miste om ögonblicket.

Passa på att göra vadå? Vad är det som är så viktigt att det bara kan göras när Oden står stilla?

Jamen har ni inte listat ut det än? Jag pratar om att måla naglarna. Gör man det inte när Oden ligger stilla finns risken att det ser ut som om man gått på manikyr hos en treåring utan konstnärsgener. Nagellacket hamnar upp till knogarna. Ser ut som om man varit i köttkvarnen och fingrat.

Ah! Dessa korta ögonblick av stillhet är guld värda när man vill vara pyntad med Mavalas Ankara. Eller Milano. Men det är bara att glömma större delen av tiden. Man får pimpa sig med lite baslack. Då syns det inte om det kommer lite utanför eller att inte hela nageln är täckt fram till banden.Nöja sig med att det blänker lite.

Det är också fint.

 Nåja, vad är en färg på nageln? Den kan var tråkig, ointressant, trist och….och alldeles underbar! Rio…. eller St Tropez… det får vänta tills jag kommer hem.

Vädret väntar inte. Det har varit dimma sedan igår morse förutom några timmar från sena eftermiddagen och ända fram till 22-tiden. Sedan blev det ärtsoppa igen. Nu på några minuter efter klockan 14 har det helt plötsligt blivit över 10 km sikt. Så är det hela tiden här i Arktis.

 Där vi är just nu är klockan halv sex på eftermiddagen. Vi ligger ett antal mil norr om Indien. Häromdagen var vi norr om Alice Springs. Vi åker omkring norr om civilisationen. Fort går det att ta sig över longituderna. Utom just nu när vi står stilla och jag äntligen kan lacka. Men det får bli bara blankt idag.

Hälsningar från N88 och med i-landsproblem

/Maria Svedestig

Idag är det dimma. Den kom tidigt i morse, mellan 5 och 6. Ganska passande eftersom det är lite stillsamt på Oden idag. Beror kanske på att det är söndag?

Dagen efter lördag. Någon kände till ett bra och trevligt ställe som vi gick till efter våra skift igår. I baren på den klubben serverades Cola och Ramlösa plus några sorter till. Jag gillar inte Cola – det är alldeles för sött och sliskigt men många tycks föredra den. Undrar om de verkligen tycker om den eller har fallit för den kolossala marknadsföringen som pågått under många år?

Julmust däremot – det slinker ner. Säkert en halvliter varje år. Jag är svår på läskeblask…NOT! Jag favoriserar färgglada drycker med högt tannininnehåll istället.

Dimma.

 Ärtsoppeväder som en dansk bekant kallade det. Det säger vi ibland på svenska också, det är ärtsoppa ute…det finns något ihop med grannarna…

 Helikoptern, Filip Kalle, får vila så länge. Min prognos är att dimman blir kvar hela dagen men att den kan lätta lite under kvällen och natten. Ojdå. Då blir det sen arbetskväll för mig.

Här på Oden är det som för länge sedan, innan våra moderna religioner kom till och dikterade kalendern. Vi har inte vilodag, sabbat eller vad man vill kalla det. Vi jobbar alla dagar, ~samma skift oavsett vilken veckodag det är. En del jobbar väldigt mycket, andra mindre än 10-12 timmar om dagen. Känns modernt på något vis men skyddsombudet i mig krafsar och vill ut…. ”DET SKA VARA 11 TIMMARS SAMMANHÄNGANDE DYGNSVILA!”

Fast lördagskväll är lördagskväll. Oavsett om man är modern eller lever enligt The Book. Söndagslunchen är anpassad till detta. Idag serverades en väldigt god kycklingsoppa. Har sagt det förr men det tål att sägas igen; all mat är god här på Oden. Vilken tur vi har! Fast nu får vi inte isbergssallad längre. Den är uppäten sedan några dagar. Nu serveras kinakål och vitkål. Ingen skörbjugg är i sikte här inte.

Dimman lättar en aning, nu har jag nästan 400 meter i sikt, knappt 4 båtlängder. Det vet ni väl? Att Oden är drygt 100 meter lång? Ser jag inte ramen i aktern är dimman väldigt tät, under 50 meter i sikt. Så dåligt väder har vi inte haft ännu. Vårt ”all-time worst” är cirka 150-200 meter.

 Apropå ingenting, isflaket från Petersonglaciären har speedat upp i helgen och är snart ute ur Kennedy Channel, måste ha fart av 0,3-0,4 knop nu, minst. Flaket syns tydligt på satellitbilden för där är det klart och soligt väder. Inte som vår söndagsdimma.

Långt från Mendoza och lördagseftermiddagar.(Var det Mendoza? Eller var det alla eftermiddagar? Minns inte, länge sedan jag läste detta) Saturday afternoons are so hot…det var någon engelsk journalist ute på resa som skrev det för – ja hur länge sedan? Där var det nog inte dimma men värmen dallrade nog i luften.

