Arktisexpedition 2012 – reseblogg

Igår morse (lördag) kom vi fram till den norske professorn på hans luftputebåt. Han tankade över bränsle från Oden och vi skiljdes åt på eftermiddagen. Hans student följer med oss till Longyearbyen och professorn får göra sin forskning i sin ensamhet.

Vädret var lite fram och tillbaka hela lördagen men sent på eftermiddagen blev det lite flygning, en kort tur för att kolla av isen föröver. På grund av denna missade jag fördrinken till kvällens begivenheter men det gjorde inte så mycket. (Flygledaren måste ju vara på sin post för att det ska fungera…)

Hörde att drinken var rätt vass.

När helikoptern hade landat hemma på Oden skyndade jag mig att svida om och sätta på mig min vackra hatt som jag tillverkat av papper. Inne i mässen var skivan redan i full gång och det var bara att hugga in på en vackert röd kräfta och sjunga med i sången. Har lärt mig en ny visa på ”norsk” som jag ska sjunga för familjen när jag kommer hem. De danska kunde jag redan… (skojar).

Senare under middagen blev vädret ännu bättre med god sikt och kan ni tänka er – några forskare sticker från festen för att med helikoptern åka ut på isen för nya mätningar.

MEN HALLÅ! DET ÄR LÖRDAGSKVÄLL OCH KRÄFTSKIVA!

Jaja, Askungen flygledaren (=jag) klättrar snällt upp för de 96 trappstegen och leder dem bort och hem igen. Tack och lov var det en snabb forskningsstation så Filip Kalle var hemma på Oden före 22.00 med mycket kvar av lördagskvällen.

Idag (söndag) har det varit blandat väder med en del dimma som kom vid åttatiden på morgonen men lättade vid lunch. Kortvarigt på sena förmiddagen blev det underkylt duggregn och Filip Kalle fick lite is på sig. Långkalsonger på. Efter lunch åkte kalsongerna av och sedan har det varit flygningar non-stop.

Molnen har tidvis på eftermiddagen legat på 5000 meters höjd och jag kom att tänka på en dikt jag läste för några år sedan. ”Molnet” av Shelley:

Av jord och av Vatten jag avlas om natten,
Och Himlen, min amma, mig när.
Ur marker och hav jag stiger likt sav,
Förvandlas men odödlig är.
Ty när regnet jag fällt, och skyarnas tält
utan fläckar sig reser på nytt
och solskenets strålar och vindarna målar
i blått baldakinen de sytt,
på min gravsten jag ser och inom mig ler
ty jag föds, liksom gengångaren,
ur regngravens fukt, likt ett moderlivs frukt,
på nytt och förstör allt igen.

På eftermiddagen idag passerade vi ett isberg. Det stack upp ett antal meter över omgivande platta is som vi har runt omkring oss. Någon timma efter att helikoptern åkt iväg på sena eftermiddagen kom dimman tillbaka. Den är nu så tät att helikoptern inte kan lyfta från isen. De måste vänta på bättre siktförhållanden eftersom det också är kallt med flera minusgrader.

Styrman tar beslutet att vi ska åka närmare helikoptern som bara är 2,5 nautiska mil öster om oss, vi har haft heading söderut. Då kan de bara skutta upp på oss och slipper flyga i underkyld dimma. Förresten kan de inte flyga när det är under siktminima.  Det är ju inte så roligt för dem att vara för länge ute på isen – det finns isbjörnar i de här trakterna, det syntes spår i morse, färska. Så här är det i Arktis, vädret slår om fort från bra sikt till tät dimma och sedan en stund senare är det bra igen. Hela tiden.

Kvart är över åtta på söndagskvällen och alla är hemma på Oden igen. Helikoptern spänns fast i sina linor och får lite skyddskläder på sig. Nu kan vi sätta headingen ( vi är på N83.27 E014.53 nu) mot söder igen, hem mot Longyearbyen.

I morgon är det en ny vecka, nya äventyr, vi hörs då!

/Maria Svedestig