Så ska Parisavtalet träda i kraft

I december 2015 enades världens länder i Paris om ett globalt klimatavtal. För att avtalet ska träda i kraft måste det ratificeras i respektive land. Nyligen tog två av de länder som släpper ut mest växthusgaser detta steg; Kina och USA. ”Det för oss en bra bit närmare målet”, menar Markku Rummukainen, klimatrådgivare vid SMHI och nationell kontaktpunkt för IPCC.

Markku Rummukainen

Samsyn om Parisavtal var det första steget mot dess ikraftträdande. Avtalet ska även skrivas under av dess parter. Hittills finns det hela 180 underskrifter. Utöver underskrifterna behöver Parisavtalen även ratificeras i varje deltagande land. Det betyder att avtalet ska passera riksdagen, för att sedan kunna undertecknas av regeringen. I vissa länder kan statschefen ha mandatet att gå vidare till ratificering utan att passera parlamentet.

– Parisavtalet är grundläggande för det fortsatta klimatarbetet. Varje land som ratificerar avtalet ökar tilliten mellan länderna och tyngden i det gemensamma arbetet, säger Markku Rummukainen, och fortsätter:

– Ratificeringsprocessen tar olika lång tid i olika länder. Det vore förstås lite dumt om avtalets ikraftträdande försköts på grund av att något enstaka lands process drar ut på tiden. Samtidigt behöver tillräckligt många länder vara med för att avtalet och dess bestämmelser ska bli meningsfulla.

Halvvägs där

Parisavtalet ska träda i kraft 30 dagar efter att minst 55 länder har ratificerat det, förutsatt att dessa länders utsläpp utgör minst 55 % av de samlade globala utsläppen.

– När man kom överens om dessa krav var förväntan var att Parisavtalet skulle träda i kraft senast 2020. Nu ser det dock ut att kunna ske betydligt snabbare än så, menar Markku Rummukainen.

Än så länge (8 september 2016) har 27 av 197 länder ratificerat avtalet. Dessa ligger bakom 39 procent av de globala växthusgasutsläppen. Den absoluta merparten av de 39 procentenheterna står två av de 26 länderna som ratificerat för: Kina och USA.

Viktig milstolpe

– Att Kina och USA ratificerat avtalet är en betydelsefull milstolpe för Parisavtalet, och gör att vi plötsligt står ganska nära dess ikraftträdande. Det finns knappast någon tvekan kring att övriga länder fullbordar sina ratificeringar, men det tar sin tid, säger Markku Rummukainen.

EU:s ratificering på gång

EU ska ratificera Parisavtalet som union, men även EU:s alla medlemsstater måste ratificera. Processen för detta ser lite olika ut i olika länder. Den kan ta allt från några månader till väl över ett år. Frankrike har redan ratificerat. Till exempel Storbritannien kan i sin tur bli klar inom ett par månader, när deras process har inletts. I många EU-länder tar det dock något längre än så. Vissa länder kan tänkas först vilja se hur den interna diskussion om klimatåtgärder inom EU landar, bland annat det gemensamma utsläppsminskningsmålets fördelning mellan länderna, liksom förändringar i det gemensamma utsläppshandelssystemet. EU kan således nå mållinjen tidigast någon gång under 2017, med mindre än att det skräddarsys ovanliga lösningar för detta. (Vilket nu visat sig vara fallet).

– Det ser alltså ganska bra ut för Parisavtalet. Paradoxalt nog kan avtalets eventuellt tidiga ikraftträdande ha vissa knepiga effekter. När avtalet träder i kraft påbörjas en arbetsprocess om dess bestämmelser och verkställande. Har man som land inte hunnit ratificera avtalet, kan man egentligen inte vara med i dessa diskussioner. Det är förstås opraktiskt inte minst för de berörda länderna och även andra med tanke på att Parisavtalet är för alla, påpekar Markku Rummukainen.

Parisavtalets huvudsakliga mål gäller oavsett om avtalet formellt träder i kraft före eller senast 2020.