Här på Oden dallrar (skakar) det alltid, kan vara svårt när man ska göra något finlir på datorn med musen. Fungerar inte alltid. Då är det bra med en sort som har en rullkula. Eller att man inte använder mus över huvud taget.

Nu har sikten gått upp ännu mer, ser nog nästan en nautisk – hurra, vi har dis! Och sen är det dimma igen. Doh!

Kaffe.

I morgon är det ny vecka, nya äventyr, vi hörs då!

Hälsningar
Maria Svedestig

På onsdagen den 22 augusti blev det dags att göra ett försök att passera nordpolen. Forskarnas mätningar var klara på den här delen av Lomonosovryggen och nu skulle vi tvärs över från nord 88-89.30 och väst 60-80 där vi hållit till de senaste dagarna till ost 120-140. Mitt på dagen var vi cirka 25 nautiska ifrån ”The pole” och prognosen var att vi skulle nå den vid 21-tiden på kvällen. Med god fart till en början (5-7 kt) styrde Oden norrut och bröt sig fram genom ganska lätt is men när vi närmade oss blev det annan karaktär på isen och farten blev långsammare och långsammare. Vid 21-tiden var vi 1,5 nautiska mil ifrån och kröp fram.

Ulf och Maria står på Nordpolen.

Den allra sista nautiska milen tog närmare två timmar att bryta igenom med mycket seg is och en hel del vallar; styrman körde träget vidare norrut med sick-sack-styrning och äntligen – en stund före midnatt nådde vi den geografiska punkten nordpolen!

På bryggan skålades det i tyskt bubbelvin och kapten Erik Andersson höll tal. Även chief scientist Christian Magnusson höll ett tal.

Därefter lyftes landgången på plats och vi samlades ute på isen för gruppfoto och grillning, mitt i natten svensk tid. Jag tror aldrig en grillad korv smakat så gott! Somliga ställde sig på huvudet  eller gjorde andra lustiga saker som fotograferades till minne och somliga våghalsar badade i smältvattnet som höll en temperatur på 1-1,5 minusgrader…brrrr! (Med en säkerhetslina runt magen förstås.)

Gruppfoto på Nordpolen.

Vädret visade sig från sin bästa sida – hela onsdagen hade vi haft mulet med dis och dimmor men under sena kvällen klarnade det upp med en vacker dimbåge i ehum, söder. Temperaturen låg på cirka 2 minusgrader och vinden var måttlig, den slog om från nordväst till syd helt plötsligt. Några av forskarna och besättningen hade varit här tidigare och jag frågade om det var sig likt… men för majoriteten av oss var det första gången vid nordpolen.

Något som gjorde det ännu mer speciellt för mig var att min födelsedag är den 23:e augusti och jag fick fira den på denna speciella plats. Även en man i besättningen fick glädjen att fira på nordpolen – han fyllde den 22:a. Vilken tur att vi hann fram innan midnatt!

Undrar ni hur det såg ut på nordpolen?

Det var vitt (inte svart tänka sig) och platt med något spik- eller spetsaktigt som sköt rakt upp i luften mot någon hållare som fortsatte söderöver en bit ovanför våra huvuden. Under våra fötter lyste marken plötsligt upp med ett diffust sken…Verkligen som en riktig jordglob!

Tomten kom ut från sin bostad och hälsade oss välkomna. I en gigantisk igloo en bit bort hördes slammer och sång – det var verkstaden där nissarna jobbade. Några renar strövade omkring i närheten…. Skojar bara – det såg likadant ut som det gjort runt Oden de senaste tre veckorna. Ungefär. Is åt alla håll så långt man kan se med en del råkar och lite smältvattenpölar. Tusen nyanser av vitt och så ren luft – fri från alla damm- och stoftpartiklar som vi har i mer bebodda trakter. Ingen tomte – han var troligen på långsemester söderöver. Det sägs att han bor i norra Finland numera…

Oden låg kvar över natten på nordpolen innan resan söderut och österut började på morgonen den 23:e, hela dagen med strålande vackert väder.

Födelsedagsfirande på Nordpolen!

På eftermiddagen bjöds det på tårta i mässen och gratulationer till födelsedagsfiraren som nu är en av ett fåtal människor i världen genom tiderna som firat på latitud N90.

Hur ska man toppa detta nästa år? Kommer man hit någon mer gång? Kommer det att vara isfritt om tjugo år? Finns det kryptonit på havsbotten? Eller en skatt? Har vi atomubåtar seglande under isen följandes våra spår? Eller minkar? När når isflaket som lossnade från Petersonglaciären ner till Nuuk? Eller till Newfoundland?

Ingen vet.

Fast isflakets färd går att räkna på. Det driver just nu söderut i Kennedy Channel med 0,1-0,15 kt.

Nordliga hälsningar från N88 24 E 135 45
/Maria Svedestig