Arktisexpedition 2012 – reseblogg

Några dagar efter passage in i polarisen fick vi besök av en märklig farkost.

En sjuttiotvåårig norsk professor, Yngve Kristofferson, kör omkring i Arktis med en specialbyggd svävare (luftputebåt på norska) som är tolv meter lång, sex meter bred och väger sex ton. En ansenlig pjäs, med andra ord. Ändå svävar den över is och vatten, lätt som en fjäder, i hastigheter upp till 80 km/tim, enligt uppgift. Så är den också döpt till Sabvabaa, som betyder ”svävar snabbt över” på inuit-språket.

Svävaren kan ta sig fram oavsett hur tjock isen är och den passerar råkar obehindrat. Svårigheter uppstår när is och snö tornar upp sig, då kan den få stora besvär att ta sig fram och måste hitta andra vägar.

Man har massor av teknisk utrustning ombord och det hade blivit för tungt om man även hade tagit med allt drivmedel som behövs för flera månader i Arktis, så Oden fungerar som bränsledepå. Vi har en stor tank med svävarbränsle på däcket på babord sida.

Vi möter Sabvabaa, en "luftputebåt", i Arktis.

Professorns forskning handlar om att mäta havsisens tjocklek, men också att samla in seismiska data och ta geologiska prover av havsbottnen.

Professorns student, Gaute Hope, som utgör den andra halvan av svävarens besättning, ska sätta ut ett nätverk av bojar som registrerar jordskalv.

Yngve Kristofferson har också en teori om att det ska finnas en stor krater på havsbottnen i Arktis, orsakad av ett asteroidnedslag. ”Så här långt har folk mest skakat på huvudet åt vår expedition och våra teorier, men det gör det hela desto roligare” har Yngve Kristofferson sagt till en amerikansk tidning.

I början av augusti hade de fått fel på en generator och saknade reservdelar för att kunna laga den och åka vidare. Samma dag som de sammanträffade med oss levererade ett norskt Orion-flygplan en ny generator och lite andra förnödenheter till svävaren. Det går inte att landa med flygplan på isen i Arktis, så man släppte utrustningen från låg höjd. Ett imponerande företag med tanke på att det var låga moln och dålig sikt. Vi meteorologer sköter flygradiotrafiken på Oden och jag hade radiokontakt med besättningen på flygplanet. De tänkte göra en ”fly by” förbi Oden på låg höjd. Vi stod med kamerorna i högsta hugg, men de fick tyvärr stiga till högre höjd pga att vi hade dimma.

Trots att den var väl inpackad fick generatorn en skada vid nedslaget på isen, men det löste professorn lätt och kunde starta sin maskin och komma över till Oden.

Svävarbesättningen bjöds på middag ombord och jag fick träffa en levande legend i polarforskarkretsar. Professorn visade sig vara en ganska liten, lågmäld man med otroligt smutsiga händer.

Herrarna var inte särskilt sällskapssjuka utan äntrade snart sin farkost igen så snart tankningen var klar. Inte helt utan besvär och med ett öronbedövande buller, tog sig R/H Sabvabaa över några mindre snövallar och försvann i fjärran.

Just nu befinner de sig på den så kallade Gakkelryggen, på 85 grader nord 11 grader ost. Det har varit betydligt fler is- och snövallar och mer dimma än de tänkt sig, så de rör sig i ett begränsat område. De avvaktar vår ankomst i början av september, så att de kan få påfyllning av bränsle för hemfärden.

Man undrar hur livet är ombord på svävaren och hoppas att de inte blir ovänner, professorn och hans lärjunge.

Ulf Christensen