Meteorologiska instrument på Oden
Det finns noggranna regler för hur en meteorologisk observationsplats på land ska vara utformad. Underlaget ska vara kortklippt gräs, det får inte finnas höga föremål i omgivningen osv. En isbrytare är så långt ifrån dessa förhållanden man kan komma. Det finns byggnader och master, det kränger och skakar. Värmen från fartyget påverkar också våra mätningar. (Bränslet i tankarna hålls vid en temperatur på 30-40 grader.)
Det är en verklig utmaning att placera instrumenten så att de ger tillförlitliga värden.
Inför denna expedition har vi försökt att få till ett komplett observationssystem på Oden, med följande mätningar:
* Temperatur och fuktighet på fyra platser på fartyget
* Vind på babord och styrbord sidor
* Sikt
* Molnhöjd
* Globalstrålning, ultraviolett strålning och PAR-strålning (viktig för fotosyntesen)
* Lufttryck
* Havsvattentemperatur
* Salthalt i havsvattnet
Dessutom har fartyget antenn och mottagningsutrustning för bilder från meteorologiska satelliter.
Det finns ingen väderradar ombord, men Odens navigeringsradar ger utslag för vissa nederbördstyper, så där har vi viss hjälp.
Anledningen till att det finns temperatur- och fuktighetsmätningar på fyra ställen är att vi vill kunna välja ett värde som är så lite påverkat av fartyget som möjligt. Vi mäter på babord och styrbord sidor på 30 meters höjd samt i för och akter på ungefär 8 meter. De mätare som sitter lägst får inte vara monterade vid seglats i öppen sjö, för då blir de översköljda av saltvatten. Vi satte därför upp dem vi kommit upp i polarisen och ska ta ner dem innan vi passerar ut i öppna havet igen, någon gång kring den 11-12 september.
Det vi saknar är temperatur- och fuktighetsvärden en bit upp i lufthavet, gärna upp till sisådär 500 meter. Helst också i ett område med en radie på 100 km runt Oden. Önsketänkande! Då hade vi i alla fall haft lättare att få grepp om bångstyrig dimma och nyckfulla låga moln.
Vi har, hur som helst, tagit ett steg i rätt riktning på denna expedition genom att vi gjort förberedande tester för att kunna placera termometer och fuktighetsmätare på helikoptern. I framtiden ska det gå att få meteorologiska data från helikopterflygningar.
Mätinstrumenten får egentligen visa vad de går för först när de kommer ut i sin riktiga miljö. Klarar de arktiska väderförhållanden? Klarar de den påfrestande miljön på en isbrytare som bryter besvärlig is? Vi har fått justera en del av instrumenten i början av expeditionen. Det har blivit mycket mailväxling med våra oceanografiska tekniker, Amund Lindberg och Arne Svensson, som byggt upp observationssystemet. Killarna har suttit på en ö på västkusten respektive i en stuga i Dalsland och gett oss ett utmärkt stöd.
Vi har haft en del problem, bl a har vindmätaren blivit nedisad. Vi märkte det genom att det angavs orkanvindar på vår presentationsskärm.
Inte så troligt i Arktis. Uppvärmningen av mätaren fungerar inte som den ska, men vi har inte möjlighet att lösa detta innan Oden är tillbaka i Sverige. Så det har blivit en och annan klättring upp i toppmasten för att ta bort isen på vindmätaren. Innan man ger sig upp dit måste styrmannen stanna fartyget och stänga av fartygsradarn. Radarn snurrar precis intill vindmätaren och det skulle inte vara så hälsosamt att få en smäll i huvudet av den däruppe, 35 meter över havsytan.
Vi har faktiskt nedisningsproblem även allra längst ner i fartyget, åtta meter under havsytans nivå. Där finns ett intag för havsvatten till laboratoriet och där mäts också havsvattentemperaturen. Nu hade det blivit en läcka i en rörskarv intill, så att det låg ett tjockt lager med is runt termometern. Inte bra. Jag fick hjälp av fartygets elektriker. Från byssan (köket) klättrade vi ner i ett smalt, 15 meter djupt schakt för att fixa detta. Tur att man inte har anlag för cellskräck. Vi tog bort 5 kg is som vi hissade upp i en hink i ett rep.
Så vi har fått ta bort is från våra instrument allra längst upp och allra längst ner i fartyget. Det gick bra. Värre är det att sträcka sig utanför relingen på bryggtaket och byta termometrar. Man får försöka andas djupt och låta bli att titta ner på isen 30 meter ner.
Den 1 september har temperaturen varit nere på sex minusgrader. Det är kallast hittills på resan. Lägg till friska vindar och man håller sig gärna inomhus.
Det börjar gå mot vinter i Arktis.
Ulf Christensen

Varning klass 1, Sverige





